Euopeisk feminismaktivism

Man kan fira jul på många olika sätt. Ett val är också att inte fira alls, eller att fira något annat. I år valde jag att festa tillsammans med ca80 feminister från olika länder i Europa och fån ett sydamerikanskt land.

Det som kanske mest överraskar mig då jag träffar feminister från andra länder är att min egen feminism i dess finländska kontext blir ifrågasatt både av mig själv och andra. Varför ser den ut som den gör, varför gör vi på vissa sätt, pratar om vissa saker men inte andra. Samtalet där man har för syfte att bekanta sig med andras feminism blir samtidigt en uppgörelse med den egna synen och den egna aktuella agendan.


Medan vi demonstrerar för finländska kvinnors rätt att föda barn, protesterar man i Tyskland mot det begränsade asylkriterierna inte inbegriper förföljelse på basen av sexualitet och kön. Finland klarar detta år igen inte av att uppfylla sin egen flyktingkvot. Pinsamt.

I Italien hängs en kvinna ut med namn och foto i massmedia och anklagas för att vara prostituerad då hon anmält försök till våldtäkt.

I Tyskland får en kvinna sitt namn och foto publicerat på webben då man internt och anonymt försökt diskutera sexismen inom vänsterrörelsen. Våra problem känns så annorlunda och svåra att greppa. Mina europeiska systrar vågar inte skicka foton över nätet med rädsla för att fotona ska hamna i fel händer och vändas mot dem. De rör sig mer i anarkistiska och antifacistiska kretsar. Deras tilltro till polisen och systemet är likamed noll. I staden vi befann bestod gatureklamen i huvudsak av två mycket avklädda kvinnor som gjorde reklam för två vitt skilda produkter. Dessa bilder skulle inte varit politiskt korrekta att göra reklam med i Finland. Visst finns skillnaden, ibland är den stor, ibland är den hårfin.

Jag har själv upplevt EU:s politik om jämtegrering (gendermainsteaming) som ett steg i rätt riktning, ett sätt att få in jämställdhetsfrågorna i utrymmen och i diskussioner där de tidigare inte ansetts höra hemma. Men då mina tyska systrar berättar hur kvinno- och flickhus läggs ned i jämtegreringens namn ser jag politiken från en annan vinkel. Här i Finland finns i princip inga sådana institutioner som man kan lägga ned. I Tyskland finns ca 340 kvinnohus och av dem är ca 140 självständiga från staten. Hotet är överhängande och jag ser nyttan med att skapa och utbyta kunskap länder emellan. Våra liv ser så olika ut, men det patriakala systemet underordnar oss alla på olika sätt. Hoppas det nya året för mig sig en massa nytt och gott.

Feministiskt litteratur

Ikväll delas klapparna ut enligt kristen tradition i vårt land, oftast oberoende av om du hör till kyrkan eller nä. Små paket med pengar kan sättas på feministisk litteratur. Besök Hallongrottan på nätet eller i Sthlm två kvarter från Hornstull tunnelbanestation.


I onsdags bjöds det på vin och mingel, bekanta och obekanta i en sarlig röra. Trångt och mysigt. Massor med feministgrejer. Det blev några julklappar till mig själv. Bland annat ett nummer av den postkolonialfeministiska tidskriften Slut.

Veckorna som gick

*En diskussion uppstod på ett tåg om mäns förmåga att utbyta kontakter, erfarenheter och kunskap, så vi beslöt att göra det samma. Jag lärde mig grunderna i html-kodning och i utbyte fick jag ett hett tips om www.eat.fi, säkert den bästa guiden iHelsingfors matvimmel. Där ser du när var hur alla matställen är öppna och vad de serverar och deras prissättning. Verkligen värt att spara som bokmärke på din dator eller i din mobil.

*Jag besökte Nordiska Ministerrådets familjepolitiska konferans och blev förvånad att springa på svenska essentialist feminister. www.haru.se På deras hemsida står: "Anser att det är upp till föräldrarna att välja omsorgsform åt sina barn". Men jag insåg dock snabbt att de inte anser att pappan är en likvärdig uppfostrare till barnen då barnet är under ett år. Istället är det kvinnors rättigheter och deras samt barnets biologiska behov som måste prioriteras före mannen och alla kvinnor vill innerst inne vara hemma med sina barn.
Jaha, "dong" hade vi biologin och dessa djupa(djur?)instinktersom slagträ i debatten om barnens rätta. Individens val visar sig vara en lögn och istället omyndighetsförklaras mödrar med argument att de inte lyssnar på det "innerst inne". Och vem kan bevisa att det är allas innersta önskan? Individen har ju därmed tappat sin definitionsrätt till självutnämnda bättre vetande. Suck. Backlash i Sverige.

* På insändarsidan i Hbl 1 december kan man läsa: "Personligen är jag av den åsikten att genom att framställa kvinnor som offer och män som gärningsmän bidrar man till att öka klyftorna mellan könen istället för att minska dem!"
Min personliga åsikt är att genom att blunda för dessa fakta bidrar vi till att ignorera att 15kvinnor mördades senaste år av sin partner eller ex partner. Under dessa veckor som gått läser jag om två män som mördar sina fruar eller flickvänner. Vem är det som vinner på att vi blundar?

*Susanna Aaltonen disputerar vid Helsingfors Universitet med avhandlingen: "Tytöt, pojat ja sukupuolinen häirintä" som visar att pojkars sexualiserade våld mot flickor normaliserats till den grad att flickorna själva rättfärdigar pojkarnas beteende genom att förklara det med "pojkar är pojkar". Vad som tyvärr inte lyfts fram i avhandlingen är att de olika förklaringsmodeller som flickorna använder är en direkt efterapning av de lärare, föräldrar och andra vuxna använder för att slippa ta itu med det våld som manligheten i dag tyvärr innehåller.

* Två dagar senare läser jag om den saudiarabiska tonårsflickan som anmälde en gruppvåldtäkt och själv fick piskstraff. Parallellerna till vårt Finland känns inte speciellt långt ifrån. Piskrappen kunde jämföras med den samhälleliga skuld som påläggs unga kvinnor som utsätts för sexualiserat våld av pojkar.
Då jag för några veckor sedan diskuterade tillsammans med en grupp på tolv feminister om vad det första man skulle göra om man skulle bli utsatt för ett sexualiserat brott, var det bara en kvinna som skulle ringa polisen först. I vilket annat brott reagerar man på samma sätt? Säger inte det allt om rädslan för att inte bli trodd, inte få rätt stöd och hjälp för det som hänt. Är det här det en blind fläck i det nordiska rättstatssystemet?

*Från seminariet "Sambandet mellan prostitution och trafficking" tog jag med mig "normaliseringens risker" och risken med mäns frånvaro av empati. Då sexualiserat våld normaliseras, förskjuts hela tiden våra gränser för rätt och moral. Sexköpsdomen som föll i somras, visade att männen som köpte sex av en handikappad kvinna gjorde det trots att de visste att hon var handikappad på något sätt (hon diskuterades på det finska sexköpssajten). Hon var den som tog emot flest kunder, ca 20 per dag och straffet blev det högsta för människohandel, sex månaders fängelse. Med tanke på den enorma diskussion som föranledde denna lag så undrar jag vad som egentligen diskuterades.
Professor Liz Kelly från London Metropolitan University menade att lagen är värre än inget förbund alls. Det håller jag med om. Ett endast sexmånaders fängelsestraff för människohandel rättfärdigar en obehaglig syn på människor och deras värde. Jag skäms att vara finländare.

*På Lindex barnavdelning kan man köpa trosor med siffran 18 på. Då jag påpekade för expiditen att jag får lite pedofilivibbar så menade hon att hon nog inte kunde tolka in något sånt. Okejdå, men jag tycker ändå att man kunde lagt din nån annan siffra som tryck.

*Imorgon är det självständighetsdagen. Jag tror att jag för en gångs skull kommer att kolla in den eftersom jag vet att många kvinnosakskvinnor är inbjudna. Det skulle vara intressant att se vem dom är och om man kommer att uppmärksamma rösträttsjubileumet på något annat sätt.

Årets kvinnoforskningsgärning: Toivottu lapsi-kampanjen

Jag var på kvinnoforskningsdagarna i Tammerfors under fredag och lördagen. Igår delades årets kvinnoforskningsgäning-priset ut och det gick till Toivottu lapsi (Önskat barn) kampanjen.

VUODEN 2006 NAISTUTKIMUSTEKO: Toivottu Lapsi - kampanja

Suomen Naistutkimuksen Seura ry ? Sällskapet för Kvinnoforskning i Finland rf on myöntänyt Vuoden naistutkimusteko ?palkinnon Toivottu lapsi ?kampanjalle. Palkinnon tarkoituksena on tehdä näkyväksi esimerkiksi tieteellisiä, taiteellisia, koulutuksellisia tai populaarikulttuurisia tekoja, jotka ovat omalla tahollaan osa suomalaista tasa-arvotoimintaa. Vuoden 2006 palkinnonsaaja on tehnyt tasa-arvon kannalta poikkeuksellisen tärkeää työtä.

Toivottu Lapsi -kampanja pyrki vaikuttamaan kaikille naisille avointen hedelmöityshoitojen jatkumisen puolesta. Kampanja toteutettiin pääasiallisesti www-sivusto www.toivottulapsi.com:in kautta. Sivustolle oli kerätty kannanottoja, lausuntoja ja ajankohtaista
tietoa hedelmöityshoitolaista. Kampanjassa käytettiin naistutkimuksellista tai feminististä tutkimusta yhteiskunnallisen tasavertaisuuden ajamisen tukena. Kansalaisten aktivoimista asian tiimoilta edesautettiin ?Kirjoita kansanedustajallesi? osion kautta; tähän osioon oli kerätty muun muassa tietoa vielä kannastaan epävarmoista kansanedustajista sekä hedelmöityshoitoihin liittyviä kysymyksiä, joiden avulla lähestyä kansanedustajia. Tämä on esimerkki kansalaisaktiivisuudesta, joka tuottaa positiivista tulosta ja tätä kautta kampanjaa voidaan myös pitää hyvänä esimerkkinä uudentyyppisen ruohonjuuritason demokratian käytänteistä. Ottaen huomioon sekä Suomen EU- puheenjohtajuuden että naisten äänioikeuden juhlavuoden on erityisen tärkeää, että eurooppalainen moninaisuuden puolesta ja
homofobiaa vastaan tehtävä työ saa tukea.

Sivuston takana on ryhmä kansalaisia, jotka vastustivat hedelmöityshoitojen rajaamista vain naisen ja miehen muodostamille pareille. Taustaryhmään kuuluu ihmisiä yli kieli- ja puoluerajojen ja sivuston syntymiseen myötävaikuttivat myös monet ryhmän ulkopuoliset
tahot. Ydinryhmään kuuluvat graafikko, www-suunnittelija Tina Aspiala sekä sisällöntuottajat Elina Laavi, Anna Moring, Johanna Pakkanen ja Jennie Westlund. Sivusto ei ole sitoutunut minkään järjestön tai muun toimijan alaisuuteen. Sivusto ei harjoita kaupallista toimintaa ja sen
tekeminen perustuu vapaaehtoistyöhön.

Toivottu lapsi - kampanja onnistui: laki, joka takaa hedelmöityshoidot niin naispareille kuin itsellisille naisille, on nyt enää presidentin allekirjoitusta vailla. Kampanja vaikutti myös siihen, että monet kansanedustajat muuttivat kantansa asiassa. Sivuilla on käyty noin
30000 kertaa. Palkinto jaetaan tämän vuoden Naistutkimus-päivillä Tampereella 18.11.

Shirin Neshat

För två veckor sen var jag på Emma, moderna museet i Esbo, och såg Shirin Neshats videoinstallationer "Slöjans hemlighet". De dröjer sig kvar och jag rekommenderar den verkligen och den går in under huden. Den sitter kvar ännu och den handlar inte bara om "dom" utan också om "oss".

Att jobba som jämställdhetskonsult

Jag blev så imponerad, eller jag visste att jag skulle bli det igen, av att träffa Per Östgren. Jag träffade honom för drygt ett år sedan på Hanaholmens kulturcentrum. Han är ansvarig utgivare av skol/utbildningsfilmen "Bye bye pornstar" och marknadsförde då filmen för första gången i Finland. I måndags var han igen på besök och visade filmen på Folkhälsans seminiarum om unga och sexualiserat våld.

Film är ett mycket konstruktivt verktyg att jobba med i skolorna då man vill föra en diskussion om ett svårt eller mångfaceterat ämne. Att Bye bye pornstar dessutom utvecklats speciellt för diskussioner som har för avsikt att möta och diskutera våra stereoptypa uppfattningar om våldtäkt gör filmen till ett utomordentligt verktyg.

Östgren poängterade igår att för att lösa ojämställdhetsproblem såsom våldtäkter behövs medvetengörande kampanjer om hur verkligheten ser ut samt ett effektivt och tydligt jämställdhetsarbete. Men till det krävs kunskap. Jag håller definitivt med honom. Och det är något som det verkligen är brist på i detta land. Kunskap finns nog till viss del automatiskt, speciellt i vårt organiserade statistiskfokuserade land. Men så länge statistiken inte finns uppdelad på kön är det också svårt att kunna "bevisa" det som vi feminister redan vet. Och så länge arbetet inte är effektivt och tydligt hjälper det inte att vi känner till könsstrukturer. Jämställdhetsenhetens arbetsstyrka är ett skämt, jag tror att de är tre anställda och sedan finns det några projekt. Ska detta vara spjutspetsenheten för jämställdhetsarbete i vårt land? Finansieringen bakom visar att man egentligen inte menar allvar i dessa frågor, eller så är det en vink om att det ska göras på ideell väg.

Jag tror också att det behövs engagemang från olika håll för att innehållet i jämställdhetsarbete ska förbli mångfaceterat och finnas tillgängligt i många olika former.

Östgrens arbete skulle kunna jämföras med jämställdhetskonsultering och i detta land finns det alldeles för få jämställdhetskonsulter. Då jag goolade på jämställdhetskonsult fick jag flera träffar i Sverige, Ann-Katrine Roth som är Sveriges ledande jämställdhetskonsult, kvinnor med olika inriktningar såsom skola; Kristina Henkel, duktiga flickor;Jenny Sjögren, allt-i-allo; Egalia Konsult, våld mot kvinnor; Artemis systrar och varför inte nätverket för feministiskt självförsvar i Sverige, många jobbar ganska fritt och kanske mindre organiserat som fria föreläsare likt Amanda Svensson eller .

Vad har vi att komma med här?
Då jag googlar på finska får jag massor med träffar på Sinnika Mustakallio på Wom, men jag hittar även Soili Hermunen, Outi Taavela, Marja Erkkilä men ju längre ner i listan jag kommer verkar konsult och jämställdhetsansvarig blandas ihop. På svenska hittar jag Malin Gustavsson, Mia Hanström och Malin Siimes, sen är det i princip slut. De här personerna räcker inte. Man märker även då man googlar att det bjuds in mycket jämställdhetskonsulter från Sverige för att täcka efterfrågan. Doris Marydotter besöker Lärarförbundet, jämställdhetsprojektet 6mix som kontinuerligt bjuder in genuspedagoger från Sverige osv.

Vi behöver fler konsulter, föreläsare, aktiva förebilder som ger oss en möjlighet att krossa våra egna fördomar på den här sidan Östersjön. Konsulter från Sverige är great. Men. Vi behöver kvinnor och män som är insatta i vår kulturella kontext och som ser och kan dra parallellerna mellan vår kultur och patriarkatet. Vi behöver även människor på plats. Som inte måste flygas in, människor som dyker upp, gör uttalanden, påverkar genom sitt kontinuerliga arbete på plats i den verklighet där vi rör oss.

Det finns massor att utveckla, göra, sägas och tänkas inom detta område. Är du trött på ditt jobb och gillar feminism skarpt? Ta chansen och gör feminism till ditt jobb!

Att skapa trygga rum

Det fantastiska som jag ser i feministiska samahang är de olika typerna av trygga rum som kan skapas. Även fast man som jag just nu, sitter i Sverige. Att man så snabbt känner att man inte behöver vara någon annan än man egentligen är och att man kommer att bli accepterad för det man är. En tjej gjorde igår en jämförelse med att det skulle kunna ta flera år på en arbetsplats att komma människorna så nära att man känner den tryggheten och att dessa strategier/sätt att vara behövs mer av i vårt samhälle. Där satt vi 10 kvinnor som inte kände varandra och man upplevde nästa direkt att det varken var pinsamt, nervöst eller konstigt att vi pratade om mycket personliga saker, delade erfarenheter och skrattade tillsammans.
Jag tycker att det är konstigt att det inte är en självklarhet för alla att man bara kan vara och hänga utan att känna att man borde anpassa sig till olika normer och förväntningar. Vi är ju alla en del av vårt samhälle och om vi inte känner oss trygga så är vi alla en del av otryggheten. Att feminismen innehåller denna trygghet att vara, även över nationsgränserna, känns befriande. Min lust att åka längre bort än Sverige och den svenska feminismen grundar sig på ett behov att utmana den feministiska bubblan, inte bara över kulturgränser utan även över språkgränser.

Testa dina fördomar

Igår var jag på en anti-rasismdemonstration här i Malmö. Massor med frågor och fundeingar kring äkthet och nationalitet väcktes mig. Vad bär vi för fördomar vi inte ser? Eller vågar inse?
Min kompis tipsade mig häromdagen om ett test om de egna fördomarna som utvecklats inom det europeiska projektet som här heter "Stop- Finland framåt utan diskriminering". Testa dig! (testet är tyvärr bara på finska.)

Men mansrollsinsikt då?

Blev tipsad om Stakes senaste nummer av Dialogi och i kampen om vilket kön som har det sämst får vi i ledaren läsa om pojkarna och männens tragiska och deterministiska livsöde.

Ja, vad ska vi göra med dessa stackars män? Det paradoxala är ju att det är männen som på pengarna och den politiska makten och har gjort det i flera år hundranden, så min teori skulle vara att männen själv är deras värsta fiende.

Män intresserar sig inte för omsorg och vård dvs. kvinnor sköter män och kvinnor från vaggan till graven, både hemma och på jobbet. Män står nästan uteslutande för alla våldsbrott, mot andra män, kvinnor och barn. Folhälsans projekt med killgrupper går dåligt pga av brist på män som vill engagera sig för unga pojkar. Under 10% av männen tar ut föräldrarledighet, men är uppröda över att de inte få vårdnaden vid skiljsmässa. Männen tjänar i medeltal mer än kvinnorna, är i överväldigande majoritet på ledarpositioner både inom privat och offentliga sektorn samt har majoritet i rikdagen.

Vad är det som hindrar alla dessa män ifrån att engagera sig i andra mäns vålmående?

Och vad är det som får kvinnor att fortsätta vara kittet, limmet i detta samhälle? Kvinnor som sköter, tröstar, lär ut kunskap, används som slagpåse, men som fortsättningsvis ifrågasätts till att känna skuld för att hon egetnligen har makten, kan skylla sig själv.

Jag såg Madde min vän som handlar om flickor komplicerade värld, och där kvinnorollens hegemoni gång på gång försöker stänga in flickor i den mycket trånga och själuppoffrande kvinnorollen. Se den om du har möjlighet. Även om den är riktad till flickor i grundskolan, är det en pjäs som starkt berör en och är svår att skaka av.
Då pjäsen var slut fick alla ett kort med en uppmaning, på mitt stod det: Flickor! fastna inte i kvinnorollen!!!!

När kommer killarna att komma till den insikten, att deras mansroll är destruktiv och de själva är med och upprätthåller den?
Inte lär de komma på det då man kan läsa vidare i Dialogi att "Trakasserier kan börjar redan tidigt om inte pojkar får vara pojkar". Men artikeln berättar inte om vad denna pojkaktighet egentligen innehåller och skiljer sig från flickor. Suck. Istället handlar det om pojkars rätt till kompisar, att få leka och inte får höra att skolan inte är en plats för dem.

Men visste ni att då man gör mogenhetstest till grundskolans så skulle majoriteten av pojkarna inte börja skolan vid 7års ålder, men man har valt att ignorera detta för att inte flickorna ska få fö stort försprång. Och var skulle flickorna få det? I lönesättning? På ledande poster?

Jag tycker att man skulle ju kunna komma till insikt omd en problematiska mansrollen, nu!

Regeringens likalön-program

Vår andra finansminister Ulla-Maj Wideroos skrev en krönika söndagens nummer av Jakobstads Tidning (5.11.2006 se nedan).

Jag hoppas att regeringen verkligen driver dessa frågor med kraft som hon nämner i krönikan. Förra torsdagen var jag på en föreläsning "Duktiga döttrars dilemma". Då man lyssnade på kvinnornas egna tankar blev det skrämmande klart att kvinnors ekonomiska oberoende är otroligt viktigt men långt ifrån en realitet för många. Ekonomiskt oberoende är viktigt både för kvinnor med, och utan familj, eftersom det ger inte vara en ekonomisk men även identitetsmässig grundtrygghet i tillvaron. Denna trygghet finns inte i många kvinnors liv pga nedvärderingen av kvinnodomineraden arbetsbrancher genom usel lön eller snuttjobb som idag drabbar just kvinnorna hårdast. De ensamstående kvinnorna är Finlands fattigaste och majoriteten av de långtidsarbetslösa är kvinnor.

Så klart regeringen måste inse att det finns en könsproblematik och att det här måste tas allvarligt.

"I år har det gått hundra år sedan kvinnorna i Finland fick rösträtt. Det är någonting vi har orsak att vara stolta över. Kvinnor och män har samma politiska rättigheter, att rösta och att stå till förfogande som kandidater i olika val. En man - en röst. En kvinna - en röst. I Finland har kvinnorna utnyttjat sina politiska rättigheter. Många av våra politiker i ledande positioner är kvinnor.
Men det finns områden där kvinnor ännu är långt ifrån jämlika. Jag tänker på det ekonomiska området. Fortfarande får inte kvinnor samma lön som män. "Lika lön för lika arbete - principen" haltar rejält. I dag är kvinnans euro värd 80 cent, det vill säga en kvinna får 80 procent av mannens lön. Så kan det givetvis inte vara.
För att råda bot på det här, har regeringen tillsatt en uppföljningsgrupp under ledning av talman Paavo Lipponen. Den viktigaste målsättningen för gruppen, där jag är viceordförande, är att fram till 2015 minska löneskillnaden mellan kvinnor och män med 5 procent. Givetvis borde vi ha som mål att totalt
eliminera skillnaden, men det gäller att ta ett steg i taget. Också riktningen är viktig.
Utöver denna stora målsättning har vi satt upp tio delmålsättningar. Bland dessa målsättningar finns att före 2015 skall tre fjärdedelar av arbetskraften finnas inom ett lönesystem där löntagarna får lön på basen av arbetets svårighetsgrad och på hur man personligen klarar av de uppgifter man har. Det här systemet tillämpas redan inom vissa branscher och det har visat sig att kvinnornas lön stiger.
Ett annat mål är att minska segregationen inom arbetsmarknaden, dvs. att kvinnor söker sig till vissa branscher och män till andra. Vi behöver flera män till vård- och skolsektorn. Men den viktigaste frågan är ändå att göra en ny värdering av arbetsplatserna. Det är inte rättvist att personer - vanligtvis män - som jobbar inom exportinriktade industribranscher får väldigt stora lönelyft, samtidigt som löneutvecklingen för sjukskötare och lärare - till största delen kvinnor - stampar på stället.
Vad är det som gör att kvinnor lyckats så bra inom politiken medan den ekonomiska toppen i Finland fortfarande är nästan totalt mansdominerad? I dag finns många kvinnliga ledare på lägre nivå men ju högre upp i hierarkierna desto färre kvinnor. På våra möten i arbetsgruppen har vi diskuterat den här frågan och nu försöker vi finna metoder för att bistå kvinnor att gå vidare i karriären.
En annan grupp, lång ifrån maktens korridorer, är snuttjobbarna. I Finland är kvinnorna klart dominerande inom denna grupp. Undersökningar visar att snuttjobbarnas karriär- och löneutveckling är betydligt långsammare än de fast anställdas. Vår målsättning är att snuttjobb skall få användas enbart med
ytterst vägande skäl.
Det finns mycket att göra. Med vårt arbete har vi tagit ett par steg vidare i riktningen mot ett ekonomiskt jämlikt Finland. Staten och arbetsmarknadsorganisationerna har gjort ett gemensamt program och nu sitter vi i uppföljningsgruppen och följer med utvecklingen. Slutresultatet hänger på oss alla - att alla parter förbinder sig till de målsättningar som satts upp och att vi tillsammans målmedvetet och envist jobbar för att göra slut på den ekonomiska diskriminering som drabbar kvinnor.
Kvinnornas lön stiger.
Ett annat mål är att minska segregationen inom arbetsmarknaden, dvs. att kvinnor söker sig till vissa branscher och män till andra. Vi behöver flera män till vård- och skolsektorn. Men den viktigaste frågan är ändå att göra en ny värdering av arbetsplatserna. Det är inte rättvist att personer - vanligtvis män - som jobbar inom exportinriktade industribranscher får väldigt stora lönelyft, samtidigt som löneutvecklingen för sjukskötare och lärare - till största delen kvinnor - stampar på stället.
Vad är det som gör att kvinnor lyckats så bra inom politiken medan den ekonomiska toppen i Finland fortfarande är nästan totalt mansdominerad? I dag finns många kvinnliga ledare på lägre nivå men ju högre upp i hierarkierna desto färre kvinnor. På våra möten i arbetsgruppen har vi diskuterat den här frågan och nu försöker vi finna metoder för att bistå kvinnor att gå vidare i karriären.
En annan grupp, lång ifrån maktens korridorer, är snuttjobbarna. I Finland är kvinnorna klart dominerande inom denna grupp. Undersökningar visar att snuttjobbarnas karriär- och löneutveckling är betydligt långsammare än de fastanställdas. Vår målsättning är att snuttjobb skall få användas enbart med ytterst vägande skäl.Det finns mycket att göra. Med vårt arbete har vi tagit ett par steg vidare i riktningen mot ett ekonomiskt jämlikt Finland. Staten och arbetsmarknadsorganisationerna har gjort ett gemensamt program och nu sitter vi i uppföljningsgruppen och följer med utvecklingen. Slutresultatet hänger på oss alla - att alla parter förbinder sig till de målsättningar som satts upp och att vi tillsammans målmedvetet och envist jobbar för att göra slut på den ekonomiska diskriminering som drabbar kvinnor."

Då metall och elektronik möter jämställdhet

I torsdags var jag på seminariet "Tasa-arvo teknologia teollisuudessa" som jag tidigare gjorde reklam för här. Mina spontana intryck var att

Yes!
Det finns män inom metall och tjänstemannaunionen som faktiskt fattat vad jämställdhet är och driver dessa frågor.

och

Hjälp!

Trots att man deltagit i ett pilotpojekt, haft konsulter på plats, uppgjort en undersökning om jämställdhetsläget och ska utveckla en jämställdhetsplan så fattar man ännu inte riktigt det här med kön och vad poängen är.


Man ser att utmaningarnas tid inte är över och det hjälper ju inte då delar av statsförvaltningen kör sitt stackars-män koncept. Som tur var, avslutades hela dagen av jämställdhetsombudsman Päivi Romanovs anförande. Hon poängterade tydligt, vilket hon gjort tidigare, att trots att männen är sämre utbildade har de inga problem att ta sig till ledarpositioner, och även inom sektorer där de är i minoritet. Den manliga dagistanten förvandlas snabbt till föreståndare, vilket visar på att det finns stukturer män drar nytta av tillade hon.

Varför ska det vara så svåt för män att erkänna det? Ens att de drar ekonomisk nytta av patriarkatet?

Sambandet mellan människohandel och prostitution

Ett superspännande seminarium på kommande:

SEMINAR II: HELSINKI 1st of DECEMBER
2006-11-02

“Demand – the link between trafficking and prostitution”

When discussing prostitution it is often considered as a profession, or it is studied from the women’s point of view. More often there is a lively discussion about the prostitutes: are they victims or are they strong individuals making their own choices? Meanwhile the discussion about how to prevent trafficking in human beings for sexual purposes, which constitutes around 90 % of all human trafficking, has being conducted mostly as a matter of policing and justice. In the European Union today prostitution is being considered as a Member State issue while trafficking is an European level issue.

However, there is a link. The link is the market for sexual services – the buyers. As both prostitution and trafficking are about business and making money the market aspect and the demand for the services becomes a link between them. We have invited the key researchers as professors Sheila Jeffreys (Australia, Melbourne) and Liz Kelly (London, UK) to discuss and highlight scientifically these important issues.

Sincerely, Maria Carlshamre, MEP, Alde
together wih

Unioni, The League of Finnish Feminists

NYTKIS - The Coalition of Finnish Women’ Organisations

The Finnish Observatory on Violence Against Women

Place: At Balders Hall, (Balderin Sali) Aleksanterinkatu 12, Helsinki

Time: 1st of December, 2006, 08.30 – 18.00

PROGRAM

08.30 – 09.00 Coffee

09.00 – 09.15 Welcome speech by MEP Mrs Maria Carlshamre (Alde) – presentation of European parliament "TransCrime" (2005) – A study on National Legislation on Prostitution and the Trafficking in Women and Children.

09.15 – 10.15 Key speach by Ass. Professor Sheila Jeffreys from the Institute of Politics, University of Melbourne, Australia: "Trafficking and prostitution in Victoria state, Australia during a period of 20 years of liberalisation"

10.15 – 11.15 PhD Ms. Marjut Jyrkinen, School of Economics in Helsinki: "Economic and organisational linkages of global sex trade"

11.30 – 12.00 Press conference at the Parliament / Eduskunta

12.00 – 13.15 Lunch

13.15 – 14.15 Professor Liz Kelly, Roddick chair on Violence Against
Women, London Metropolitan University: "Sex buyers - what we know from research"

14.15 – 15.00 Country review – the current situation in three countries; Estonia, Sweden and Great BritainThe Swedish Experience – Officer Jonas Trolle from The Swedish Police presents latest facts about the Swedish trafficking situation
The Estonian experience – ENUT about the 2006 campaign"True men do not buy sex" and the recent study of pimps and prostitutes in Tallin and Oslo, by MSc Ms. Merli Klein, Tallin University and ENUT Estonian Women’s Studies and Resource Centre
The UK Experience – Care for Europe officer Hannah McSween tell about the trafficking market situation in the UK.

15.45 – 16.00 Pause

15.45 – 17.45 Panel discussion with questions from the audience.
In the panel: Sheila Jeffreys , Liz Kelly, Professor Jeff Hearn (University of Linköping and Swedish School of Econmics, Helsinki), Professor Johanna Niemi-Kiesiläinen (Umeå University) Maria Carlshamre, Tanja Auvinen (NYTKIS) , Hannah McSween (Care for Europe) among others. Moderator: Fil Lic Johanna Parikka Altenstedt

The seminar is free of admission for the audience but a notice of attendance will be required by 29th of November 2006 to e-mail:

mcarlshamre-assistant(at)europarl.eu.int or to paasihteeri(at)naisunioni.fi .

Feministpartiet

Idag är det sista dagen att rösta på nätet i Kårvalet vid Åbo Akademi.

Jag tycker att det är kul att se att fenomen som feministpartiet inte blev enbart en dagsslända som de kritiska rösterna ville förstå och inte heller ett parti med mycket snack och lite innehåll, utan med kontinuitet och engagemang. Jag blir glad av att se att feminismen lever, växer och utvecklas i ett eget parti. Vid de andra universiteten går feminismen hand i hand med andra politiska riktningar, vilket i för sig inte är fel, men ett renodlat feministparti är ju alltid lite coolare. Och speciellt nu då feministpartiet jämförs med F! i Sverige, dvs. kan sägas ha ett "riktigt" parti att spegla sig mot, trots att frågorna här är kopplade till kårpolitik. Men visioner och drömmar är ändå samma.

Bara lite (till)

Matilda Hemnell spelar sin pjäs "Bara lite (till) - en pjäs om att bryta anorexins onda cirkel" på G(eorgsgatan)18 den 20.11 klockan 15.

"Matilda Hemnell vill dedicera denna pjäs till alla som lider av destruktiv duktighet och ständiga samvetskval; till dem som ännu inte insett att ett bättre liv väntar bakom hörnet. Ett liv som skall levas, inte presteras.

Matilda Hemnell har lidit av anorexi. Under våren 2005 var hon under fyra månader intagen på Lappvikens sjukhus för vård. Utgående från sin dagboksanteckningar och egna erfarenheter har hon skrivit en pjäs om Julia som blir intagen på sjukhus för vård av anorexi.

Manus: Matilda Hemnell
Regi: Eeva Puromies / Dan Henriksson
Scenografikonsult: Katrin Brännström
På scenen (Julia): Matilda Hemnell
Speltid: ca 45 min."

Kostar 10/8 euro.

Hurudana barn ska vi ha?

Solidaritet mellan kvinnor

Jag vill bara tipsa om en länk till en fransk sida, watch-bitches som stöder offentliga kvinnor. Läs och förtjusas.

Ett eget rum

My space får mig att tänka på Virgina Woolfs bok "Ett eget rum" och hur man kan dra paralleller till egna rum idag.

Det är många kvinnor som skapar sitt rum på nätet (jag är väl själv ett exempel på det) och som hittas av andra. Min kompis skickade den här låten av Heights Jacksson, till mig för nån vecka sen. Och jag tycker att det är spännande att musik inte längre behöver ha några gränser för tid och rum. Dessa rum ger utrymmet för det egna producerande och distribuerande som inte behöver begränsas av pengar på samma sätt som tidigare. Och möten handlar inte längre bara om text, utan formerna ökar och därmed också möjligheten att förmedla olika budskap och sätt att uttrycka sig.

Att synliggöra kön

Min kompis skickade idag en intressant engelsk artikel angående dödsskjutningarna i de två amerikanska skolorna som skedde för någon vecka sedan. I artikeln tar skribenten Bob Herbet fram kön som faktor och ifrågasätter varför vi inte är chockade över det som händer.

Som min kompis också skrev i sitt mail, så går poängen i artikeln att tillämpa på skandinaviska, finländska förhålladen.

Läs den och bli upprörd. Träden står redan i lågor.

"Jag visste att man ändrade lite, men inte att det var så mycket" sa en tjej idag då vi tittade på retuschskolan.

Tyvärr funkade inte datorns flashplayer som vi hade till vårt förfogande så vi kunde inte titta på Doves två amerikanska kortfilmer som gjorts inom ramen för deras projekt om flickors självförtroende. Jag fick tipset av en kompis och de är spännande hur mycket tankar dessa filmsnuttar får en att börja fundera på. Den ena kallas evolution och den andra är ett collage av flickors tankar om sina kroppar.

Det är med viss tveksamhet som jag uppskattar Doves ansträngningar att förändra unga kvinnors självbild. För samtidigt är det ju också ett försäljningstrick. Det går liksom inte att komma ifrån det. De bara gör det tvärtom. Istället för att påstå att man inte duger som man är och därför måste köpa produkten, ska man köpa produkten för att man räcker till som man är.

Men med tanke på den globala spridningen och budskapets innehåll måste jag erkänna att jag inte kan fördömma kampanjen. Jag tycker att det är viktigt att hindra självhatet att växa till sig hos unga kvinnor, och att även privata företags intessen kan ses förbi om de drar sitt strå tillstacken.

Sorg och glädje

De senaste veckorna har jag åter igen rest mycket och inte alls hunnit med att här reflektera över det som händer omkring mig.

Men jag måste ändå sammanfatta lite. Jag var på duktighets seminariet den 28.9 som hade plats för 50 deltagare men 98 som ville komma och lyssna på Jenny Sjögren och Anna Bergstrand som pratade om duktiga överpresterande flickor. Seminariet i sig gav inte så mycket nytt, men vetskapen om att intresset för detta team är så stort gör en både glad och nedslagen. Glad för att kvinnor insett att det är ett problem med duktigheten, men ledsen att det är så många som känner att det är mycket relevant just nu.

De senaste veckorna har jag varit med och skapat eller deltagit i separatistiska kvinnosammanhang och det är fascinerande att se och höra vad som händer då kvinnor samlas för att de är kvinnor. Kvinnors insikter om sig själva som kvinnor, ökar och stärker dem, får dem att se sig själv i ett nytt perspektiv. De ser att det handlar inte bara om mig, och att jag är jag, utan det handlar alltför ofta om att jag är kvinna och som kvinna rör mig här, i denna kultur med alla de kulturella mönster, förväntningar och krav det ställer på mig som kvinna, inte bara som individ. En kvinna sa att hon var överraskad att det plötsligt fanns en plats för henne som hon inte behövde kämpa kämpa sig till eller kämpa om att behålla, utan den fanns vigd till henne, fritt för henne själv att disponera över.
Jag blir glad då jag inser att jag ingår i många tillåtande och accepterande forum, med sorgsen över att det inte är en självklarhet för andra.

I fredags röstade riksdagen om assisterad befruktning skulle begränsas till endast heteropar eller ej. Diskussionerna tidigare hade varit sådana att stödet för en begränsning verkade vara större. Men det visade sig vid själva röstningen bli precis tvärtom. Utan aktivister som lagt ner all sin tid de senaste veckorna för att kämpa för sin rätt till lika behandling inför lagen skulle resultatet kanske inte sett ut som de gjorde, rösterna 105 - 83 mot en begränsning.

Jag är stolt över att vara finländare med tanke på beslutet, men skäms över den debatt där bla. de fundamental kristna och män som befinner sig i manlighetskris fört, eftersom den varit en mycket aggressiv kampanj mot lesbiska och ensamstående kvinnor. Och debatten har återigen synliggjort hur konservativa idéer som finns, speciellt över biologiskt faderskap.

Därför blir beslutet viktigt inte bara för de enskilda kvinnorna och männen som lagen konkret berör, men även symboliskt för vår syn på begreppet familj, kvinnor och män.

Astra Nova

Idag damp Astra Nova ner i brevlådan ( kommer alla feministiska tidningar samma vecka eller?) och där fanns en bön om mer prenumeranter för att få tidningen att gå runt. Senaste chefredaktören fick burn-out och i detta nummer pratar andra tidigare redaktionsmedlemmar ut.

Astra Nova är riktigt bra. Feminism på finlandssvenska i pappersform. Prenummerera!

Kvinnokväll

Gå på kvinnokväll på torsdag.

100 vuotta naisten äänioikeutta

Värillä on väliä - naisten äänioikeusilta

torstaina 28.9. klo 18.00 – 19.30. Kulttuuritalo, Alppisali, Sturenkatu 4

Kahvitarjoilu alkaen klo 17.30

Äänessä ovat: tasa-arvokonsultti Sinikka Mustakallio, kansanedustaja Outi
Ojala, kaupunginvaltuutettu, HTY:n Naisosaston pj. Sirpa Puhakka,
Vasemmistonaisten puhenainen Katja Syvärinen, pitkäaikainen vaikuttaja,
entinen apulaiskaupunginjohtaja Anna-Liisa Hyvönen, kaupunginvaltuutetut
Tiia Aarnipuu, Tea Vikstedt ja Hanna-Kaisa Siimes sekä varavaltuutettu
Tatiana Konovalova. Puhetta juontaa Merja Terävä.

Näyttelijä Emma Paju esittää: Harakka ei ole lintu, eikä piika ihminen.
Punaisen agitaattori Sandra Lehtisen taistelu äänioikeuden puolesta.

Illan tarjoaa HTY:n Naisosasto – 108 vuotta!

Tervetuloa!

Tiedon välitti lena.paju@vasemmistoliitto.fi

Utnyttjad rösträtt

På söndag, den 1oktober är det 100år sedan kvinnorna fick rösträtt. Och inte har de heller varit dåliga med att utnyttja den.

I början av 1900-talet röstade 60% avkvinnorna (ovanligt högt ijämförelse med då kvinnor i andra länder fick rösträtt) och 70% av männen utnyttjade sin rösträtt (alla män hade tidigare inte haft rösträtt). Sedan dess har kvinnornas röstningsprocent sakta höjts till att 1981 vara lika med männen 81% av männen och kvinnorna röstade då. Männens valdeltagande har dock sänkts i snabbare takt än kvinnorna. I senaste riksdagsval utnyttjade 72% av kvinnorna, men bara 68% av männen sin rösträtt. Det innebär att 52% av de röstande är kvinnor. Ändå har vi inte jämn könsfördelning i riksdagen utan den ligger på lite över 30% hur kommer det sig? Om man tittar på antalet röster har kvinnor fått flera, kring 40%, men genom vårt valsystem gynnas majoriteten uppställda dvs. männen.

Att kombindera familj och (politisk)karriär är något som ofta innebär problem, om man är kvinna. Det finns ännu mycket vi kan göra för att skapa lika förutsättningar för kvinnor och män i politiken.

Men då måste vi också tro på de kvinnor som redan finns där.

Damtidningar

I veckan damp nya Tulva ner i mitt brevinkast och jag väntar även otåligt på nya numret av svenska bang. Tulva och bang hör till de feministiska tidningar som jag läser regelbundet. Men under mina resor kan det även hända att jag kommer över andra tidningar och tidskrifter med feministisk anknytning.

I somras då jag befann mig på en arbetsplats där "vanliga" damtidningarna cirkulerade vilt tog jag jag som uppgift att kolla upp hur dessa tidningar förändrats sedan jag senast läste en. Jag insåg ganska snabbt att det måste ha varit länge sen, samtidigt som mycket av innehållet följde samma idé med på ett mer vulgärt och hårt sätt. De delar som handlade om kändisar, där man förföljde dem på deras semestrar, jämförde och betygsatte deras kläder med varandra fick mig att känna mig illa till mods. Empatin för dessa kändisar som ju egetnligen är helt vanliga människor gjorde att det kändes som om tidningarna blandat sig i och kränkt mig och mitt liv. Jag hade verkligen svårt att föreställa mig hur dessa repotage skulle ge något mervärde i mitt liv och det kändes obehagligt att återigen inse att andra människor känner tvärtom.

Igår läste jag en intressant artikel där Tulva jämfördes med den finska damtidingen Anna. Elina Lahmela som skrivit den damtidningskritiska artiklen hade själv jobbat på Anna, och under hennes tid hade man redan ironiserat innehållet i tidningen på redaktionen. Hon menade att en av de grundläggande skillanderna mellan tidningarna var det direkta målet med tidningen. Då Anna strävar till att hela tiden öka upplagan och göra mer och mer pengar, har Tulva som mål att sprida ett visst budskap och där arbetet till största delen sker på ideéll basis.

"En djupare analsy visar att det inte bara är en fråga om pengar. Damtidningen fungerar alltid även som diskussion för könskontraktet, som en organisatör av relationerna mellan kvinnor och män. Damtidningarna bygger upp en skillnad mellan kvinnligt och manligt genom att förstärka, ifrågasätta och diskutera hur särskild kvinnlighet ska manifesteras.Damtidningen är tvungen att delta i diskussionen om könskontraktet eftersom en stor del av innehållet - samlevnadsartiklarna, vården av hemmet och iscensättandet av kvinnligheten - kretsar kring just detta tema...En tidning vars mål är stor spridning tar inte upp könskontraktets upplösning utan koncentrerar sig på att stärka det, i likhet med den stora majoriteten potensiella läsare."

Och det var också kanske det som jag reagerade på i somras, att uppdelningen mellan man och kvinna blir så tydlig. Att allting är så heteronormativt ( utgår från att heterosexalitet och heterosexuella relationer är det enda normala). Det innebär att det finns en mycket stark vinkling att vi kvinnor vill ha dessa män och tidningen fungerar som ett (tvingande)stöd i denna strävan. Singelskapet verkar liksom mera framstå som enbart en mellanfas, inte som något normalt under en längre tid, och alla andra typer av sexualiteter eller ett ifrågasättande av heterosexualitetens innehåll förblir osynligt.

Lahmela delar in damtidningarnas texter i tre typer:

1.Uppmanande eller dikterande: "förbered dig för vinterns temperaturskillnader med en ordentlig funktighetskräm som passar din hudtyp". Texter om kroppsmodellering handlar om kvinnlighet och kvinnlig konsumtion, dvs hur vi ska ta hand om vår kvinnlighet och vad vi borde konsumera för att upprätthålla denna kvinnlighet.
Det är kanske dessa jag själv upplever som mycket problematiska. Någon ställer krav på mig utan att fråga om jag tycker att dessa krav innehåller relevans för mitt liv. Kanske jag inte bryr mig om en fuktighetskräm om jag inte blir respekterad på min arbetsplats eller sexuellt trakasserad på krogen. Dessa uppmaningar känns för mig tvingande, ytliga och ogrundade.

2.Polemiska texter: diskuterande texter utan krav men som kan användas för läsaren att känna igen sig, jämföra sitt liv med kändisar och andra personligheter som presenteras.
Jag tycker att dessa typer av texter emellanåt kan vara intressanta, men de kan också vara just som jag kände, påträngade och där gränsen mellan det privata och offentligt blir glidande på ett sätt jag upplever som integritetskränkande.

3.Nyhetstexter: Skenbart neutrala och konstaterande texter som inte ställer krav på förändringar i läsarens liv. Men kan vara radikala såsom att det finns få kvinnliga ledare, berätta om en kvinnlig ledares liv som fostrare, noblepristagare osv. kraven som ställs är på beslutsfattare eller på män i allmänhet, med lättsam gliring som avrundning.
Jag upplever dessa texter som problematiska, eftersom de inte skapar utrymme för revolution mot ett sjukt system utan snarare lär mig att konstatera och leva med orättvisor.

Lahmela menar att i damtidningarna kan man tydligt se att konflikter kan bekräftas men inte ifrågasättas, som en förstående vännina som ger råd om hur man ska "anpassa" sig. Damtidningarnas hörnsten är att rikta kvinnors intresse mot de kvinnliga ämnena i den privata sfären. Det är kanske denna passivitet som jag känner att jag inte klarar av, att inte blanda sig i annat, andra världar och strukturer. Att bara fortsätta som om inget hänt, vilket jag ser att majoriteten av människorna i detta land gör.

Skillanden mellan att läsa en feministisk tidning och Cosmopolitan är att den feministiska tidningen kan gå långt i sina krav på läsaren utan att läsarna blir oroliga och avbryter prenumereringen fortsätter Lahmela. Cosmopolitanläsaren däremot tillåts koncentrera sig på att åtgärda kroppen och sexualiteten fortsätter hon - vilket är något som kvinnor också kan, i en viss utsträckning och tillåts därför enbart kontrollera sitt liv och inte mera.

Ett bekvämt sätt att leva.

Det kan kanske också förklarar varför Veckoreyvns feministiska satsning inte fungerade i längden. Kvinnorna ville känna att de hade kontroll över verkligheten, vilket ett feministiskt budskap inte kan ge - det serverar snarare en analys om patriarkatet och vad vi borde göra för att krossa det.

A-plus som ett stort minus

Jag läser ledaren i den finska versionen av Studentbladet, Yliopilaslehti, en upprepning av innehållet i A-plus programmet den 14.9 som jag redan hörde av en upprörd bekant förra veckan. Programmet ska vara ett aktualitetsprogram och hade förra veckan som uppgift att avslöja att kvinnor inte alls tjänar 80 cent av männens euro utan snarare 93-104 cent.

Inbjuden gäst i studion var vår "jämställdhetsminister" (Social- och hälsovårdsminister) Tuula Haatainen. Det som blev uppenbart i programmet var att programledaren inte var påläst, dvs han har inte förstått att 80cents diskussionen bottnar i ett medelvärde av alla branscher. Och euroliknelsen speglar det faktum att de kvinnodominerande brancherna är starkt underbetalda då man jämför med det konkreta arbete som görs (tunga lyft, skiftesarbete, klientelansvar) och jämför med motsvarande manliga brancher. Det innebär att det självfallet finns kvinnor som tjänar bättre än män, vilket inte borde vara konstigt då kvinnor i 20 år varit i majoritet på universitetet och därigenom har en högre utbildningsgrad än män. Men trots det är bara var fjärde professor vid Helsingfors Universitet en kvinna påpekar Elina Kervinen i sin ledare.

Kervinen ifrågasätter i sin ledare om denna rapport där det "bevisas" att det finns kvinnor som tjänar mer än män verkligen berör jämställdhetsproblematiken? Och är det inte snart dags att se problemet.

Men istället för att se problemet känns det som om man hellre riktar kritik mot Feministerna, en kritik som enligt mig snarare berör de som kritiserar. Då man säger att feminister letar manliga konspirationsteorier så undrar jag egentligen vem det är som utmålat feministerna till konspiratörerna mot de "oskyldiga stackars männen". Eller snacket om att feminisiter skulle vara hysteriska och alltför känslomässigt engagerade? Jag tycker att det är just det som dessa män snarare personifierar, ett hysteriskt anfall som snarare bottnar i ett försök kvarhålla status quo eftersom en förändring skulle innebära att de själva måste tänka över sin egen position som män i detta samhälle.

På samma sätt som jag är vit, måste jag ta anvar för den rasism som florerar och ingripa för att stoppa den. Även om jag vet att det är vita som förtrycker andra kulturer, religioner eller etniska grupper behöver jag inte känna mig personligen anklagad. Utan istället ta mitt ansvar. Det finns säkert icke-vita som tjänar bättre än mig, men för det behöver jag inte ignorera hela rasismproblematiken, dra fram en massa statistik på arbetslösa vita människor osv.

Varför ska det vara så jävla svårt för män att tänka på samma sätt?

Kvinnors kroppar

Idag har jag spenderat den bilfria dagen i Esplanadparken i Helsingfors tillsammans med en god vän. Trots att det varit en härlig dag i solen är jag inte särskilt positiv. Vi diskuterade senaste Big Brother och besökte en utställning om kvinnansrösträttskamp.

*
Min kompis berättade att i Big brother kunde man misstänka att en våldtäkt kunde ha skett om inte folk ingripit. Big Brothers beskriver händelsen så här:

Molemmat asukkaat ovat olleet hämmentyneitä yön tapahtumista. Mikan ja Sorellan ollessa parisängyssä Mika siirsi sikeässä unessa olleen Sorellaan housuja alaspäin ja peitti itsensä ja Sorellaan sängyssä olleella peitolla. Tässä vaiheessa Big Brother puuttui toimintaan ja käski Mikan päiväkirjahuoneeseen. Mika komennettiin nukkumaan Arin entiseen sänkyyn.

Mika och Sore super och hånglar, hon somnar i sängen med honom. Han klär av hennes byxor och täcker dem båda från karmeran med täcket.

Big Brother beklagar man det skedda och menar att man ska undersöka hur man går vidare. Sore är inplockad sedan några dagar tillbaka då en annan tjej diskades och kastades ut då man kommit på att hon hade ett förhållande utanför Big Brother, vilket inte är tillåtet i den finska versionen.
Diskussionen på Big Brother forumet för sig från kritiken mot manschauvinismen i programmet till det klassiska; "så klart att hon ville också ha sex, det var inget fel i killens handlade".
Själv säger han att han var full och inte minns. Det känns som om denna gång handlar det inte bara om vilka regler Big Brother har och vad man ska ta för åtgärder. Programmets publik är unga människor och deras syn på sexualitet, rätt och fel kommer att påverkas av programmets beslut. Jag håller tummarna för att Mika slängs ut.

*
Utställningen som vi också tittade in på idag heter "Naisten ääniä" och har tyvärr inte något svenskt namn (trots att majoriteten av nyckelpersonerna i rösträttkampen var finlandssvenska kvinnor. Brochyren om utställningen är på engelska och finska, men texterna i utställningssalen är alla på svenska.)

Det är Kvinnoorganisationernas centralförbund som sammanställt den mångsidiga utställningen. Där finns bland annat flera klädstreck fyllt med kläder, några banderoller och tygtryck över rösträttkampen, kvinnoporträtt, kvinnokampstidslinje samt lite böcker och skrifter kopplade till kvinnans kamp för jämställdhet.

Jag gillade speciellt kvinnokläderna på klädstrecket. Kläder symboliserade för mig kampen om kvinnans rätt till sin kropp och integritet och på plaggen fanns viktiga årtal tryckta i rosa. Under årtalen beskrivs vilken lag som trätt i kraft och hur den gynnat kvinnans ställning i det finländska samhället.

På plats finns också ett röstbås. Där kan man rösta om vilken den viktigaste kvinnorättsfrågan inför kommande riksdagsval är. Jag tror jag aldrig haft procentuellt så många goda kandidater att rösta på tidigare. Det fanns, tror jag, sex eller sju alternativ så som lika lönfrågan, arbetsgivarens delade kostnader för föräldrarledigheten, våld mot kvinnor och extra finansering till jämställdhetsarbete. Jag minns inte, vill kanske inte minnas allt som ännu finns kvar att göra för alla kändes lika viktiga.

Trots att det är en vacker utställning med mycket information om rösträttreformen kände jag och min kompis att vi blev mest deprimerad av att återigen inse hur kort vi egentligen kommit vad gäller jämställdhetsarbete i Finland. Genom att blicka genom kvinnohistorian ser man hur samma frågor som rör kvinnors rättigheter ex. hennes rätt till sin egen kropp inte ännu lösts trots att den diskuterats i över hundra år.

Utställningen besöks av olika kvinnoorganisationer som informerar om sitt verksamhet, håller föredrag osv. Kolla in utställningens händelsekalender dag för dag och pricka in något uppmuntrande.

Uppväckt ur sin törnrosa sömn?

I går och idag ramlar det in inbjudningar till ett seminarium som handlar om hur man ska utveckla jämställdheten inom teknologi-industrin.

Seminariet som organiseras av jämställdhetskonsultfirman Wom Oy är unikt i Finland eftersom det är ett samarbete mellan Teknologiindustin, Metallabetarförbundet och Tjänstemannaunionen. Att dessa mäktiga (mans)förbund sluter upp runt detta ämne och samarbetar är ju inte en dag försent i Nokialandet.

Kanske det finns hopp ändå?

Det är nog bäst att gå dit, det skrivs kanske historia.

Jubileumsåret

Jag läste senaste numret av tidskriften "Tasa-arvo" idag. Skriften ges ut av delegationen för jämlikhetsärenden och kommer några gånger i året och kan tyvärr inte läsas på nätet.

I ledaren skriver Sirka-Liisa Anttila (ordförande för delegationen och riksdagens första vice talman) om lagstadgad finansering av kvinnoorganisationerna. Jag tror faktiskt inte att jag hört talas om lagen tidigare, trots att förslaget lämnades in för bara ett år sedan. Lagförslaget skulle ålägga riksdagen att reservera pengar till alla kvinnoorganisationer som jobbar med jämställdhet. Och den kommer att antas under jubileumsåret. Jag tycker att det låter strålande.

Nu skulle man ju kunna invända -men mansorganisationerna då? Ja, då skulle jag vilja ha åtminstonne 5 exempel på mansorgansationer som jobbar med dessa frågor. Själv kommer jag bara på en, profeministimiehet. Och om det är så att det plötsligt skulle bli populärt bland mansorganisationer att jobba med jämställdhet efter att lagen trätt i kraft tycker jag att de faktiskt kan jobba utan statsbidrag. För om det blir intressant först då det kommer pengar in i bilden så säger väl det något om hurdant djup det är på engagemanget.

Många av kvinnorganisationerna gjort det gratis i över 100år och det är på tiden att det arbetet belönas. Båda könen har gynnats av de arbete som gjort och gynnas fortfarande.

Med känsla för mänsklighet?

Idag började jag och min kompis en diskussion om känslor. Och det som stannade i mina tankar på vägen hem var förvirrande frågor. Vad händer om man stiger ur en del av kvinnorollen man aldrig gillat och sätter gränser för vad man vill utsätta sig för? Då man plötsligt slutar finnas till känslomässigt för andra, man slutar ha så jävla mycket sympati för vad andra behöver och fokuserar på sig själv. Är det då man bli hjärtlös som kvinna? Då man slutar att bry sig om andra? För att kvinnor _ska_bry sig om. Det ingår i själva kvinnligheten.

I mina funderingar över känslor kom jag att tänka på ett stycke jag läste för några veckor sen i ett av alla mina bokprojekt; APM som är en förkortning på AntiPatriarkaltManifest. Boken är en e-postdiskussion mellan den feministiska debattören Maria-Pia Boëthius och illustratör Maria Lindhgren. Deras plan är att skriva ett antipatriarkat manifest, men istället blir det en lång e-postdiskussion där de försöker få ett grepp om hur patriarkatet upprätthålls och återskapar sig själv till att dominera vår kultur. Och eftersom manifestet inte blir skriver väljer de att publicera diskussionen kring manifestet, vilket erbjuder ofärdigt tänkta tankar, början på trådar och slutet på andra. I ett av Boëthius brev berättar hon hur hon gjort upp med en del av kvinnligheten.

Men jag är uppfostrad till att jag är till för andra. I många, många år ägnade jag sådana fester, typ på doktorsdisputationer, till att plocka fram det bästa ur min bordsherre, oavsett vem han var. Alla har något alltid. Efteråt var jag helt utpumpad, medan dom sken och lyste av belåtenhet. Vet du att det var ett slags uppenbarelse för mig när jag insåg att jag inte behövde underhålla dessa typer hela kvällen/ samt när jag började tacka konsekvent nej till själva festerna. Vilken lycka att en sådan "disputationskväll" sitta i sin egen fotölj hemma - i tystnaden - med en kopp te och en underbar bok - det är svårt att finna större tillfredställelse.

Hennes exemple fick mig att så haja till att jag måste läsa om stycket flera gånger. Varför sitter jag på fester och försöker plocka fram det bästa i mina bordskavaljerer? Och vad händer då jag inte längre vill göra det. Utan säger rakt ut att jag inte behöver en vän till för jag har så många. Och det är ju sant. Men trivs jag i att säga det, då jag är uppfostrad till att finnas till för andra?

Att ha eller inte ha kontroll

Uleåborgs skyddhem har tagit fram statistik på män som slår och resultaten är, för en som är insatt i ämnet våld mot kvinnor, inte förvånande. Men för vissa forskare dock. Surprise.

Av de män som misshandlar sin partner, är 60% bara våldsamma i hemmet. Forskarna förklarar det med två huvudfaktorer:
1. I nära relationer förstärks känslomässiga konflikter.
2. Att använda våld i hemmet är inte lika tabu som på arbetsplatsen.

Min kompis synliggör en motsägelsen då vi diskuterar rapporten och som nästan alltid uppstår då man diksuterar varför våldet uppstår. Man förklarar att dessa män tappar kontrollen vid enstaka tillfällen och då tar till våld, samtidigt som man säger att en av de vanligaste orsakerna till att män tar till våld är att de vill ha kontroll över sin partner. De kan man läsa i den svenska rapporten om mäns våld mot kvinnor i Sverige "Slagen dam".

Så hur ska man nu ha det. Det går inte att okontrollerat ha kontroll över någon. Har män kontroll eller inte kontroll över sina slag mot sin partner? Svaret är uppenbart. Våld är makt och makt är kontroll. Självklart har de kontroll. De slår på ställen kvinnan kan dölja, de drar för gardinerna, höjer ljudet på radion och slår kontrollerat.

I publikationen Kön och politik menar Aino Saarinen att det könsrelaterade våldet är lika viktig för kvinnorna idag som rösträtten var för 100år sedan. Då som nu handlar det om kvinnors rätt att få sin röst hörd. Varför såg man inte då eller ser inte nu, att det handlar om grundläggade rättigheter för kvinnor.

Lika lön?

Jag fick ett tips av min kompis häromdagen om FFC nya jämställdhetsrapport Pitkää, pätkää, silppua (översatt ungefär: Långt, kort, stympat) som finns på finska i pdf-format men i ett svenskt sammandrag i Löntagaren.

"I FFC:s och förbundens förvaltning har kvinnornas andel har minskat under de senaste åren, särskilt i styrelserna. Merparten av förbundsordförandena är män och det återspeglas i sammansättningen i FFC:s styrelse. Jämställdhet inom rörelsen ska vägas vid sommarens kongress. Några mer drastiska åtgärder för att rätta till skevheten i könsfördelningen skrivs dock knappast in i kongressdokumentet."

Jag tycker att det är skrämmande att man inte tar ojämställdhetsproblemet på allvar inom en sådan stor organisation. Men kanske det inte är förvånande då det finns så mycket män i styrelserna. I den finska rapporten under rubriken "Löner" kan man läsa att kvinnorna med fulltidsjobb tjänar 70% av männen och medelkvinnan inom förbundet når som 50åring inte upp till unga mäns ingångslön. Institutsnivå eller högra utbildning ger inte kvinnor lika hög lön som män som gått på yrkesskola. Den största orsaken till det är att kvinnorna arbetar inom den offentliga sektorn, där lönerna är bland de lägsta. Majoriteten av männen arbetar inom industrin, där lönerna är högre."

Då vi pratar om lika lön, tycker jag att det är viktigt att se på vilket arbete som anses vara värdfullt och varför? Vad är det som kommer först, lönen eller männen inom arbetsområdet?
Områden som tidigare dominerats av män, och som idag domineras av kvinnor sjunker i status, vilket också avspeglas i lönesättningen. Det finns undersökningar från Sverige som visar att ju fler kvinnor det finns på en arbetsplats desto lägre löner. En advokatbyrå med majoritet kvinnor och med i princip likadana uppgifter som en annan där bara män arbetar, utbetalar lägre löner för sina arbetstagare. Och det drabbar även männen på advokatbyrån. Hur arbetar dessa ojämställda strukturer? Och är det rättvist att skylla allt på kvinnorna ( eller männen)?

Jag tycker inte det. Men jag tycker att det är allas ansvar att rätta till dessa strukturella orättvisor. Frågan är bara hur? Hur kommer man åt strukturerna om man inte har en idé om vad som borde göras och hur? Dvs hur gör man det utan en jämställdhetsplan? Och hur gör man det om människor inte upplever det som viktigt? Eller bara viktigt på ett allmänt plan men inte på ens egen arbetsplats.

Pekingin asiakirja

Idag var vi och såg pjäsen "Pekingin asiakirja"
ett feministiskt bidrag till jämställdhetsdebatten. Pjäsen visade bl.a på hur man i media framställer kvinnor och män olika, vilka olika krav och förväntningar som samhället ställer på män och kvinnor och hur tidigare vetenskap om hysteri säger ganska mycket om hur man ser på kvinnor och män idag. Jag tycker att det är så spännande att se hur man genom forumet teater kan berätta om ojämställdhet genom att ta fram detaljer, skapa stämmningar och genom olika persongestaltningar visa på hur komplexa problemen är. Pjäsen visas fram till 16.9, se den!

Café diskussion

Jag satt på ett café med en kompis härom dagen. Det var så kul att se att hon blommade som aldrig förr efter en tung period i hennes liv. Vi pratade om kvinnlighet och hur depressioner och hysteri alltid kodats som något kvinnligt.

Jag berättade om teaterpjäsen Sången i Själö som handlade om kvinnorna på mentalsjukuset Själö som jag såg på Åbo Svenska teater för några år sedan. Pjäsen baserade sig på Jutta Ahlbeck tidigare forskning om de galna kvinnorna på Själö. Mentalsjukhuset Själö, ute i den Åboländska skärgården, fungerade som en slutstation för 200 kvinnor under åren 1889–1944. Hennes avhandling "Diagnostisering och disciplinering. Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944" blev godkänd tidigare i år. Avhandlingen känns mycket aktuell i en tid då man läser hälsoundersökningar om studerande:

GHQ12-mätaren visade på psykiska problem hos 19 % av männen och 30 % av kvinnorna. Att man ständigt känner sig överansträngd, att man känner sig olycklig och deprimerad samt man har svårt att koncentrera sig på uppgifter visade sig vara de största problemen bland mätarens olika delområden. Enligt en screeningundersökning av den mentala hälsan upplevde 25 % av männen och 34 % av kvinnorna svår stress. Av frågorna i denna var det svårigheter att få grepp om studierna, att uppträda, t.ex. hålla föredrag, humöret i allmänhet, framtidsplanerna samt problem med de egna krafterna och förmågorna som i de flesta fall gav upphov till stress. Mental stress betraktades allmänt som det största hotet mot den egna hälsan. Symptom som visar på ätstörningar förekom hos en tiondel av kvinnorna.

(Kunttu,K och Huttunen, T 2005)

Vi kom fram till att det inte är så konstigt att kvinna blir deprimerad och hysterisk av att leva som kvinna i den här världen med tanke på allt som drabbar en eller hotet om att drabbas av ex. könsdiskriminering, sexuella trakasserier, förvridna kvinnoideal, våld mot kvinnor osv. Men med en femistisk analys kan man kanske skapa en plats i kaoset, utifrån vilken man på ett mer strukturerat sätt kan jobba med och lära sig att hantera de kvinnobilder och andra tvingande normer man som kvinna möter. Det ger i allafall mig kraft och styrka att hantera och leva vidare i detta sexistiska samhälle.

Stand up

Jag var på stand up igår och där fanns en Teemu som körde nästan rakt igenom feministiska skämt. Vi var grymt imponerade. Här, i Finland. Otroligt. Jag har varit glad hela dagen idag.

Pedofiliparti

Konstaterande: I Holland har man grundat ett pedofiliparti med den argumenten att barn också har en sexualitet och kan njuta av sex.Därför borde det vara ok med pedofili.

Fakta: Pedofiler är främst män. Sexköpare är främst män.

Reflektion: Det känns som om ämnet pedofili och prostitution tangera samma problematik dvs. mäns makt till sex.

Frågor: Hur kan vi veta att vi inte skadar barnen. Hur ska vi kunna dra en skiljelinje mellan ofrivillig barnprositution och pedofilsex, då vi inte ens kan göra klart om hur man kan veta om vuxna kvinnor vill eller inte vill sälja sex.

Vissa vill att pedofilipartiet ska finnas, för att detta tema ska kunna diskuteras offentligt. Det tycker inte jag.

Relationsanarki

Idag fick jag ett nytt ord av en vän jag beundrar. Relationsanarki. Hon menade att de gjorde henne glad. Läs de åtta punkterna och bli kanske som jag, glad och varm i hjärtat.

Volver

Jag såg Pedro Almóvars nya film Volver idag. I Nyt-bilagan kan man läsa en intervjuv med Almóvar, där en av de närvarande reportrarna på presskonferensen frågar varför alla hans filmer handlar om kvinnor. Visst har kvinnorna varit ofta i fokus men inte alltid rättar Almóvar. Det kan hända att jag ser kvinnorna som intressantare som subjekt i utvecklandet av berättelsers fortsätter han.

Det som jag tycker är speciellt intressant är att han filmer kan uppfattas handla enbart om kvinnor och ATT denna fråga ställs. För det indikerar på att en del människor reagerar på att då filmer handlar om kvinnor så blir det plötsligt något som avviker från normen, något som ibland kanske ifrågasätts eller som i den här situationen kräver en förklaring. Hur mycket filmer handlar inte bara om män? Och broderskap? Varför har jag aldrig hör den frågan ställas om film med bara män i? Ställs den? Och vad är då svaret? Att världen ser ut så och att det är hans berättelse som oftas berättas?

Under filmen funderade jag om jag uppmärksammar hur _många_ män/kvinnor det finns i filmerna och hur det i såfall påverkar mig eller filmens innehåll.
Och visst brukar jag göra det, speciellt då det är påfallande mycket män. Då brukar det nästa börja störa, för då blir det ofta stereotypt manligt: det handlar om mord, sex, vackra kvinnor, broderskap och mäns personliga misslyckanden/svagheter. Teman jag börjat tröttna på. För de känns varken nydanande eller konstruktiva. Det är ingen som protesterar, det känns som ingen ser mannen och manligheten, utan det är det könlösa Kriget, Kampen, Löftet, Broderskapet, Olyckan och Hjälten. Volver handlar inte om det, utan om det jag inte ser så ofta på film och gärna skulle se mera av. Kvinnors historier.

Den finska förhandsvisningen av Volver gick redan förra veckan på Finlands filmarkiv som ett led i ett av höstens teman "Kvinnors röst". Det ska bli spännande att se vilka andra filmer som valts ut och vilka teman de lyfter upp.

Män ska uppmuntars och belönas med pengar i jämställdhetens namn?

Jag satt nästan frukosten i halsen idag då jag läste notisen i Hbl om att pappaledigheten höjs till 80% av lönen vilket innebär att män får mer pengar för att stanna hemma med sina barn. Vilka signaler vill samhället ge till papporna? Att det är värt pengarna att stanna hemma? Att barn är värda mer pengar om pappor stannar hemma? Att pappas blöjbytande och matlagande är mer värdefullt? Eller menar man att lönerna har nu blivit så lika mellan män och kvinnor att det inte alls handlar om att män skulle få mer pengar än kvinnorna? Jag orkar inte höra att "men hela familjen vinner ju på om de får mera pengar"

I samma tidning kan vi läsa att fyra av fem finländare anser att föräldrarledigheten har negativ effekt på kvinnors karriär. Andra bromsande faktorer är visstidsanställningar, att kvinna är kvinna samt män och kvinnors ovilja att välja kvinnor till höga poster.

På något sätt känns det som om all denna fakta som matas ut om hur kvinnor blir diskriminerade, våltagna, satta på undantag osv. inte räcker för förändring. Inte är tillräckligt för att man och kvinnor ska på studds förändra det samhälle vi lever i, för samhället består ju av oss. Med liknande fakta men med likande hinder fick kvinnor stå utanför möjligheten att rösta i allmänna val, vilket därmed omöjliggjorde ett ifrågasättande av och demokratisk kamp för kvinnors rättigheter. Nu har kvinnorna rösträtt, finns invalda, men trots det finns det många faktorer som hindrar dem från att få samma lön, höga inflytelserika positioner och rätt till sin egen kropp.

Och då mödrarna uppmuntrar döttrarna till utbildning, skapar en duktig-flicka-kultur för att dottern i allafall ska vara värd lika lön, få den kompetens som man talar om för att nå makt ens korridorer och ges möjligheten att ta rätten till sin kropp tillbaka. Då får vi höra hur synd det är om männen. Akka-välde. Regeringen där hemma. Om kivnnor som slår. Om hur psykiskt våld är grymmare då det inte syns. Men patriarkatet syns inte heller, vi kan bara ana det. Och kvinnorna är fortsättningsvis diskriminerade.

Varför erbjöds inte kvinnor högre arvoden istället för kvotering i beslutande organ 1995?

Bister i sexualbrottslagstiftningen?

I lagen finns det stadgat om våldtäkt, grov våldtäkt, tvingande till samlag, tvingande till sexuell handling, sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av barn, grovt sexuellt utnyttjande av barn och köp av sexuella tjänster av ung person.

Men om du blir sexuellt ofredad, nån tar dig mellan benen då du är på krogen, tafsar dig på brösten/penisen eller nyper dig i häcken så passar det inte riktigt in i definitionen av rubriceringarna ovan.
Man kan tolka sexuellt ofredande som:

a) tvingande av sexuell handling dvs. den som med våld eller hot tvingar en annan att underkasta sig en sexuell handling som väsentligt kränker den andras sexuella självbestämmande rätt. Straffet är böter eller fängelse i högst tre år.
eller
b) som ärekränkning vilket inte behöver bara vara muntligen utan kan även att "på annat sätt förnedra någon".

I Sverige finns sexuellt ofredande som begrepp i lagen, varför inte här?

Lättare att skaffa barn för lesbiska

skriver SvD den 5 augusti i sin vad-hände-sen-rapport om hur lagen assisterad befruktning tagits emot i Sverige. "Läkarna befarande att dontatorerna skulle vägra ge sperma och att heterosexuella par skulle drabbas. Med det blev tvärtom." Svenska Dagbladet har ringt upp flera kliniker och alla menar att donationerna är lika många som vanligt, bara två personer hade backat då de fått information om att de inte kan välja att bara donera till heteropar. En klink fick dessutom ökade donationer trots att de inte annonserat.

Pilutta er pessimister och heja Finland!

sista chansen

att påverka lagen om assisterad befruktning genom namninsamling. Skriv under!

Pudelns kärna i vissa diskussioner?

Jag får ett e-vykort skickad från f!:s hemsida av en vän.

Kön och politik

Firande av 100 år av kvinnors politiska rättigheter anser kritikerna osynliggör det faktum att det inte bara var kvinnorna utan även de fattiga och obildade männen som fick dessa politiska rättigheter. Andra menar att firande är en del av en politisk korrekthet, en trend eller ett överdrivet ståhej som kvinnorsakskvinnorna står bakom.

Hur som helst kan man inte förneka att detta år skapat en helt ny möjlighet för kvinnor att ta plats. På många olika sätt. Genom film, teater, olika typer av konst, texter i form av böcker och artiklar, tolkat av kvinnor eller män eller en samtid. Synligheten i form av utställningar och evenemang såsom jubileumsfester tycker jag också är viktiga där människor, tankar och kunskap samlas i olika typer av kombinerade helheter. Och det känns som om man hittar en mängd ny kunskap om varför jämställdheten ser ut som den gör och kanske aningar om vart vi är på väg.

Idag fick jag mitt eget exemplar av boken "Kön och politik" som jag gått och väntat otåligt på i säkert ett halvt år. Boken innehåller en samling aktuella artiklar som speglar kvinnorna, kvinnorörelsen och jämställdheten i Finland och med ett förord av president Tarja Halonen. En snabb titt på artikelrubrikerna så verkar den vara en mycket bra bok om man vill sätta sig in i jämställdhetsproblematiken i Finalnd just nu. Och det som också är viktigt i sammanhanget är att boken finns på både finska, svenska och engelska dvs. inga språkliga murar som skapar olika typer av kunskap. Boken ska bli mitt resesällskap då jag åker bort över helgen. Den verkar vara ett bra komplement till boken "100år av jämställdhet?" som kom ut i våras och som bekriver jämställdhetsrörelsen i slutet av 60-talet. Jag har just läst ut den och den är ett fantastiskt samlingsdokument över verksamheten och tankarna inom Förening 9:e.

Kvinnor emellan

Att befinna sig i kvinnorum är inte någonting heterogent, trots att "man" gärna vill framställa kvinnor som likadana. Jag har fortsatt att röra mig i kvinnorum jag inte ofta besöker och jag märker hur svårt det kan vara att hitta varandra. Att se att vi är kvinnor som faktiskt delar en erfarenhet då så många andra skiljelinjer lyser så starkt såsom språklig identitet, ålder, utbildning, kulturell bakgrund eller stad-land. Faktorer som präglar oss ibland starkare än den könsidentitet vi växt in i - i allafall då vi märker att vi inte pratar om samma saker eller inte ens ur samma synvinkel. Ibland har vi också bara förändrats att vi inte riktigt minns hur det vara att vara ung, bo i stan/på landet, höra till en annan grupp för visst byter vi, eller förändras, våra identiteter hela tiden och vissa faktorer, delar blir starkare och gömmer eller glömmer de andra delarna, ibland bara för en stund, ibland längre.

Därför är det så spännande att se broar växa fram, att en liten gemensam tanke, reflektion eller sammanhang föder nya sätt att se på varandra. Då jag berättar om vad jag studerar och försöker förankar det i den verklighet jag just då befinner mig i, märker jag hur lite jag vet, hur grova stereotypa föreställningar som vilar i mitt inre och som jag i samma sekund som jag börjar pratar även börjar ifrågasätta och mina annars så välformulerade utläggningar fastnar någonstans och plöstligt har jag inte så mycket att säga. I sådana situationer byter jag om till frågor för att lära mig mera om det okända, men även frågorna kan vara svåra att ställa eftersom de också är fyllda av förutfattade meningar om vad man kan tänkas fråga om.

Jag pratade igår med ordförande för landsbygdens kvinnor här i trakten och hon undrade om jag hade några idéer om vad de skulle kunna ta upp för teman på deras höstmöte. Hon hade nog fått in lite förslag såsom problemet med den låga pensionen för lantbrukarkvinnor. Om en lantbrukar kvinna skiljer sig från sin man plockar hon ut 500e i månaden i pension, vilket hindrar många kvinnor från att skija sig. Dessutom finns det en tradition att ägorna finns skrivna i endast mannens namn, vilket innebär att kvinnan lämnar hemmat med ibland bara kläderna hon har på sig om hon går. Trots det skiljer sig lantbrukskvinnorna (och natruligtvis männen) i mycket större grad än tidigare, man kan nästa säga att förr hände det inte. Jag hörde om en kvinna som gick utan att säga ett ord då hon visste att mannen var på arbetet. Det är synd att diskussionen uteblir, att möjligheten att förstå vad som gick fel kanske inte uppstår. Men knappast är det något unikt för lantbrukskvinnor, utan för människor och svårigheten att prata om egna svagheter men även uppfattade förväntningar eller rädslor för det okända i oss själva eller i varandra. Jag hade inga konkreta råd att ge denna kvinna vad gäller teman, vilket kändes ganska ovant, men istället fick jag en massa nya tankar och funderingar som jag kommer att fortsätta reflektera över.

Samtal med sköldar

Igår var jag på en fest med flera för mig från pressen bekanta feminister och feministiska diskussioner uppstod. Diskussionen var i mina ögon inte konstruktiv utan handlade bl.a om hur feminister utesluter männen och om hur vi generaliserar varandra. Jag var nog lite besviken efteråt, det kändes som om vi inte byggde broar utan snarare murar kring varandra pga av att vi kanske inte förstod varandra. Det är konstigt att jag fortfarande kan ramla in i situationer där jag märker hur vi positionerar oss i det politiskt korrekta landskapet och där ingen vill framstå som den dåliga feministen man pratar om, men samtidigt inte höja sig själv till skyarna. Jantelagen i kombination med en rädsla för att bli misstolkad. Det blir ju ganska uppenbart vad som händer med den samlande kvinnokraften.

Att återvända, återvinna backlash-kunskap

Jag har under sommaren bland annat läst boken Backlash skriven av den amerikanska feministen Susan Faludi. Boken gavs ut i början av 90-talet och beskriver hur kvinnokampen just då stött på en backlash dvs. tillbakagång i strävan till kvinnlig emancipation. Hennes bok beskriver samverkan mellan politik, media och forskning och hur feministerna och/eller kvinnorörelsen svartmålas för olika problem i samhället. Boken inleds med en noggrann genomgång av hur medias rapportering av olika kärnfamiljsvänliga forskningsrapporter skapade ett tryck hos kvinnor att ge upp karriär för att gifta sig och skaffa barn i enlighet med Reaganregimens intentioner att trygga befolkningstillväxten. Det gäller att läsa boken, inte som en konspirationsteori mellan dessa tre aktörer utan som en kartläggning av hur media, politik och forskning kan skapa, reproducera eller återintroducera en svartvit verklighet, där vissa faktorer förstärks andra mystifieras, svartmålas och förvrängs till obegripliga proportioner som vi senare kommer att förvånas över hur det var möjligt. Faludi gör det i realtid, ser skeendena och dess mönster och hennes bok får en enorm genomslagskraft och blir en viktig ögonöppnare för kvinnor inom kvinnorörelsen.

Backlash heter även titeln på en Hollywood film från 1947, där en man anklagar sin fru för ett mord han själv begått. Faludi menar att denna backlash och motreaktion mot kvinnorörelsen fungerar i stort sätt på samma sätt. Retoriken som används av motreaktionens anhängare klandrade kvinnorörelsen för att skapa en generation av ensamstående, olyckliga och fattiga kvinnor. En retorik och ett svartmålande man kan läsa även idag, men då gäller det enligt den finska stackars-mannen-retoriken och där det är feministernas fel att det finns ensamma, olyckliga, självmordsbenägna, sexuellt frustrerade, alkoholiserade män.

Faludi menar att genom att se kvinnokampens domäner på det sättet missar man feminismens poäng och som inte förändrats sedan år 1895. Då dök ordet feminist upp i en recension i boken Athenaeum som en beskrivning av en kvinna som har förmågan att kämpa sig fram till oberoende”. Dvs feminismen ”begär att kvinnor ska få vara fria att själva skapa sin identitet - istället för att få sin identitet påklistrad, om och om igen, av sin kultur och sina män” avslutar Faludi inledningen till sin bok.

Backlash blev alltså en viktig väckarklocka för många kvinnor och feminister om hur kvinnokampen motarbetades just då, vilket innebär att då man läser den nu känns den lite föråldrad. Men jag fick samtidigt en massa nya tankar om saker, teman, diskussioner som delvis eller helt fortfarande är aktuella eller som berör eller är en fortsättning på tidigare diskussioner om kvinnors rättigheter. Backlash boken kommer nog att hänga med och refereras till i fortsättningen här eftersom jag hittade så mycket att spinna vidare på. Men jag nöjer mig nu med en introduktion.

Feminism i sommarhettan

Sexköpslagen blev vad den blev, människohandelsmålet är ett ypperligt ifrågasättande av lagens verkliga tillämpningsmöjlighet, sommaren är full med korta kjolar och uringade toppar och gränsättandet för oss kvinnor går på högvarv. Det finns så mycket att reflektera över varje dag, människor jag möter och inte möter, nya och gamla bekanta som sommaren fylls med, diskussioner jag tjuvlyssnar på och tankar som dyker upp då jag bläddrar i dagstidningen, iakttar fotbollsfantasterna eller plöjer i sommarlitteraturen. Men jag drar en gräns och säger semesterstängt och återkommer i augusti då allting börjar normaliseras igen. Men det hade ni nog redan förstått, men nu är det sagt.

Pornofieringen

Jag lyssnade på Front i P3 idag där man talade om hur porr blivit popp. Forskare Anja Hirdman menade att pornografin blivit allt mer normaliserad eller mainstreamad bla. genom de svenska doku-såporna som Baren, Big brother och Paradise Hotel. Där en specifik typ av kvinnlighet fått enormt mycket uppmärksamhet och plats i kvällspressen. Flickorna är platinablonda, har runda silikonbröst och anspelar på sex menar Hirdman. Reportern följer med tre tjejer från just dessa program och diskuterar deras image. Tjejerna menar att de inte har något med penetrations sex och porr att göra utan att de har fallning för att ta fram det sensuella i kvinnligheten. Samtidigt har vi hört tidigare i repotaget att det är problematiskt med porrfester för det blir lätt bråk då slimmiga män kommer dit och tror att det är ok. att tafsa på på tjejer.

Jag tycker att det är beklagligt att man inte ser mönstret - att det inte handlar om mig och mitt liv utan om många kvinnors liv. Då jag senare går via biblioteket, kollar jag in hyllan med ny litteratur och mina ögon faller direkt på boken "Pervers? Om sex utöver det vanliga" av Anna Bäsén och Niklas Långström. Boken handlar om sexuella avikelser eller parafiler och där behandlas voyeurer, exibitionister, fetischister, sadomasocister, transvestiter, pedofiler och andra mindre kända avvikelser. Författarna menar att ett av huvudskälen till att de skrivit boken är att de anser att debatten om avvikande sexualitet är för polariserad - från demoniserandet av pedofiler till "allt är okej"-mentalitet. Och deras syfte har varit att ta fram en "uppslagsbok" som utan att moralisera redogör för dessa avvikelser.

Boken diskuterar inte kön ur en feministiskt synvinkel, vilket jag tycker att är synd. För jag tror att det är relevant vad gäller avvikelser. För hur ofta hör vi om kvinnliga pedofiler, kvinnliga blottare eller voyeurer? Hur är det med de andra avvikelserna?

Och tillbaka till Front programmet, handlar porr alltid om kvinnors exploatering, eller kan det göras annorlunda?
Förra hösten var två tjejer som gör feministisk porr i Stockholm på besök i Helsingfors och Cell 5. Diskussionerna med dem var jättespännande. Läs om deras tidning Vanessa och en intervjuv i Stockholms fria.

Kvinnor vid makten

"Det finns en särskild plats i helvete för kvinnor som inte stöder kvinnor" sa Madelene Albright då hon besökte Stockholm 2004. Jag läste ut boken med samma namn i igår, som jag nästan läst färdigt då jag bloggade om den tidigare i vår.

I ett stick i boken berättas det hur Albright blev världens mäktigaste kvinna bl.a. genom sina nätverk som innehöll kvinnor. Albright menade bl.a att hon aldrig skulle ha fått jobbet som utrikesminister om det inte var för Hilary Clinton. Bokens författare, Liza Marklund och Lotta Snickare beskriver sin idols karriärsutveckling, vilket visar en målmedveten väg upp till makten. Det är just det som deras bok också försöker inspirerar till. Att hitta vägen till makten.

Senare, samma dag, läser jag i Hbl om kvinnornas frammarsch i USA, en artikel som beskriver Condoleezza Rice och Hilary Clintons ambitioner att bli USA:s första kvinnliga president. Trots att USA sägs vara möjligheternas land, ser man att detta inte gäller kvinnorna i lika hög grad eftersom kön år 2006 fortfarande kan vara ett problem om man vill bli president i USA, speciellt om man dessutom inte är vit.

Att vara kvinna och chef är att vara mer "synlig", vilket innebär att det märks oftare om man gör misstag och kvinnor följer därför i högre grad regler citerar Marklund ur boken Det ordnar sig som handlar om organisationeroch kön. Någonting som man märker starkt hos dessa två amerikanska kvinnor, slipade och felfria i jämförelse med de andra potensiella manliga presidentkandidaterna.

Marklund och Snickares bok är uppdelad i tre delar: där första delen handlar om hur vi blir flickor och pojkar genom uppfostran, den andra delen om detta fortsätter i arbetslivet men en uppdelning av vad kvinnor och män ska göra, förväntas göra och vad de också gör. Sista delen handlar om hur vi kan skapa förändring, kanske göra karriär, men hur mycket svårare det är med krav på att kvinnor ska vara felfria för att duga. Men det är inte så lätt att vara felfri då det finns en massa (köns)minor som man kan stiga på menar Marklund och Snickare. Därför presenterar de även en minröjarguide för läsarna, en universialguide för kvinnor som jag tror att både Rice, Hilary och Albright använt sig mycket av.

Jag kommer absolut att ha denna bok som en lite luntbok för att övertyga mig om att det jag göra är ok. Att det är ok. att ha makt och att ta makt. Med konststeranden om att det sitter minst med kvinnor vid makten i privata sektorn i Skandinavien, då vi jämför med Europa kan man fråga sig; tjejer vad väntar vi på? Om en man kan bli andre beskickning vid Sveriges ambassad i Helsingfors med gymnasiebetyg som utbildning, vad kan inte vi då med yrkes- och högskoleutbildning?

Jag citerar Marklund och Snickare: "Kliv fram ta plats & stå kvar".

Assisterad befruktning

Riksdagen ska i höst rösta om assisterad befruktning och i många partier har man tagit beslutet om att denna fråga är en samvetsfråga (liksom frågan om sexköp) vilket innebär att partiet inte vill ta en linje i frågan utan det bli upp till de enskilda riksdagsledamötena att rösta enligt det egna "samvetet".

Bakgrund: Tidigare har det varit möjligt för lesbiska kvinnor att få barn via assisterad befruktning bl.a. på Finska befolkningsförbundet eller olika privatkliniker. Lagen om assisterad befruktning har för syfte att reglera detta. Lagförslaget som minister Leena Luntanen lagt fram från regeringens sida innebär att både lesbiska och ensamstående kvinnor skulle få fortsätta ha rätt till assisterad befruktning, men donatorn skulle inte få vara anonym.

Lagutskottet som behandlat lagen denna vecka var oeniga angående punkten om ensamstående kvinnor och lesbiska kvinnors rätt till assisterad befruktning. Oenigheten inom utskottet blev en könsfråga utskottets kvinnor utom Astrid Thors (Sfp) röstade för och alla män utom en röstade mot just den punkten.

Det innebär att den majoritet män, som är emot att lesbiska och ensamstående kvinnor ska kunna få barn, är även de som inte på något sätt skulle beröras av att dessa kvinnor föder dessa barn. Men istället för att prata om den manlighetskris som jag ser detta motstånd som, blir det från de konservativas sida, en diskussion om "barnens rätt till en far". En liknande diskussion om lika lång pappaledighet har inte dock inte skönjats från denna falang, utan då handlar det om "individers rätt " att välja om de vill vara hemma med sina barn. Inkonsekvenserna i de konservativas resonemang tyder på att argumenten som drivs enbart är fasader för mäns rätt att kontrollera kvinnors reproduktion och ett sätt att förhindra en omvärdering av vad föräldrarskap men främst faderskap och manlighet kunde innebära.

Sedan denna vecka finns även en adress till justitieminister Leena Luntanen om att hon ska dra tillbaka lagförslaget från riksdagen. Jag uppmanar dig att skriva under adressen eftersom lagförslaget skulle innebära en omotiverad ojämlikbehandling pga av sexuell läggning och civilstånd. Lagutskottets förslag om att utesluta lesbiska och ensamstående från rätten till assisterad befruktning ökar denna ojämlikhetsbehandlig.

Läs mera på adressen som kommer att överlämnas i höst då riksdagsarbetet återupptas.

Könens roller

Jag diskuterade med två jordbrukarmän i 40årsåldern om jämställdhet och kön. Två andra herrar i 60årsålder satt också bredvid och lyssnade till en början.
Den ena mannen frågar var jag anser vara viktigare - en läkare eller en ingengör. Jag frågar vad han menade och sade att det beror ju på sammanhanget, ibland kan det vara viktigare att ha en läkare på plats, ibland en ingengör. Mannen svarar: -är det inte så man kan säga att det är med kvinnor och män, att vi har olika uppgifter. Jag frågar honom då vad min uppgift som kvinna är. Vad är det som jag ska göra som kvinna som jag inte kan göra som människa? Så klart kom ju barnafödandet upp och jag påminde honom om att a) alla (även kvinnor) vill inte ha barn b) alla kvinnor kan inte få barn c) alla kvinnors män kan inte få barn. Och så frågar jag om jag inte är en riktig kvinnna om jag inte fullföljer denna uppgift.

Jag säger att jag hellre vill vara en människa som inte begränsas av mina könsroller, eftersom olika förväntningar och krav kan te sig omöjliga i mina ögon. Och att om vi anser oss behöva dessa roller, vad är det då vi fyller dem med? Man säger att män är mycket mera tekniska än kvinnor, men konstigt nog vet många män i traditionella familjer inte hur man använder varken tvätt- eller diskmaskinen. Handlar det då om tekniskt kunnande? Eller är det attityd och inställning till tekniken som egentligen styr vårt sätt och våra "uppgifter"?

Och då vi ändå pratar om roller tillade jag, då vill jag veta vad mansrollen innehåller? Vad är det som ni vill ge till era söner frågade jag de två männen. Förr handlade manlighet om att arbeta och dra hem brödfödan, idag kan kvinnan tjäna mer pengar än mannen. Vad är då hans uppgift och vad är det som han berättar om, då han vill vara en manlig förebild för sin son? Och på vilket sätt är Matti Nykänen en symbol för manligthet i detta land? Är det sådana förebilder vi vill ge till våra barn?Är det inte dags att revidera mansbilden för att en vårdande far ska rymmas och få plats i mansrollen, för jag upplever att dessa män kan hånas för att vara "toffel" istället för att se honom som en person som bryter sig ur sin könsroll och agerar som människa.

Båda männen nickade och hade egetnligen inte så mycket säga, men ställde många frågor och avslöjade saker de funderat på om kön och jämställdhet. Frågorna isig (vad tycker du om kvotering, har inte kvinnor och män samma lön, vissa kvinnor vill/vill inte..., hur tycker du att ojämställdheten tar sig uttryck osv.) berättade samtidigt mycket om dessa män och jag tycker att det är viktigt att möta människor och deras frågor om man känner att man har den tiden och kraften som det faktiskt kräver. Gör det du med, men kom ihåg att det gäller att välja sina kamper, en ihjälstressad/hysterisk/superarg feminist gör ingen nytta.

På resande fot

Orsaken att jag skrivit så sällan på sistone är att jag bl.a. varit på resande fot och detta fortsätter fram till den 11.6. Få se om jag hinner skriva något före det, men mycket tankar och intryck finns nu samlade på hög och ska i något skede präntas ned. Här.