De senaste dagarna har man kunnat läsa om hur både honomsexuella och kvinnopräster behandlas i vår evangeliskt lutherska kyrka. Den finlandsvenska regnbågshelgen hade bokat domkyrkans kapell för en regnbågsmässa, men inte gått via den svenska avdelningen, vilket upprörde t.f. kyrkoherede Torsten Sandell till den grad att han ville avsätta en kvinnopräst som är involverad i arrangemanget. Han har efter Biskop Gustav Björkstrands påtalande även bett om offentlig ursäkt. Många är dok inte förvånade över att han "överreagerade", utan bekräftar snarare hans inställning till dessa frågor. Mässan arrangeras nu i Helsinge kyrka.
Vill man vara uppdaterad på vad som sägs i kyrkan ska man hålla koll på, den nyligen från Domkapitlet friade, Karl af Hällströms blogg. Kyrkpressen har även öppnat en möjlighet för bloggning på sin hemsidan och chefredaktör Stig Kankkonen skriver:
"En bra gemenskap.
Gemenskap är rubriken för kyrkpressen.fi:s bloggfunktion. Rubriken säger vad avsikten är: att skapa ett forum för finlandssvensk gemenskap.
Gemenskap uppstår då man möts och trivs tillsammans i en atmosfär av respekt och kamratlighet. I en sådan atmosfär kan man utbyta tankar, erfarenheter, åsikter och argument utan att oroa sig för att eventuellt bli utsatt för burdusa påhopp eller sofistikerade tjuvnyp.
Vi hoppas och tror att alla som skriver bloggar och som kommenterar dem vill vara med och skapa en positiv atmosfär och vi kommer för vår del aktivt att slå vakt om gemenskapen."
Det känns redan nu, en kort tid efter att forumet öppnats att polariseringen blir allt hådare och tjuvnypen duggar tätt. Det kommer att bli intressant att se vart det bär, det känns som om det hänger i luften.
Om man vill man själv inte vill skriva inlägg, men kanske göra något smått, kan man exemplevis skriva under adressen som efterlyser jämställdhet i kyrkan.
fredag, mars 30, 2007
tisdag, mars 27, 2007
Arbetarklass vs. överklass
Jag läser i det senaste nummret av bang en text av Sanna Berg om klass, eller omöjligheten att diskutera klass i Sverige bland feminister och likasinnade. Självklart börjar jag funderar på min egen klassbakgrund eller egentligen är det en fortsättning på den diskussion jag inledde med en vän på en liten tjeckisk krog på Söder för ett tag sen. Hon berättade att hon tidigare skrivit ett inlägg på sin blogg om vad klass betyder för henne, eller vad det ger henne för tankar. Jag letade upp hennes inlägg ikväll och jag tolkar hennes tankar som att arbetarklass handlar om ett självförakt och självcensur för den man är, lika mycket som ett exkluderande språkbruk och sociala koder.
Sanna Berg är inne på samma sak, men drar även in de ekonomiska skillnader. Skillnader som att man är den enda i vänskapskretsen som inte har en ipod, eller att ens kompis farsa tjänar tre gånger mer än ens ensamstående morsa. Och att om man öppnar munnen och synliggör faktumet, så skäms de andra. De skäms över att de är så priviligerade och får skuldkänslor - varpå Berg menar att hon igen får skuldkänslor för att hennes vänner får skuldkänslor.
Att bo flytta till Helsingfors från "periferin" eller tvärtom kan väcka tankar om klass. Det är så tydligt att i Helsingfors finns de finlandssvenskar man som de finskspråkiga benämner som "bättre folk". Vissa hör till adeln, vissa (män) bygger sin karriär med hjälp av Svenska klubben , vissa bor i stora villor i Grankulla, endel har en pappa som är diplomat eller en mamma som är företagsledare och endelär allt.
Vad betyder det att ens vän har en mamma som är professor och en pappa som är direktör, om ens egen pappa är arbetslös och ens mamma har låglönerarbete inom vården.
Dessa två vänner kanske inte tänker, eller ens berör ämnen som skulle synliggöra skillnaden mellan dem. Och vad innebär den skillnaden, vilken betydelse får den då den synliggörs, vad känns och hur känns det?
Som vänner ser man ofta varandra som likställda, att man pratar från olika erfarenheter, men att de är likvärdiga. Ibland blir dock ojämlika skillnader uppenbara för båda, eller bara för en av de inblandade. Det kan vara den enas kommentarom att mamma läst hennes jobbansökan, förbättrat dem och lagt in en bekant som referensperson, eller då hon bjuder hem till examensfest i hennes familjs villa som är ritad av hennes pappas bror, eller inte kan komma på din fest för att hennes syster ska doktorera.
Att känna sig främmande i vissa sammanhang kan beror på olika saker? Kan en känsla av annorlundaskap bero på att man känner till en annan klass, och inte bara en likvärdig men annorlunda subkultur? Vad är det som präglar vårt sätt att ge olika saker, olika värde? Kommer ideologi eller klass först?
Det finns de som växer upp i en klass, och de som gör klassresor. Då ger klassresan en bredd - att ser dem båda, genomleva dem, men alltid ändå ha ett annat perspektiv - blicka från sidan, inte innefrån. Att lära sig koderna i båda kulturerna, men går de att förena - Att uppskatta dem båda - samtidigt, eller finns det en konflik inbyggd? Utesluter de varandra?
Vad innehåller det, då om hon säger högt att pappa är arbetslös. Vad betyder det för hon som säger det, och att säga det hög i ett sammanhang där arbetslöshet kanske är främmande eller innehåller andra (men för henne osynliga) bilder? Vad betyder det för den som lyssnar och inte vet vad arbetslöshet innebär?
Det känns som om det är så mycket känslor. Motstridiga. Om att glida på en räkmacka mot att streta i motvind. Att inte haft samma jämlika utgångspunkt. Och därmed alltid ligga efter, eller före? Att lyckas? Men vad är att lyckas? I vilken värld?
Kan man genom en klassresa - resa ifrån det förflutna och landa i ett ingenmansland där man varken är som det ena eller det andra. För man kan inte eliminera det förflutna, erfarenheten att ha levt med en annan värdegrund och med andra perspektiv som man kanske inte alltid idag godkänner. Hur bemöter vi klassresenärer, ser vi dem och hur? Får vi skuldkänslor som Sanna Berg skriver om, för att vi är eller inte är klassresenärer?
Blir en klassresenär främmande i båda ändorna? Blir det som att göra en klassresa genom att ökenlandskap? Och vad säger vi då vi ser varandra? Jag anser att det idag i Finland egentligen inte finns möjlighet att sätta ord på klass. Läs Anneli Jordahls "Klass- är du fin nog?" och den som min vän tipsade om, Susanna Alakoskis "Svinalängorna".
Sanna Berg är inne på samma sak, men drar även in de ekonomiska skillnader. Skillnader som att man är den enda i vänskapskretsen som inte har en ipod, eller att ens kompis farsa tjänar tre gånger mer än ens ensamstående morsa. Och att om man öppnar munnen och synliggör faktumet, så skäms de andra. De skäms över att de är så priviligerade och får skuldkänslor - varpå Berg menar att hon igen får skuldkänslor för att hennes vänner får skuldkänslor.
Att bo flytta till Helsingfors från "periferin" eller tvärtom kan väcka tankar om klass. Det är så tydligt att i Helsingfors finns de finlandssvenskar man som de finskspråkiga benämner som "bättre folk". Vissa hör till adeln, vissa (män) bygger sin karriär med hjälp av Svenska klubben , vissa bor i stora villor i Grankulla, endel har en pappa som är diplomat eller en mamma som är företagsledare och endelär allt.
Vad betyder det att ens vän har en mamma som är professor och en pappa som är direktör, om ens egen pappa är arbetslös och ens mamma har låglönerarbete inom vården.
Dessa två vänner kanske inte tänker, eller ens berör ämnen som skulle synliggöra skillnaden mellan dem. Och vad innebär den skillnaden, vilken betydelse får den då den synliggörs, vad känns och hur känns det?
Som vänner ser man ofta varandra som likställda, att man pratar från olika erfarenheter, men att de är likvärdiga. Ibland blir dock ojämlika skillnader uppenbara för båda, eller bara för en av de inblandade. Det kan vara den enas kommentarom att mamma läst hennes jobbansökan, förbättrat dem och lagt in en bekant som referensperson, eller då hon bjuder hem till examensfest i hennes familjs villa som är ritad av hennes pappas bror, eller inte kan komma på din fest för att hennes syster ska doktorera.
Att känna sig främmande i vissa sammanhang kan beror på olika saker? Kan en känsla av annorlundaskap bero på att man känner till en annan klass, och inte bara en likvärdig men annorlunda subkultur? Vad är det som präglar vårt sätt att ge olika saker, olika värde? Kommer ideologi eller klass först?
Det finns de som växer upp i en klass, och de som gör klassresor. Då ger klassresan en bredd - att ser dem båda, genomleva dem, men alltid ändå ha ett annat perspektiv - blicka från sidan, inte innefrån. Att lära sig koderna i båda kulturerna, men går de att förena - Att uppskatta dem båda - samtidigt, eller finns det en konflik inbyggd? Utesluter de varandra?
Vad innehåller det, då om hon säger högt att pappa är arbetslös. Vad betyder det för hon som säger det, och att säga det hög i ett sammanhang där arbetslöshet kanske är främmande eller innehåller andra (men för henne osynliga) bilder? Vad betyder det för den som lyssnar och inte vet vad arbetslöshet innebär?
Det känns som om det är så mycket känslor. Motstridiga. Om att glida på en räkmacka mot att streta i motvind. Att inte haft samma jämlika utgångspunkt. Och därmed alltid ligga efter, eller före? Att lyckas? Men vad är att lyckas? I vilken värld?
Kan man genom en klassresa - resa ifrån det förflutna och landa i ett ingenmansland där man varken är som det ena eller det andra. För man kan inte eliminera det förflutna, erfarenheten att ha levt med en annan värdegrund och med andra perspektiv som man kanske inte alltid idag godkänner. Hur bemöter vi klassresenärer, ser vi dem och hur? Får vi skuldkänslor som Sanna Berg skriver om, för att vi är eller inte är klassresenärer?
Blir en klassresenär främmande i båda ändorna? Blir det som att göra en klassresa genom att ökenlandskap? Och vad säger vi då vi ser varandra? Jag anser att det idag i Finland egentligen inte finns möjlighet att sätta ord på klass. Läs Anneli Jordahls "Klass- är du fin nog?" och den som min vän tipsade om, Susanna Alakoskis "Svinalängorna".
måndag, mars 26, 2007
Sara Eklund
Svenska Kvinnoförbundet, medlem i Svenska Folkpartiet, valde ny ordförande i helgen, Sara Eklund, och det känns som det skulle kunna ge ett uppsving för feminism på allvar i svenskfinland. Hennes hemsida är späckad med feminism och visar på en gedigen kunskap om ojämställdheten och för fram feminismen på ett modernt, frächt och konstruktivt sätt. Precis vad svenskfinland behöver! Kick ass säger jag bara!
Grattis Kvinnoförbundet!
Grattis Kvinnoförbundet!
onsdag, mars 21, 2007
Stör reklamen?
En kanal för att föra fram sina åsikter om reklam som stör har öppnats av Kärkimedia. (Kärkimedia ägs av 34 tidningar och fungerar som ett nationellt försäljnings- och samarbetsorgan för sina ägare och är den tredje största mediakanalen i Finland).
Kampanjen heter Häiritsenkö? och du uppmanas fylla i ett formulär om vilka reklamer som är bra eller störande. Den kvinna som tipsade om sidan förde fram speciellt utomhusreklamen som en angreppspunkt, dvs en reklam man inte kan välja bort som individ och att detta kunde vara ett sätt att kanske föra fram detta perspektiv. Tyvärr är kampanjen bara på finska.
Kampanjen heter Häiritsenkö? och du uppmanas fylla i ett formulär om vilka reklamer som är bra eller störande. Den kvinna som tipsade om sidan förde fram speciellt utomhusreklamen som en angreppspunkt, dvs en reklam man inte kan välja bort som individ och att detta kunde vara ett sätt att kanske föra fram detta perspektiv. Tyvärr är kampanjen bara på finska.
måndag, mars 19, 2007
Jämställdhet från teori till praktik
En kritik som ibland riktas mot och diskuteras inom den akademiska feministiska forskningen är att den kunskap som produceras inte omsätts i praktiken. Kritiken är förståelig - speciellt om det ingår i definitionen av feminismen en strävan till förändring så måste samhällelig förändring vara ett självklart element.
Det finns olika sätt att bemöta den kritiken. Jag anser att kvinnoforskningen delvis tagit kritiken på allvar, eller i alla fall gör försök till att förena teori och praktik. Ett bra exempel är
"Equal Tasa-arvorata kehittämiskumppanuus (2005-2007)" som berört arbetsplatser i Lappland och Birkaland och koordinerats från Lapplands universitet. Syfte med projektet har varit att väcka diskussion och skapa konkreta metoder för förenandet av arbete och familj, förbättra det underrepresenterade könets arbetsplatssituation och stärka kvinnors företagande och ledarskap.
Inom projektet använder de sig av den sk. YXPISTE© konceptet. Det innebär att man genom drama försöker lyfta fram könets betydelse i arbetsmiljön, genom att använda sig av klassiska exempel och byta ut könet för att visa på hur kvinnor och män behandlas olika. Utgående från exemplet diskuterar man jämställdhet, kvinnor och mäns karriärsmöjligheter och lönefrågor.
Projektet utnämndes i januari av EU kommissionen till en succé i regionalt utvecklingsarbete.
En annan feministisk kritik är att en del av den akademiska teorin inte går att omsätta i praktiken, vilket omintetgör förändringspotentialen hos feminismen och skapar en teori som är frånkopplad verkligheten.
Wendy Brown säger i senaste numret av bang att kravet på att feministisk teori ska vara direkt överförbart på politiskt arbete i sig är problematiskt. Hon menar i stället att:
"De måste utmana och störa varandra, det måste ge näring åt varandra och ställa till problem för varandra. Men de är varken samma sak eller fungerar i enlighet med ett överrensstämmande språk. Om man försöker få dem att fungera i enighet med samma språk så måste man förorsaka antingen det ena eller det andra."
Jag tolkar henne så att teorin måste vara omöjlig för att tvinga praktiken framåt och tvärtom. För det ska ju inte vara meningen att praktiken är det ända som utmanar teorin, utan att vi även ska utmanas att tänka om vårt handlande, de system vi rör oss i och de normer vårt handlande trots allt många gånger fastnar i. Och därför är det kanske okej, eller en mening, med konflikter dem emellan. Brown sätter kanske pricken över i då hon säger:
"Det är friktionen och hettan dem emellan som vi måste ta väl vara på".
Det finns olika sätt att bemöta den kritiken. Jag anser att kvinnoforskningen delvis tagit kritiken på allvar, eller i alla fall gör försök till att förena teori och praktik. Ett bra exempel är
"Equal Tasa-arvorata kehittämiskumppanuus (2005-2007)" som berört arbetsplatser i Lappland och Birkaland och koordinerats från Lapplands universitet. Syfte med projektet har varit att väcka diskussion och skapa konkreta metoder för förenandet av arbete och familj, förbättra det underrepresenterade könets arbetsplatssituation och stärka kvinnors företagande och ledarskap.
Inom projektet använder de sig av den sk. YXPISTE© konceptet. Det innebär att man genom drama försöker lyfta fram könets betydelse i arbetsmiljön, genom att använda sig av klassiska exempel och byta ut könet för att visa på hur kvinnor och män behandlas olika. Utgående från exemplet diskuterar man jämställdhet, kvinnor och mäns karriärsmöjligheter och lönefrågor.
Projektet utnämndes i januari av EU kommissionen till en succé i regionalt utvecklingsarbete.
En annan feministisk kritik är att en del av den akademiska teorin inte går att omsätta i praktiken, vilket omintetgör förändringspotentialen hos feminismen och skapar en teori som är frånkopplad verkligheten.
Wendy Brown säger i senaste numret av bang att kravet på att feministisk teori ska vara direkt överförbart på politiskt arbete i sig är problematiskt. Hon menar i stället att:
"De måste utmana och störa varandra, det måste ge näring åt varandra och ställa till problem för varandra. Men de är varken samma sak eller fungerar i enlighet med ett överrensstämmande språk. Om man försöker få dem att fungera i enighet med samma språk så måste man förorsaka antingen det ena eller det andra."
Jag tolkar henne så att teorin måste vara omöjlig för att tvinga praktiken framåt och tvärtom. För det ska ju inte vara meningen att praktiken är det ända som utmanar teorin, utan att vi även ska utmanas att tänka om vårt handlande, de system vi rör oss i och de normer vårt handlande trots allt många gånger fastnar i. Och därför är det kanske okej, eller en mening, med konflikter dem emellan. Brown sätter kanske pricken över i då hon säger:
"Det är friktionen och hettan dem emellan som vi måste ta väl vara på".
Damen på spårvagnen
I lördags då jag var på väg till en fest vid 23.30tiden började en äldre dam på spårvagnen att diskutera med mig. Hon frågade om jag redan röstat och innan jag han svara tryckte hon fram en tidning och sa att det här partiet lönar det sig att rösta på. Jag såg direkt att det var Kristdemokraternas tidning och tänkte (hoho!) (i deras riksdagsprogram under rubriken "familjepolitik" framgår inte deras homofobiska inställning vad gäller ex. familjebildning, men genom att titta på röstningen i riksdagens plenum i frågor gällande ex. adoption blir bilden glasklar). Nåja, jag sade till damen att jag anser att Kristdemokraterna har för ålderdomliga värderingar för mig och så frågade hon vilka de kunde vara. Förstås drog jag upp frågan om homosexualitet, men damen förstod inte mig och sade att jo, det är nog ett problem. Diskussionen avslutades ganska snabbt eftersom jag måste stiga av och det visade sig att hon hörde till just den där obehagliga falangen av KD som anser att homosexualitet kan botas.
En lesbisk vän till mig har de senaste dagarna "trakasserat" olika partier som inte stöder rättigheter för homosexuella. Hennes taktik har varit att hon först har frågat om de stöder partiröstningar dvs. att de röstar med partiet, sedan har hon frågat om de anser att hon kunde bli en bra mamma och därefter har hon ifrågasatt deras möjlighet att rösta annorlunda än partiets linje. Jag tycker att det är bra att dessa riksdagskandidater får möta människor öga mot öga och se att en knapptrycktning i riksdagens plenum påverkar en människas liv i mycket hög utsträckning. Och vad gäller homosexualitet är det ju bara en fråga om åsikter då man röstar emot deras möjlighet att skaffa barn, giftas sig och adoptera.
Och åsikter kan ändras.
I går var det riksdagsval. "I den nya riksdagen sitter 84 kvinnor och 116 män. Det innebär att kvinnornas andel växer till 42 procent mot 37,5 procent i den förra riksdagen." (Yle) Se även närmare statistik om kvinnornas fördelning i hela landet. Åland fick även sin första riksdagskvinna; Elisabeth Naucler. Grattis Åland!
Vi får hoppas att det slank in en par feminister extra, min feministiska kandidat kom i allafall in.
En lesbisk vän till mig har de senaste dagarna "trakasserat" olika partier som inte stöder rättigheter för homosexuella. Hennes taktik har varit att hon först har frågat om de stöder partiröstningar dvs. att de röstar med partiet, sedan har hon frågat om de anser att hon kunde bli en bra mamma och därefter har hon ifrågasatt deras möjlighet att rösta annorlunda än partiets linje. Jag tycker att det är bra att dessa riksdagskandidater får möta människor öga mot öga och se att en knapptrycktning i riksdagens plenum påverkar en människas liv i mycket hög utsträckning. Och vad gäller homosexualitet är det ju bara en fråga om åsikter då man röstar emot deras möjlighet att skaffa barn, giftas sig och adoptera.
Och åsikter kan ändras.
I går var det riksdagsval. "I den nya riksdagen sitter 84 kvinnor och 116 män. Det innebär att kvinnornas andel växer till 42 procent mot 37,5 procent i den förra riksdagen." (Yle) Se även närmare statistik om kvinnornas fördelning i hela landet. Åland fick även sin första riksdagskvinna; Elisabeth Naucler. Grattis Åland!
Vi får hoppas att det slank in en par feminister extra, min feministiska kandidat kom i allafall in.
söndag, mars 18, 2007
Systerligt
Jag brukar skriva systerligt i slutet på mina mail emellanåt då det känns så där systerligt - eller då jag känner mig systerlig.
Och häromdagen frågade en vän vad som gömmer sig bakom det "systerliga" i hälsningen. Jag henne -och också mig själv -en lång utredning av begreppet, för jag fick mig verkligen en funderare. Det finns saker man börjar göra på slentrian och i något skede finns det en riska att själva innehållet, grundtanken blir allt mer luddig och diffus. Det samma kan ju gälla en hel verksamhet. En tjej på en kurs för en vecka sen berättade att kursen fått henne att fundera på vad hon egentligen håller på med och att det nog är dags att utvärdera och kanske göra nystart i verksamheten efersom hon under kursens gång insåg att verksamhets grundkärna och huvudtanken nog förvunnit någonstans på vägen och blivit snarare en slentrianverksamhet. Men tillbaka till systerligt - det känns trots allt inte som jag upplever samma med systerligt konceptet och det är ju värt att uppmärksamma i sig själv, och kanske att synliggöra för sig själv sina tankar kring det. Alla har säkert sin egen tolkningsram och innehållet varierar men jag tänkter redogöra för min subjektiva tanke.
Jag har en syster och på något sätt blir det direkt en koppling till det systerskapet. Delvis täkte jag på låten Sand med Eva Dahlgren:
Jag gillar systertanken kanske för att jag har en positiv upplevelse av att ha en syster som på något sätt är den människa som vågar vara rak på och ärlig mot mig och inte är rädd att förstöra det som finns mellan oss utan håller på sina gränser och töjer på mina. Samtidigt är vi inlindade i vårt syskonskap och roller som vi hela tiden kämpar med att lösgöra oss ifrån. På samma sätt känner jag att jag för en ständig kamp med frigörande från den del av den normativa kvinnoroll, som jag inte känner mig jag med. Men en roll s0m tvingas på mig och som är så lätt att stiga i, eftersom den är ett led i normen och därför premieras den rollen och man m möter motstånd genom att välja den. Man kan även dra kortsiktiga fördelar av att välja den.
Men jag tror också jag använder systerligt hälsningen för att också skapa eller förtydliga ett systerskap och då som beydelsen solidaritet kvinnor emellan. Och att inte gå patriarkatets ärenden genom att endera bli konkurrenter eller utöva makt genom att trycka ned andra kvinnor. Utan uppskatta varandra.
Min tanke är nog inte så klar och djup varje gång, men det känns trots allt som viktigt att veta att den finns och konkretiseras kontinuerligt. Som igår då jag fick ett sms av en feministsyster där det bla. stod "Du är en underbar vän". Vi behöver alla höra sånt ibland, men då måste vi också själva verbalisera det vi känner för andra systrar.
Och häromdagen frågade en vän vad som gömmer sig bakom det "systerliga" i hälsningen. Jag henne -och också mig själv -en lång utredning av begreppet, för jag fick mig verkligen en funderare. Det finns saker man börjar göra på slentrian och i något skede finns det en riska att själva innehållet, grundtanken blir allt mer luddig och diffus. Det samma kan ju gälla en hel verksamhet. En tjej på en kurs för en vecka sen berättade att kursen fått henne att fundera på vad hon egentligen håller på med och att det nog är dags att utvärdera och kanske göra nystart i verksamheten efersom hon under kursens gång insåg att verksamhets grundkärna och huvudtanken nog förvunnit någonstans på vägen och blivit snarare en slentrianverksamhet. Men tillbaka till systerligt - det känns trots allt inte som jag upplever samma med systerligt konceptet och det är ju värt att uppmärksamma i sig själv, och kanske att synliggöra för sig själv sina tankar kring det. Alla har säkert sin egen tolkningsram och innehållet varierar men jag tänkter redogöra för min subjektiva tanke.
Jag har en syster och på något sätt blir det direkt en koppling till det systerskapet. Delvis täkte jag på låten Sand med Eva Dahlgren:
"jag vet att ingen växer upp i samma familj
att alla bröder och systrar
har en egen bild
inte ens samma mamma och pappa.."
Och systerligt innehåller kanske för mig den där värmen som man känner till sin syster för att man på något sätt hör ihop (som kan liknas med erfarenheten av att uppfattas som kvinna) som systrar har hon och jag liknande erfarenheter av världen, men beroende på var i syskonskaran vi befunnit oss och beroende av våra och varandras personligheter och deras beroendeförhållande till varandra (som olika typer av kvinnor såsom klass, etnicitet, land-stad, familjekonstellation osv) blir våra världsbilder också olika. Vår upplevelse av världen är alltså mer eller mindre olika beroende på sammanhang. Men det systerliga är för mig en respekt för varandra som skilda människor som är olika, men ändå lika.att alla bröder och systrar
har en egen bild
inte ens samma mamma och pappa.."
Jag gillar systertanken kanske för att jag har en positiv upplevelse av att ha en syster som på något sätt är den människa som vågar vara rak på och ärlig mot mig och inte är rädd att förstöra det som finns mellan oss utan håller på sina gränser och töjer på mina. Samtidigt är vi inlindade i vårt syskonskap och roller som vi hela tiden kämpar med att lösgöra oss ifrån. På samma sätt känner jag att jag för en ständig kamp med frigörande från den del av den normativa kvinnoroll, som jag inte känner mig jag med. Men en roll s0m tvingas på mig och som är så lätt att stiga i, eftersom den är ett led i normen och därför premieras den rollen och man m möter motstånd genom att välja den. Man kan även dra kortsiktiga fördelar av att välja den.
Men jag tror också jag använder systerligt hälsningen för att också skapa eller förtydliga ett systerskap och då som beydelsen solidaritet kvinnor emellan. Och att inte gå patriarkatets ärenden genom att endera bli konkurrenter eller utöva makt genom att trycka ned andra kvinnor. Utan uppskatta varandra.
Min tanke är nog inte så klar och djup varje gång, men det känns trots allt som viktigt att veta att den finns och konkretiseras kontinuerligt. Som igår då jag fick ett sms av en feministsyster där det bla. stod "Du är en underbar vän". Vi behöver alla höra sånt ibland, men då måste vi också själva verbalisera det vi känner för andra systrar.
lördag, mars 17, 2007
"Inspis"
Ibland känns det så enkelt att jobba med ungdomar och ibland så svårt. I måndags sa en kille att homosexualitet var onaturligt för att det är inte meningen att män ska få barn tillsammans. Jag frågade då honom hur det kommer sig att det finns homosexuella djur, de borde ju vara naturliga. Men då svarade han menade att de var sjuka i huvudet. Suck!
Och igår sa en tjej att hon tycker att det är synd att inte fler tjejer förstår att de skulle behöva en plats att diskutera på samma sätt som vi gjorde igår om sex. Och att det är ordet feminism som skrämmer. Och tyvärr känns det inte som om det är själva ordet som är fel - utan okunskapen om vad jag om många andra jobbar för och en ovilja till förändring. Och vem vinner på det?
Men tjejerna är härliga och de inspirerar mig enormt att jobba vidare i feministisk anda.
Och igår sa en tjej att hon tycker att det är synd att inte fler tjejer förstår att de skulle behöva en plats att diskutera på samma sätt som vi gjorde igår om sex. Och att det är ordet feminism som skrämmer. Och tyvärr känns det inte som om det är själva ordet som är fel - utan okunskapen om vad jag om många andra jobbar för och en ovilja till förändring. Och vem vinner på det?
Men tjejerna är härliga och de inspirerar mig enormt att jobba vidare i feministisk anda.
fredag, mars 16, 2007
Genderbenderblender
Jag besökte Kulturfeministfestivalen i Stockholm förra helgen. Där lyssnade jag bland annat på Del LaGrace Volcanos presentation av sina fotoprojekt samt såg på Lynnee Breedloves One Freak show. Showen förklaras på hemsidan mycket träffande:
"It’s about the confusion not just of society but of the individual, when he doesn’t modify himself to make his insides match his outsides. It’s about the sadness of the bicultural guy torn between warring communities, because he identifies as both. It’s about trying to label oneself to satisfy others and get love, when in fact no label seems to fit, and how the eyes of a child open the heart to simplify social constructs. It’s about parental struggles to guide and let go at the same time. It’s about our human body quest for compassion for ourselves and everyone else."
(Du kan även kolla in en 5min promo video.)
Showen var till en början svår, det amerikanska kändes plötsligt så obekant. Men sen fastnade jag. Bäst var hans visuella beskrivning av vad transgender egentligen är eller handlat om. Till sin hjälp hade han en docka, några knivar och en handvisp. Och visst är det så det gått till. Skära,skära, vispa om. Och så: Tadaa! en pojke!/en flicka!
Ikväll ramlade jag in hos en vän, där heteronorm och oförmåga att hantera transgender var det aktuella diskussionsämnet. Alla frågor och svårigheten att ge de definitiva svar som efterfrågas, gör att man kanske tappar bort sig i försöket att reda ut begreppen.
Del LaGrace Volcano beskrev i sin presentation sexualitet som en färgkarta. Där gult och blått finns, men inte som låsta kategorier och där gult inte heller är bättre än blått, utan en annan nyans som kan vara olika stark, olika dagar. Och dessutom skifta och/eller variera till gult, rött eller någon annan färg. Glidande skalor och gränser i form av färger. Regnbågensfärger. Vackert och inspirerande metafor. Jag gillar metaforer.
Temat vi diskuterade ikväll nischades senare till att handla om frågan om hur kan man skapa förståelse för mainstreaming av begrepp (som vi inte kan ge definitiva svar på) som ligger utanför normen och vilka fallgropar som vi ser göras gång på gång. Trots ärliga försök att göra något nytt - är det svårt att stiga ur. Jag känner en frustration över att inte riktigt greppa själva felet. Eller som min kompis sa, det handlar ibland om att börja från ett helt annat tema eller en helt annan ingångspunkt. Och visst har hon rätt, en saga måste inte börja "det var en gång...".
Men den perfekta förklaringen hittade vi inte, utan gick för att se Juni Järvi istället. Kanske för att se vem som dolde sig bakom det bekanta ansiktet på bilderna. Eller för att vi bara hade lust.
"It’s about the confusion not just of society but of the individual, when he doesn’t modify himself to make his insides match his outsides. It’s about the sadness of the bicultural guy torn between warring communities, because he identifies as both. It’s about trying to label oneself to satisfy others and get love, when in fact no label seems to fit, and how the eyes of a child open the heart to simplify social constructs. It’s about parental struggles to guide and let go at the same time. It’s about our human body quest for compassion for ourselves and everyone else."
(Du kan även kolla in en 5min promo video.)
Showen var till en början svår, det amerikanska kändes plötsligt så obekant. Men sen fastnade jag. Bäst var hans visuella beskrivning av vad transgender egentligen är eller handlat om. Till sin hjälp hade han en docka, några knivar och en handvisp. Och visst är det så det gått till. Skära,skära, vispa om. Och så: Tadaa! en pojke!/en flicka!
Ikväll ramlade jag in hos en vän, där heteronorm och oförmåga att hantera transgender var det aktuella diskussionsämnet. Alla frågor och svårigheten att ge de definitiva svar som efterfrågas, gör att man kanske tappar bort sig i försöket att reda ut begreppen.
Del LaGrace Volcano beskrev i sin presentation sexualitet som en färgkarta. Där gult och blått finns, men inte som låsta kategorier och där gult inte heller är bättre än blått, utan en annan nyans som kan vara olika stark, olika dagar. Och dessutom skifta och/eller variera till gult, rött eller någon annan färg. Glidande skalor och gränser i form av färger. Regnbågensfärger. Vackert och inspirerande metafor. Jag gillar metaforer.
Temat vi diskuterade ikväll nischades senare till att handla om frågan om hur kan man skapa förståelse för mainstreaming av begrepp (som vi inte kan ge definitiva svar på) som ligger utanför normen och vilka fallgropar som vi ser göras gång på gång. Trots ärliga försök att göra något nytt - är det svårt att stiga ur. Jag känner en frustration över att inte riktigt greppa själva felet. Eller som min kompis sa, det handlar ibland om att börja från ett helt annat tema eller en helt annan ingångspunkt. Och visst har hon rätt, en saga måste inte börja "det var en gång...".
Men den perfekta förklaringen hittade vi inte, utan gick för att se Juni Järvi istället. Kanske för att se vem som dolde sig bakom det bekanta ansiktet på bilderna. Eller för att vi bara hade lust.
torsdag, mars 15, 2007
Ta hit wotever
Jag träffade entusiasterna till wotever och det känns som om det skulle kunna vara möjligt att ordna det där i Finland till hösten. Wotever bygger på konceptet att ha kul ihop i genderblender anda och är ett försök till revolution - till skapande av en plats där alla får plats, blir sedda och får (se) det de vill i se på/i en klubb. Med möjlighet att själv vara medskapande och påverka både form och innehåll.
Även om jag vill att queer och genderblender och happy people ska vara feminister så kan detta vara ett sätt att sammaföra performance människor, aktivister, akademiker, freaks, drag kings/queens och annat löst folk i denna stad eller i detta land. Eller ett försök i allafall. Du råkar inte bli inspirerad? Jag har kontaktuppgifter till dem i Sthlm - de kommer gratis, men först i höst. Det finns alltså tid att drömma och öva upp den där dragshowen som ju ska bli av, då vi alla har tid att sätta oss ner och diskutera just vad vi skulle göra.
Även om jag vill att queer och genderblender och happy people ska vara feminister så kan detta vara ett sätt att sammaföra performance människor, aktivister, akademiker, freaks, drag kings/queens och annat löst folk i denna stad eller i detta land. Eller ett försök i allafall. Du råkar inte bli inspirerad? Jag har kontaktuppgifter till dem i Sthlm - de kommer gratis, men först i höst. Det finns alltså tid att drömma och öva upp den där dragshowen som ju ska bli av, då vi alla har tid att sätta oss ner och diskutera just vad vi skulle göra.
onsdag, mars 07, 2007
Imorgon är det kvinnodagen
Jag har flytt fältet. Befinner mig i Uppsala och läser DN idag. 31kvinnor och 313män. Så ser könsläget ut i bolagsstyrelserna i de börsnoterade bolagen i Sverige. Jag kan tänka mig att det är mycket värre i Finland, men uppmärksammas det? Vem har att vinna på det?
Kvinnodagen kunde väl ändå vara den dag om året då vi skulle slippa uppmärksamma, synliggör aoch ifrågasätta. En sorts pausdag. Men vi behöver nog den dagen med. Fira imorgon!
Kvinnodagen kunde väl ändå vara den dag om året då vi skulle slippa uppmärksamma, synliggör aoch ifrågasätta. En sorts pausdag. Men vi behöver nog den dagen med. Fira imorgon!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)