Arbetarklass vs. överklass

Jag läser i det senaste nummret av bang en text av Sanna Berg om klass, eller omöjligheten att diskutera klass i Sverige bland feminister och likasinnade. Självklart börjar jag funderar på min egen klassbakgrund eller egentligen är det en fortsättning på den diskussion jag inledde med en vän på en liten tjeckisk krog på Söder för ett tag sen. Hon berättade att hon tidigare skrivit ett inlägg på sin blogg om vad klass betyder för henne, eller vad det ger henne för tankar. Jag letade upp hennes inlägg ikväll och jag tolkar hennes tankar som att arbetarklass handlar om ett självförakt och självcensur för den man är, lika mycket som ett exkluderande språkbruk och sociala koder.

Sanna Berg är inne på samma sak, men drar även in de ekonomiska skillnader. Skillnader som att man är den enda i vänskapskretsen som inte har en ipod, eller att ens kompis farsa tjänar tre gånger mer än ens ensamstående morsa. Och att om man öppnar munnen och synliggör faktumet, så skäms de andra. De skäms över att de är så priviligerade och får skuldkänslor - varpå Berg menar att hon igen får skuldkänslor för att hennes vänner får skuldkänslor.

Att bo flytta till Helsingfors från "periferin" eller tvärtom kan väcka tankar om klass. Det är så tydligt att i Helsingfors finns de finlandssvenskar man som de finskspråkiga benämner som "bättre folk". Vissa hör till adeln, vissa (män) bygger sin karriär med hjälp av Svenska klubben , vissa bor i stora villor i Grankulla, endel har en pappa som är diplomat eller en mamma som är företagsledare och endelär allt.

Vad betyder det att ens vän har en mamma som är professor och en pappa som är direktör, om ens egen pappa är arbetslös och ens mamma har låglönerarbete inom vården.
Dessa två vänner kanske inte tänker, eller ens berör ämnen som skulle synliggöra skillnaden mellan dem. Och vad innebär den skillnaden, vilken betydelse får den då den synliggörs, vad känns och hur känns det?

Som vänner ser man ofta varandra som likställda, att man pratar från olika erfarenheter, men att de är likvärdiga. Ibland blir dock ojämlika skillnader uppenbara för båda, eller bara för en av de inblandade. Det kan vara den enas kommentarom att mamma läst hennes jobbansökan, förbättrat dem och lagt in en bekant som referensperson, eller då hon bjuder hem till examensfest i hennes familjs villa som är ritad av hennes pappas bror, eller inte kan komma på din fest för att hennes syster ska doktorera.

Att känna sig främmande i vissa sammanhang kan beror på olika saker? Kan en känsla av annorlundaskap bero på att man känner till en annan klass, och inte bara en likvärdig men annorlunda subkultur? Vad är det som präglar vårt sätt att ge olika saker, olika värde? Kommer ideologi eller klass först?

Det finns de som växer upp i en klass, och de som gör klassresor. Då ger klassresan en bredd - att ser dem båda, genomleva dem, men alltid ändå ha ett annat perspektiv - blicka från sidan, inte innefrån. Att lära sig koderna i båda kulturerna, men går de att förena - Att uppskatta dem båda - samtidigt, eller finns det en konflik inbyggd? Utesluter de varandra?

Vad innehåller det, då om hon säger högt att pappa är arbetslös. Vad betyder det för hon som säger det, och att säga det hög i ett sammanhang där arbetslöshet kanske är främmande eller innehåller andra (men för henne osynliga) bilder? Vad betyder det för den som lyssnar och inte vet vad arbetslöshet innebär?
Det känns som om det är så mycket känslor. Motstridiga. Om att glida på en räkmacka mot att streta i motvind. Att inte haft samma jämlika utgångspunkt. Och därmed alltid ligga efter, eller före? Att lyckas? Men vad är att lyckas? I vilken värld?

Kan man genom en klassresa - resa ifrån det förflutna och landa i ett ingenmansland där man varken är som det ena eller det andra. För man kan inte eliminera det förflutna, erfarenheten att ha levt med en annan värdegrund och med andra perspektiv som man kanske inte alltid idag godkänner. Hur bemöter vi klassresenärer, ser vi dem och hur? Får vi skuldkänslor som Sanna Berg skriver om, för att vi är eller inte är klassresenärer?

Blir en klassresenär främmande i båda ändorna? Blir det som att göra en klassresa genom att ökenlandskap? Och vad säger vi då vi ser varandra? Jag anser att det idag i Finland egentligen inte finns möjlighet att sätta ord på klass. Läs Anneli Jordahls "Klass- är du fin nog?" och den som min vän tipsade om, Susanna Alakoskis "Svinalängorna".