Jämställdhet från teori till praktik

En kritik som ibland riktas mot och diskuteras inom den akademiska feministiska forskningen är att den kunskap som produceras inte omsätts i praktiken. Kritiken är förståelig - speciellt om det ingår i definitionen av feminismen en strävan till förändring så måste samhällelig förändring vara ett självklart element.

Det finns olika sätt att bemöta den kritiken. Jag anser att kvinnoforskningen delvis tagit kritiken på allvar, eller i alla fall gör försök till att förena teori och praktik. Ett bra exempel är
"Equal Tasa-arvorata kehittämiskumppanuus (2005-2007)" som berört arbetsplatser i Lappland och Birkaland och koordinerats från Lapplands universitet. Syfte med projektet har varit att väcka diskussion och skapa konkreta metoder för förenandet av arbete och familj, förbättra det underrepresenterade könets arbetsplatssituation och stärka kvinnors företagande och ledarskap.

Inom projektet använder de sig av den sk. YXPISTE© konceptet. Det innebär att man genom drama försöker lyfta fram könets betydelse i arbetsmiljön, genom att använda sig av klassiska exempel och byta ut könet för att visa på hur kvinnor och män behandlas olika. Utgående från exemplet diskuterar man jämställdhet, kvinnor och mäns karriärsmöjligheter och lönefrågor.

Projektet utnämndes i januari av EU kommissionen till en succé i regionalt utvecklingsarbete.

En annan feministisk kritik är att en del av den akademiska teorin inte går att omsätta i praktiken, vilket omintetgör förändringspotentialen hos feminismen och skapar en teori som är frånkopplad verkligheten.

Wendy Brown säger i senaste numret av bang att kravet på att feministisk teori ska vara direkt överförbart på politiskt arbete i sig är problematiskt. Hon menar i stället att:

"De måste utmana och störa varandra, det måste ge näring åt varandra och ställa till problem för varandra. Men de är varken samma sak eller fungerar i enlighet med ett överrensstämmande språk. Om man försöker få dem att fungera i enighet med samma språk så måste man förorsaka antingen det ena eller det andra."

Jag tolkar henne så att teorin måste vara omöjlig för att tvinga praktiken framåt och tvärtom. För det ska ju inte vara meningen att praktiken är det ända som utmanar teorin, utan att vi även ska utmanas att tänka om vårt handlande, de system vi rör oss i och de normer vårt handlande trots allt många gånger fastnar i. Och därför är det kanske okej, eller en mening, med konflikter dem emellan. Brown sätter kanske pricken över i då hon säger:

"Det är friktionen och hettan dem emellan som vi måste ta väl vara på".