måndag, januari 30, 2006

Dagen efter

Tarja fortsätter som president och i mina ögon betyder det att 6 år framåt kommer kön att synliggöras i den offentliga debatten, dock på gott och ont men ifrågasättandet kommer att finnas och symbolisera vattnet som utholkar stenen.

Jag pratade med vår jämställdhetsminister Tuula Haatainen och blir så inspirerad av att vi äntligen har en jämställdhetsminister som är, och vågar kalla sig feminist offetnligt. Jag ser verkligen framemot regeringens arbete på jämställdhetsområdet och hon skulle just åka till Norge och bekanta sig närmare med lagen om kvotering i näringslivets styrelser. Spännande.

Men representation i all ära, så det är viktigt att komma ihåg att det är inte siffror och föredelning vi är ute efter utan en förändring i värderingar, att neutralisera den ojämlika värderingen av kvinnligt och manligt. För fastnar vi i att fördelning kan den börja användas som bevis på genomförd jämställdhet så kommer makten alltid att flytta på sig och förändras i form.
En parallell. Condoleezza Rice blev utnämd till USA:s utrikesminister men detta kan inte ses som ett "bevis" på att rasismen i USA plöstligt skulle vara eliminerad, titta bara på vad som händer med New Orelans idag, efter översvämningen. Men tyvärr kan hennes position användas som ett sätt att frånskriva sig ansvar för den rasism som finns genom argument - om en svart kvinna kan bli utrikesminister - är USA ett land som månar om mångfald. Lika ihåligt blir vår debatt kring jämställdhet om kvinnor på höga postitioner ska "representera" en genomförd jämställdhet.

Dagens vardagsfeminism handling: skriv ett mail till en person som du tycker att skrivit, pratat, handlat eller på annat sätt främjat jämställdheten. Alla behöver uppmuntran i ett arbete som möter på starkt motstånd.

söndag, januari 29, 2006

Frukost diskussion

Hur kan man förändra värderingar om kvinnligt och manligt i sitt vardagliga liv frågade vi oss mellan grötskedar och leverpastejmackor. Normbrytandet måste ske smart för att inte bygga in nya värderingar samtidigt som man påverkas av de normer som redan finns i försöket att bryta dem (feminist=manlig kvinna).

Hår är spännande. Varför hänger det så mycket på håret ibland. Att ha långt eller kort får en betydelse och den reproduceras i ens eget identitetsbyggande, där det är lätt att ramla in i ett konstigt trassel mellan revolt mot och cementernade av betydelsen av långt/kort hår. Hur kan jag visa att håret inte spelar någon roll, samtidigt som jag påverkas av de attityder som jag bemöts av och som grundar sig på vilken min hårlängd är. Varför är kort hår för kvinnor mer agressivt än för män? Är det agressivt att vilja bli respekterad som människa?

Varför sitter gränsen mellan kvinnligt och manligt för killen med långt hår var han väljer att lägga gummisnodden runt håret? En ponnysvans som är högre uppfäst än nacken hittar du inte upplyser min kompis mig om, för drygt ett halvår sen. Konstaterandet har fastnat i min skalle.

Vem sätter reglerna? Att killar kan ha långt hår och kvinnor byxor kan ses som könsöverskridande, men samtidigt ser vi en uppdelning i hur killarnas långa hår ska se ut och vilken skärning tjejjeansen ska ha. Ett desperat sätt att särsklija på kön, för att kunna hålla kvar de ojämlika tillskrivningarna av vad som är manligt och kvinnligt. Subjekt och objekt 2006.

***

-Du har så vackert hår säger mannen som sitter bakom henne, vill du inte komma hit och sitta med mig. Flickan klipper av sig håret och lägger det på bordet framför honom och går sedan sin väg.

lördag, januari 28, 2006

En kupp

En dag, och den kommer att bli snart, kommer jag att vara med och göra en kupp. En kupp för att förändra strukturer, ifrågasätta och erbjuda ett alternativ. Och med mina systrar kommer detta inte att vara omöjligt. För vi litar på varandra, stöder varandra och delar samma mål och visioner.

Ibland förundras jag över hur mycket möjligheter som öppnar sig utan att man ens försökt arbeta för dem. Utan det sker liksom naturligt. Och viljan och möjligheterna är obegränsade, men vi är begränsade. En kombination jag och mina systrar har svårt att praktiskt synkronisera trots att vi besitter en teoretisk förförståelse för vilka möjligheter och begränsningar en människokropp under 24tim kan klara av.

Den vilja, den energi och det engagemang som jag ser runtomkring mig får mig att inte släppa tron att en förändring, för ett mera jämställt samhälle, där mångfald uppfattas som berikande och värdesätts, är möjlig.

Och jag nedslås inte av att läsa i Kvinnosaksförbundet Åbo-Unionens historik att lika-lön frågan går som en röd tråd 100 år bak i tiden. För jag tror mig se en förändring. Jag vet att det händer här och nu. Jag är nämligen en del av den och ingen kommer att kunna sudda ut det jag gjort och gör. Inte heller det som andra systrar gör här i min stad eller runt omkring i världen i detta nu.

Det är bullshit att som Anneli Jäätteenmäki säga att vi kommit så långt i jämställdheten att vi inte behöver välja en kvinna till president igen. Vem sa att detta val, är ett val mellan kön? Halonen är mer än en kvinna och Niinistö är mer än en borgare, hur svårt ska det vara att se att Halonen blir könet och Niinistö representerar en ideologi i dessa diskusioner. Jag trodde att det var argument om kompetens vi skulle välja enligt. Men makten att definera ligger inte här, vems är agendan?

Varför har inte Finland gjort en maktutredning i stil med Norge, Danmark och Sverige? Får makten inte synas i sömmarna? Hur ska vi få igång en diskussion om makt och kön? Ansökningstiden till Finlands Akademis går ut på måndag och där det övergripande temat är jämställdhet mellan könen.

Jag väntar med spänning på bevis.

torsdag, januari 26, 2006

kraft och vilja

Det är spännande hur möten feminister emellan kan ge sådana kicks.

Ordination: cell 5

Att se så många vilja göra så mycket. Och att utgångspunkten är det goda. Att skapa ett rättvisare samhälle för alla. Och där förlorarna skulle vara de som idag förtrycker och upprätthåller orättvisa system. De, männen, på löner de inte är fötjänta av eftersom deras utbildning är lägre; de, konservativa, som vill hindra kärlek mellan människor; de, arbetsgivarna, som inte vill betala för att barnen ska få växa upp med närvarande föräldrar; de, männen, som slår, både på stan och gatan och upprätthåller ett samhälle där människor är rädda, skadas och dör; de, könsblinda, som anser att jämställdhet är ett faktum och bidrar till att allt detta fortsätter. Det är just de som kallar mig manshatare, som anklagar mig för att skapa konflikter, som påstår att jag förstör det naturliga, riktiga och rätta.

Idag och andra dagar.

Insikt 1. (i köket idag) En förklaring till att kvinnor slutar vara kvinnliga kan bero på att kvinlighet inte uppvärderas i detta samhälle (läs:kvinnolöner, våldtäkter, våld mot kvinnor, trakasserier, diskriminering) Ett sätt att undvika detta är att vara mindre kvinna och har därför snarare med partriarkatet fortlevnad att göra och (omedveten) insikt om det, än på feminister som strävar till likvärdighet.

insikt 2. (inspirerad av helsingin sanomats insändarsida i tisdags) Att arbete blir så viktigt för identiteten kan bottna i den lutheranska idén om att du är inget utan ditt arbete. En tanke som förstärks av ett kapitalistiskt tänkande där producenter är goda och konsumenter dåliga = arbetaren är god och människor på ålderdomshem dåliga.
Men arbete får inte bli ett straff, att arbeta utan att få utdelning dvs. att betala sjuhöga skatter. Finns det inte en enande gräns som både vänster och höger kan enas om?

insikt 3. (nu)Patriarkat = manlighet är roten till det onda. Män borde ta ansvar och definera sin mänsklighet. "Det du vill att andra ska göra mot dig ska du göra mot dem"-tanken. Och eftersom många inte fan vet vad de håller på med så har jag sett det som min uppgift att berätta det, eller i värsta fall tvinga dem att se det. Sättet är bara problematiskt. Jag borde alltså försöka få dem att själva inse det och ändra på det.
Problem som kvarstår: hur få folk att vilja fatta? För kunskap finns det. Det är viljan som saknas.


Ingen kan få dig att känna dig sämre utan ditt godkännande.

skuld

Jag hinner inte höra föreläsningen från början, eftersom jag delade av mig av goda boktips över könssegregationen på arbetsmarknaden till en vän över skype, men den kvinnliga polisen pratar om att flickor ska tänka på hur man klär sig, gå hem tillsammans med en vänninan och undvika parken och psykotiska män...

*suck*

Hur många gånger tidigare har vi inte hört dessa sk.råd?

Råd som skuldbelägger den våltagna kvinnan för att hon var på fel plats och var fel klädd. Men del plats och fel kädd är ju inte parken, utan det egna hemmet, kanske i de där sköna hemma byxorna. Det är där våldet sker. Borde vi inte har lärt oss det. Borde vi inte bli informerad om hur vi ska unvika det? Åhnej istället-varsågod en rejäl avfyrning av vardagsrädsla! En rädsla som som normaliseras i kvinnors liv. Var finns uppläsxningen och fördömmande av det manliga våldet?

Det som både män och kvinnor upplever.

Kan vi inte förenas, tillsammans, och våga se makt och kön? Vågar män se manlighet som problematiskt utan att ta det personligt?
Som kvinna är man van att se kvinnligheten som problematisk. Det kallas misogyni.

Och så säger man att jag ibland tar saker och ting så jäkla personligt?

*

Byt skuld mot ilska. Det är en uppmaning.

tisdag, januari 24, 2006

Arg

Jag blir så jävla arg. Eller kanske besviken. På andra eller kanske mest på mig själv. Tiina Rosenberg sa i maj då hon var i Helsingfors, att hon tror inte på kvinnorna men på feminismen, då hon pratade om en förändrad politisk ordning.

Och jag vill också tro det.

Och jag blir besviken då det visar sig att feminister inte är några supermänniskor. Att de inte håller allt de lovar eller respekterar andra människors tidtabeller. Det är kanske bra att stiga ner i verkligheten och se att systerskapet är något man måste bygga på. Som om jag inte skulle ha vetat det. Som om jag inte skulle ha haft någon negativ erfarenhet tidigare. Men ändå blir jag arg och besviken, kanske mest på mig själv. Att jag själv återigen bygger denna fantasibild som ändå inte existerar. Att jag gör saker ionödan. Att jag nu i efterhand ser att jag istället kunde ha suttit på öl med mina vänner, diskuterat livet. Pysslat.

Men visst finns den andra världen. Den är bara inte allmänrådande och det är kanske det jag har svårt att acceptera.
Eller svårt att se gränserna.
Det är så lätt att plurra.

Men. Också idag. Vännen som varit i Amerika skriver att hon vill fika. Han blir glad fast jag ringer sent och är arg. Hon får mig att skratta då hon säger att hon ingen energi har, men funderar på att göra en feministklocka. Och hon som skickar mail om att det var en superkul lunch. Och alla systrar, som bara finns där, nästan varje tisdag. Och allt det bra:a och dåliga feminsitiska på samma dag. Min ilska är borta.

Veckan som gått

Måndag: Liberia fick en kvinnlig president, Ellen Johnson-Sirleaf och Chiles nya statschef heter Michelle Bachelet. Övriga folkvalda kvinnliga statschefer är: Tarja Halonen, Lettlands Vaira Vike-Freiberga och Fillipinernas Gloria Macapagal-Arroyo.

Tisdag:En nio-årig flicka hittas död i Kurikka, Seinäjoki och fallet undersöks som dråp. En femtonårigpojke från familjekretsen är misstänkt.

Onsdag: Jag beställer Nytkis jubileumsbok inför "100år av kvinnlig rösträtt i Finland" jubileumet. Jag skippar dock smycket, det kändes lite...för festligt.

Torsdag: Esbos stadsdirektör Marketta Kokkonen väljs till Årets Opinionsbildare av hundra kommundirektörer.

Fredag: Nya Åland kartlägger männens domineranden inflytande på Åland.

Lördag: Det är idag fyra år sen Fatima dödades av sin far.

Söndag: Hbl skriver om hur svårt det är att få män att ta ut lång pappaledighet.

söndag, januari 22, 2006

En början från mitten

Historia ei tunne saavutettujen oikeuksien suojaa. Kehitys ja muutokset eivät ole välttämättä kehitystä tasa-arvoisempaan suuntaan.
Sinnikka Mustakallio, 1988

så varför sitta och ingeting göra?
Site Meter