Med känsla för mänsklighet?

Idag började jag och min kompis en diskussion om känslor. Och det som stannade i mina tankar på vägen hem var förvirrande frågor. Vad händer om man stiger ur en del av kvinnorollen man aldrig gillat och sätter gränser för vad man vill utsätta sig för? Då man plötsligt slutar finnas till känslomässigt för andra, man slutar ha så jävla mycket sympati för vad andra behöver och fokuserar på sig själv. Är det då man bli hjärtlös som kvinna? Då man slutar att bry sig om andra? För att kvinnor _ska_bry sig om. Det ingår i själva kvinnligheten.

I mina funderingar över känslor kom jag att tänka på ett stycke jag läste för några veckor sen i ett av alla mina bokprojekt; APM som är en förkortning på AntiPatriarkaltManifest. Boken är en e-postdiskussion mellan den feministiska debattören Maria-Pia Boëthius och illustratör Maria Lindhgren. Deras plan är att skriva ett antipatriarkat manifest, men istället blir det en lång e-postdiskussion där de försöker få ett grepp om hur patriarkatet upprätthålls och återskapar sig själv till att dominera vår kultur. Och eftersom manifestet inte blir skriver väljer de att publicera diskussionen kring manifestet, vilket erbjuder ofärdigt tänkta tankar, början på trådar och slutet på andra. I ett av Boëthius brev berättar hon hur hon gjort upp med en del av kvinnligheten.

Men jag är uppfostrad till att jag är till för andra. I många, många år ägnade jag sådana fester, typ på doktorsdisputationer, till att plocka fram det bästa ur min bordsherre, oavsett vem han var. Alla har något alltid. Efteråt var jag helt utpumpad, medan dom sken och lyste av belåtenhet. Vet du att det var ett slags uppenbarelse för mig när jag insåg att jag inte behövde underhålla dessa typer hela kvällen/ samt när jag började tacka konsekvent nej till själva festerna. Vilken lycka att en sådan "disputationskväll" sitta i sin egen fotölj hemma - i tystnaden - med en kopp te och en underbar bok - det är svårt att finna större tillfredställelse.

Hennes exemple fick mig att så haja till att jag måste läsa om stycket flera gånger. Varför sitter jag på fester och försöker plocka fram det bästa i mina bordskavaljerer? Och vad händer då jag inte längre vill göra det. Utan säger rakt ut att jag inte behöver en vän till för jag har så många. Och det är ju sant. Men trivs jag i att säga det, då jag är uppfostrad till att finnas till för andra?