Damtidningar

I veckan damp nya Tulva ner i mitt brevinkast och jag väntar även otåligt på nya numret av svenska bang. Tulva och bang hör till de feministiska tidningar som jag läser regelbundet. Men under mina resor kan det även hända att jag kommer över andra tidningar och tidskrifter med feministisk anknytning.

I somras då jag befann mig på en arbetsplats där "vanliga" damtidningarna cirkulerade vilt tog jag jag som uppgift att kolla upp hur dessa tidningar förändrats sedan jag senast läste en. Jag insåg ganska snabbt att det måste ha varit länge sen, samtidigt som mycket av innehållet följde samma idé med på ett mer vulgärt och hårt sätt. De delar som handlade om kändisar, där man förföljde dem på deras semestrar, jämförde och betygsatte deras kläder med varandra fick mig att känna mig illa till mods. Empatin för dessa kändisar som ju egetnligen är helt vanliga människor gjorde att det kändes som om tidningarna blandat sig i och kränkt mig och mitt liv. Jag hade verkligen svårt att föreställa mig hur dessa repotage skulle ge något mervärde i mitt liv och det kändes obehagligt att återigen inse att andra människor känner tvärtom.

Igår läste jag en intressant artikel där Tulva jämfördes med den finska damtidingen Anna. Elina Lahmela som skrivit den damtidningskritiska artiklen hade själv jobbat på Anna, och under hennes tid hade man redan ironiserat innehållet i tidningen på redaktionen. Hon menade att en av de grundläggande skillanderna mellan tidningarna var det direkta målet med tidningen. Då Anna strävar till att hela tiden öka upplagan och göra mer och mer pengar, har Tulva som mål att sprida ett visst budskap och där arbetet till största delen sker på ideéll basis.

"En djupare analsy visar att det inte bara är en fråga om pengar. Damtidningen fungerar alltid även som diskussion för könskontraktet, som en organisatör av relationerna mellan kvinnor och män. Damtidningarna bygger upp en skillnad mellan kvinnligt och manligt genom att förstärka, ifrågasätta och diskutera hur särskild kvinnlighet ska manifesteras.Damtidningen är tvungen att delta i diskussionen om könskontraktet eftersom en stor del av innehållet - samlevnadsartiklarna, vården av hemmet och iscensättandet av kvinnligheten - kretsar kring just detta tema...En tidning vars mål är stor spridning tar inte upp könskontraktets upplösning utan koncentrerar sig på att stärka det, i likhet med den stora majoriteten potensiella läsare."

Och det var också kanske det som jag reagerade på i somras, att uppdelningen mellan man och kvinna blir så tydlig. Att allting är så heteronormativt ( utgår från att heterosexalitet och heterosexuella relationer är det enda normala). Det innebär att det finns en mycket stark vinkling att vi kvinnor vill ha dessa män och tidningen fungerar som ett (tvingande)stöd i denna strävan. Singelskapet verkar liksom mera framstå som enbart en mellanfas, inte som något normalt under en längre tid, och alla andra typer av sexualiteter eller ett ifrågasättande av heterosexualitetens innehåll förblir osynligt.

Lahmela delar in damtidningarnas texter i tre typer:

1.Uppmanande eller dikterande: "förbered dig för vinterns temperaturskillnader med en ordentlig funktighetskräm som passar din hudtyp". Texter om kroppsmodellering handlar om kvinnlighet och kvinnlig konsumtion, dvs hur vi ska ta hand om vår kvinnlighet och vad vi borde konsumera för att upprätthålla denna kvinnlighet.
Det är kanske dessa jag själv upplever som mycket problematiska. Någon ställer krav på mig utan att fråga om jag tycker att dessa krav innehåller relevans för mitt liv. Kanske jag inte bryr mig om en fuktighetskräm om jag inte blir respekterad på min arbetsplats eller sexuellt trakasserad på krogen. Dessa uppmaningar känns för mig tvingande, ytliga och ogrundade.

2.Polemiska texter: diskuterande texter utan krav men som kan användas för läsaren att känna igen sig, jämföra sitt liv med kändisar och andra personligheter som presenteras.
Jag tycker att dessa typer av texter emellanåt kan vara intressanta, men de kan också vara just som jag kände, påträngade och där gränsen mellan det privata och offentligt blir glidande på ett sätt jag upplever som integritetskränkande.

3.Nyhetstexter: Skenbart neutrala och konstaterande texter som inte ställer krav på förändringar i läsarens liv. Men kan vara radikala såsom att det finns få kvinnliga ledare, berätta om en kvinnlig ledares liv som fostrare, noblepristagare osv. kraven som ställs är på beslutsfattare eller på män i allmänhet, med lättsam gliring som avrundning.
Jag upplever dessa texter som problematiska, eftersom de inte skapar utrymme för revolution mot ett sjukt system utan snarare lär mig att konstatera och leva med orättvisor.

Lahmela menar att i damtidningarna kan man tydligt se att konflikter kan bekräftas men inte ifrågasättas, som en förstående vännina som ger råd om hur man ska "anpassa" sig. Damtidningarnas hörnsten är att rikta kvinnors intresse mot de kvinnliga ämnena i den privata sfären. Det är kanske denna passivitet som jag känner att jag inte klarar av, att inte blanda sig i annat, andra världar och strukturer. Att bara fortsätta som om inget hänt, vilket jag ser att majoriteten av människorna i detta land gör.

Skillanden mellan att läsa en feministisk tidning och Cosmopolitan är att den feministiska tidningen kan gå långt i sina krav på läsaren utan att läsarna blir oroliga och avbryter prenumereringen fortsätter Lahmela. Cosmopolitanläsaren däremot tillåts koncentrera sig på att åtgärda kroppen och sexualiteten fortsätter hon - vilket är något som kvinnor också kan, i en viss utsträckning och tillåts därför enbart kontrollera sitt liv och inte mera.

Ett bekvämt sätt att leva.

Det kan kanske också förklarar varför Veckoreyvns feministiska satsning inte fungerade i längden. Kvinnorna ville känna att de hade kontroll över verkligheten, vilket ett feministiskt budskap inte kan ge - det serverar snarare en analys om patriarkatet och vad vi borde göra för att krossa det.