Kvinnor emellan

Att befinna sig i kvinnorum är inte någonting heterogent, trots att "man" gärna vill framställa kvinnor som likadana. Jag har fortsatt att röra mig i kvinnorum jag inte ofta besöker och jag märker hur svårt det kan vara att hitta varandra. Att se att vi är kvinnor som faktiskt delar en erfarenhet då så många andra skiljelinjer lyser så starkt såsom språklig identitet, ålder, utbildning, kulturell bakgrund eller stad-land. Faktorer som präglar oss ibland starkare än den könsidentitet vi växt in i - i allafall då vi märker att vi inte pratar om samma saker eller inte ens ur samma synvinkel. Ibland har vi också bara förändrats att vi inte riktigt minns hur det vara att vara ung, bo i stan/på landet, höra till en annan grupp för visst byter vi, eller förändras, våra identiteter hela tiden och vissa faktorer, delar blir starkare och gömmer eller glömmer de andra delarna, ibland bara för en stund, ibland längre.

Därför är det så spännande att se broar växa fram, att en liten gemensam tanke, reflektion eller sammanhang föder nya sätt att se på varandra. Då jag berättar om vad jag studerar och försöker förankar det i den verklighet jag just då befinner mig i, märker jag hur lite jag vet, hur grova stereotypa föreställningar som vilar i mitt inre och som jag i samma sekund som jag börjar pratar även börjar ifrågasätta och mina annars så välformulerade utläggningar fastnar någonstans och plöstligt har jag inte så mycket att säga. I sådana situationer byter jag om till frågor för att lära mig mera om det okända, men även frågorna kan vara svåra att ställa eftersom de också är fyllda av förutfattade meningar om vad man kan tänkas fråga om.

Jag pratade igår med ordförande för landsbygdens kvinnor här i trakten och hon undrade om jag hade några idéer om vad de skulle kunna ta upp för teman på deras höstmöte. Hon hade nog fått in lite förslag såsom problemet med den låga pensionen för lantbrukarkvinnor. Om en lantbrukar kvinna skiljer sig från sin man plockar hon ut 500e i månaden i pension, vilket hindrar många kvinnor från att skija sig. Dessutom finns det en tradition att ägorna finns skrivna i endast mannens namn, vilket innebär att kvinnan lämnar hemmat med ibland bara kläderna hon har på sig om hon går. Trots det skiljer sig lantbrukskvinnorna (och natruligtvis männen) i mycket större grad än tidigare, man kan nästa säga att förr hände det inte. Jag hörde om en kvinna som gick utan att säga ett ord då hon visste att mannen var på arbetet. Det är synd att diskussionen uteblir, att möjligheten att förstå vad som gick fel kanske inte uppstår. Men knappast är det något unikt för lantbrukskvinnor, utan för människor och svårigheten att prata om egna svagheter men även uppfattade förväntningar eller rädslor för det okända i oss själva eller i varandra. Jag hade inga konkreta råd att ge denna kvinna vad gäller teman, vilket kändes ganska ovant, men istället fick jag en massa nya tankar och funderingar som jag kommer att fortsätta reflektera över.