Mina föräldrar har nog aldrig varit oroliga eller frågat vad jag faktiskt ska göra med alla dessa studiepoöngen i kvinnovetenskap. Men släktingar och andra människor jag möter som inte är speciellt insatta i ämnet frågar mig, fortfarande. Flera hade nog hoppats på att det skulle växa bort.
Själv har jag aldrig tvivlat på att jag inte skulle få något jobb även om mina ämneskombinationer, i mångas ögon, sett "omöjliga" ut och jag inte haft några konkreta idéer om framtida jobb. Men ju mer jag studerat, ju fler dörrar har jag sett att öppnat sig. Mitt specialområde bli allt mer klarare för mig själv och jag ser utrymmet att jobba med dessa frågor som en del av en positiv utveckling. Nu är det snarare en fråga om att kunna stoppa alla jobbuppdrag som kommer in, att sätta gränser för vad man klarar av och känner att man faktiskt vill och inte vill.
Jag ser hela tiden intresset för att förändra cementerade könsroller, skapa ett jämställdare klimat på arbetsplatsen, suget efter konkreta verktyg att hantera sin ojämställda tillvaro .
Och dessa människor hittas inte längre enbart i marginalen.
Vad kommer alla dessa människor att kunna bli, då de blir stora?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar