Blir min spontanta reaktion då jag läser söndagens Hbl om drottning Kristina, där rubriken lyder "Drottning Kristina var ingen stor politiker". Lena Skogbergs slutsats känns inte lika klar då jag läser på Peter Englunds hemsida:
Samtidigt är det omöjligt att inte slås av motsägelsen, mellan å ena sidan hennes uppenbara och erkända politiska begåvning, och å den andra, den uppenbara brist på framgång hennes politiska strävanden resulterar i sedan hon väl lämnat Sverige och bosatt sig i Rom.
En motsägelse behöver väl inte utesluta? Är det inte politik i sig att konvertera som drottning, avskriva sig (den politiska) makten frivilligt?
Engbergs tal är ett spännande sammandrag av hennes liv, men jag frågar mig om man kan särskilja på hennes agerande dels som människa och dels som kvinna?
Lejoninna var dock Kristina redan. Hon var inte rädd för någon, några eller något världsligt. Så gick hon från att vara en mänska ett med en given tid, dess tankar och tro, till att bli en för sig själv stående, tänkande och troende. Hon kom följaktligen att förvandlas från protestant till katolik, och även från härskande monark till drottning utan tron. Och frihetsdriften fanns med även i hennes sista förvandling, då hon, till slut, antog den skepnad man så länge erbjudit henne, nämligen den av Den Fromma Kvinnan.Det är dock svårt att komma ifrån intrycket, att förvandlingarna ytterst handlade om en kamp att komma ur den grundläggande motsägelsen i hennes liv, nämligen den att vara en kvinna född till makt i en kompakt manlig värld, en värld som aldrig kunde bli hennes, hur mycket hon än åtrådde den.
Men de förvandlingar och krig som förs av kvinnor idag, mot denna manliga kompakthet, handlar det om en åtrå till makten? Eller handlar om det om en kamp om att bli behandlad som en människa och tillgång till samma rättigheter och respekt som män?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar