Jag sitter på en bar efter Transamerica och är upprörd över kroppens betydelse i andras ögon. Problemet att oviljan och omöjligheten att se mig som Bree säger i filmen och syftar så på människan som hon är. För det är det vi diskuterar, fast utan paralleller till filmen, utan om de två parallelluniversum som finns så nära och så långt ifrån. Det sitter fyra män snett bakom mig och på samma sätt som jag inte ser dem, ser jag inte heller vad det innebär att vara man istället för kvinna. Det jag däremot ser är delar av effekten av denna kroppsliga skillnad.
Hans värld är exemplevis på ett annat sätt är fylld med dataspel, mp3-politik, aktieportföljer, pengar och makt.
Och mina försök att förklara varför, hamnar gång på gång tillbaka till kropp trots goda argument emot. Jag ger mig inte. Det är för tydligt, fast jag inte vill. Jag kan inte förklarar på något annat sätt varför vissa saker händer mig men inte honom, eller inte mig men honom. Det är i mina ögon snarare en artskillnad än en gradskillnad. Jag vill ändå tror på gradskillnad.
Frågan som kvarstår bli då jag traskar hem. Vad är medlet? Om målet för kvinnor för hundra år sedan var jämställdhet och där rösträtt sågs som medlet. Vilket supermedel tror jag eller andra feminister idag 2006 är lösningen/vägen för att nå samma mål?
Hur kan jag vara säker på att det medlet skulle vara något sannare än rösträtts-illusionen för hundra år sedan?
Jag tror att mitt mål får helga medlen. Det går inte att tänka med förnuft i dessa frågor.
måndag, februari 20, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar