Den unga mansgenerationen

Papper är en gratistidning i Helsingforsregionen som beskrivs av redaktörerna som en tidning som behandlar livsstil och citykultur på svenska. Deras tredje nummer kom ut förra vecka. Då jag bläddrat igenom dem kände jag att jag måste göra det en gång till, med könsglasögonen.

Repotage: "En man och hans kvinnor (gynekolog)","Street Art" (en kort fråga till tre män(?)) "Smycken"(kort reflektion av 5kvinnors egen tillverkning av smycken), Ishockey(två män), Redrama (en man). Som kompensation pryds tidningens omslag av en kvinna och två av (tre) kolumnister är kvinnor. Trots att jag vet att redaktionskillarna vill att tidningen ska innehålla en jämnvikt känns det ändå jäkligt grabbigt. Hur ska man kunna påtala detta utan att bli den-där-j-kla-feministen-som-alltid-ska-bara-klaga-och-aldrig-uppskattar-att-folk-försöker.

Jag sitter på ett planeringsmöte idag och vi pratar just om detta. Hur får killarna att fatta, utan att få dem emot sig? Att presentera en skrämmade verklighet som handlar just om män och mäns makt, men samtidigt inte skuldbelägga utan istället visa dem att de har möjligheten att vara någonting annat. Ett ansvar gentemot dem själva. Hur gör man det, hur hittar man konkreta verktyg, för det är viktigt att inte fastna på en teoretisk nivå utan ge empowerment att gå emot traditionella manliga ideal. Hur visar man sambandet mellan att prata nedvärderande om män genom att säga "kärring" och att vara medproducent av ett samhälle som ser ner på kvinnorna.

Hur serverar man det i en munsbit, inte som en enorm klump, för då spottar man, då går det inte att svälja.

Mitt förslag i diskussionen var att kanske införa en diskussion om solidariet. Om att solidarisera syskon emellan, inte brödrarskap. Att uppmärksamma både rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Men ändå våga prata om mäns våld, mäns makt, mäns överordning i detta samhälle. Och att allt det där dåliga måste motarbetas och vi har alla ett ansvar, kvinnor som män, att reagera på orättvisor.

Det känns som en svår balansgång. Ofantligt svår. Men möjlig, med misstag och framgång.

En av uppsatsrubrikerna i modersmålet i årets studentskrivningarna är "Varför behövs en mansrörelse/kvinnorrörelse?" En pojke skriver om nutidens radikalfeminister och deras försök att "ta över". Hans förslag, på en mansrörelse som en motrörelse mot dessa feminister, prisas i lärarrummet.

Det är bara ibland så svårt att ta gångerna man misslyckas. Att se så mycket arbete bli till hat, antifeminism. Till ingen nytta alls för någon.