Idag damp Astra Nova ner i brevlådan ( kommer alla feministiska tidningar samma vecka eller?) och där fanns en bön om mer prenumeranter för att få tidningen att gå runt. Senaste chefredaktören fick burn-out och i detta nummer pratar andra tidigare redaktionsmedlemmar ut.
Astra Nova är riktigt bra. Feminism på finlandssvenska i pappersform. Prenummerera!
onsdag, september 27, 2006
tisdag, september 26, 2006
Kvinnokväll
Gå på kvinnokväll på torsdag.
100 vuotta naisten äänioikeutta
Värillä on väliä - naisten äänioikeusilta
torstaina 28.9. klo 18.00 – 19.30. Kulttuuritalo, Alppisali, Sturenkatu 4
Kahvitarjoilu alkaen klo 17.30
Äänessä ovat: tasa-arvokonsultti Sinikka Mustakallio, kansanedustaja Outi
Ojala, kaupunginvaltuutettu, HTY:n Naisosaston pj. Sirpa Puhakka,
Vasemmistonaisten puhenainen Katja Syvärinen, pitkäaikainen vaikuttaja,
entinen apulaiskaupunginjohtaja Anna-Liisa Hyvönen, kaupunginvaltuutetut
Tiia Aarnipuu, Tea Vikstedt ja Hanna-Kaisa Siimes sekä varavaltuutettu
Tatiana Konovalova. Puhetta juontaa Merja Terävä.
Näyttelijä Emma Paju esittää: Harakka ei ole lintu, eikä piika ihminen.
Punaisen agitaattori Sandra Lehtisen taistelu äänioikeuden puolesta.
Illan tarjoaa HTY:n Naisosasto – 108 vuotta!
Tervetuloa!
Tiedon välitti lena.paju@vasemmistoliitto.fi
100 vuotta naisten äänioikeutta
Värillä on väliä - naisten äänioikeusilta
torstaina 28.9. klo 18.00 – 19.30. Kulttuuritalo, Alppisali, Sturenkatu 4
Kahvitarjoilu alkaen klo 17.30
Äänessä ovat: tasa-arvokonsultti Sinikka Mustakallio, kansanedustaja Outi
Ojala, kaupunginvaltuutettu, HTY:n Naisosaston pj. Sirpa Puhakka,
Vasemmistonaisten puhenainen Katja Syvärinen, pitkäaikainen vaikuttaja,
entinen apulaiskaupunginjohtaja Anna-Liisa Hyvönen, kaupunginvaltuutetut
Tiia Aarnipuu, Tea Vikstedt ja Hanna-Kaisa Siimes sekä varavaltuutettu
Tatiana Konovalova. Puhetta juontaa Merja Terävä.
Näyttelijä Emma Paju esittää: Harakka ei ole lintu, eikä piika ihminen.
Punaisen agitaattori Sandra Lehtisen taistelu äänioikeuden puolesta.
Illan tarjoaa HTY:n Naisosasto – 108 vuotta!
Tervetuloa!
Tiedon välitti lena.paju@vasemmistoliitto.fi
måndag, september 25, 2006
Utnyttjad rösträtt
På söndag, den 1oktober är det 100år sedan kvinnorna fick rösträtt. Och inte har de heller varit dåliga med att utnyttja den.
I början av 1900-talet röstade 60% avkvinnorna (ovanligt högt ijämförelse med då kvinnor i andra länder fick rösträtt) och 70% av männen utnyttjade sin rösträtt (alla män hade tidigare inte haft rösträtt). Sedan dess har kvinnornas röstningsprocent sakta höjts till att 1981 vara lika med männen 81% av männen och kvinnorna röstade då. Männens valdeltagande har dock sänkts i snabbare takt än kvinnorna. I senaste riksdagsval utnyttjade 72% av kvinnorna, men bara 68% av männen sin rösträtt. Det innebär att 52% av de röstande är kvinnor. Ändå har vi inte jämn könsfördelning i riksdagen utan den ligger på lite över 30% hur kommer det sig? Om man tittar på antalet röster har kvinnor fått flera, kring 40%, men genom vårt valsystem gynnas majoriteten uppställda dvs. männen.
Att kombindera familj och (politisk)karriär är något som ofta innebär problem, om man är kvinna. Det finns ännu mycket vi kan göra för att skapa lika förutsättningar för kvinnor och män i politiken.
Men då måste vi också tro på de kvinnor som redan finns där.
I början av 1900-talet röstade 60% avkvinnorna (ovanligt högt ijämförelse med då kvinnor i andra länder fick rösträtt) och 70% av männen utnyttjade sin rösträtt (alla män hade tidigare inte haft rösträtt). Sedan dess har kvinnornas röstningsprocent sakta höjts till att 1981 vara lika med männen 81% av männen och kvinnorna röstade då. Männens valdeltagande har dock sänkts i snabbare takt än kvinnorna. I senaste riksdagsval utnyttjade 72% av kvinnorna, men bara 68% av männen sin rösträtt. Det innebär att 52% av de röstande är kvinnor. Ändå har vi inte jämn könsfördelning i riksdagen utan den ligger på lite över 30% hur kommer det sig? Om man tittar på antalet röster har kvinnor fått flera, kring 40%, men genom vårt valsystem gynnas majoriteten uppställda dvs. männen.
Att kombindera familj och (politisk)karriär är något som ofta innebär problem, om man är kvinna. Det finns ännu mycket vi kan göra för att skapa lika förutsättningar för kvinnor och män i politiken.
Men då måste vi också tro på de kvinnor som redan finns där.
söndag, september 24, 2006
Damtidningar
I veckan damp nya Tulva ner i mitt brevinkast och jag väntar även otåligt på nya numret av svenska bang. Tulva och bang hör till de feministiska tidningar som jag läser regelbundet. Men under mina resor kan det även hända att jag kommer över andra tidningar och tidskrifter med feministisk anknytning.
I somras då jag befann mig på en arbetsplats där "vanliga" damtidningarna cirkulerade vilt tog jag jag som uppgift att kolla upp hur dessa tidningar förändrats sedan jag senast läste en. Jag insåg ganska snabbt att det måste ha varit länge sen, samtidigt som mycket av innehållet följde samma idé med på ett mer vulgärt och hårt sätt. De delar som handlade om kändisar, där man förföljde dem på deras semestrar, jämförde och betygsatte deras kläder med varandra fick mig att känna mig illa till mods. Empatin för dessa kändisar som ju egetnligen är helt vanliga människor gjorde att det kändes som om tidningarna blandat sig i och kränkt mig och mitt liv. Jag hade verkligen svårt att föreställa mig hur dessa repotage skulle ge något mervärde i mitt liv och det kändes obehagligt att återigen inse att andra människor känner tvärtom.
Igår läste jag en intressant artikel där Tulva jämfördes med den finska damtidingen Anna. Elina Lahmela som skrivit den damtidningskritiska artiklen hade själv jobbat på Anna, och under hennes tid hade man redan ironiserat innehållet i tidningen på redaktionen. Hon menade att en av de grundläggande skillanderna mellan tidningarna var det direkta målet med tidningen. Då Anna strävar till att hela tiden öka upplagan och göra mer och mer pengar, har Tulva som mål att sprida ett visst budskap och där arbetet till största delen sker på ideéll basis.
"En djupare analsy visar att det inte bara är en fråga om pengar. Damtidningen fungerar alltid även som diskussion för könskontraktet, som en organisatör av relationerna mellan kvinnor och män. Damtidningarna bygger upp en skillnad mellan kvinnligt och manligt genom att förstärka, ifrågasätta och diskutera hur särskild kvinnlighet ska manifesteras.Damtidningen är tvungen att delta i diskussionen om könskontraktet eftersom en stor del av innehållet - samlevnadsartiklarna, vården av hemmet och iscensättandet av kvinnligheten - kretsar kring just detta tema...En tidning vars mål är stor spridning tar inte upp könskontraktets upplösning utan koncentrerar sig på att stärka det, i likhet med den stora majoriteten potensiella läsare."
Och det var också kanske det som jag reagerade på i somras, att uppdelningen mellan man och kvinna blir så tydlig. Att allting är så heteronormativt ( utgår från att heterosexalitet och heterosexuella relationer är det enda normala). Det innebär att det finns en mycket stark vinkling att vi kvinnor vill ha dessa män och tidningen fungerar som ett (tvingande)stöd i denna strävan. Singelskapet verkar liksom mera framstå som enbart en mellanfas, inte som något normalt under en längre tid, och alla andra typer av sexualiteter eller ett ifrågasättande av heterosexualitetens innehåll förblir osynligt.
Lahmela delar in damtidningarnas texter i tre typer:
1.Uppmanande eller dikterande: "förbered dig för vinterns temperaturskillnader med en ordentlig funktighetskräm som passar din hudtyp". Texter om kroppsmodellering handlar om kvinnlighet och kvinnlig konsumtion, dvs hur vi ska ta hand om vår kvinnlighet och vad vi borde konsumera för att upprätthålla denna kvinnlighet.
Det är kanske dessa jag själv upplever som mycket problematiska. Någon ställer krav på mig utan att fråga om jag tycker att dessa krav innehåller relevans för mitt liv. Kanske jag inte bryr mig om en fuktighetskräm om jag inte blir respekterad på min arbetsplats eller sexuellt trakasserad på krogen. Dessa uppmaningar känns för mig tvingande, ytliga och ogrundade.
2.Polemiska texter: diskuterande texter utan krav men som kan användas för läsaren att känna igen sig, jämföra sitt liv med kändisar och andra personligheter som presenteras.
Jag tycker att dessa typer av texter emellanåt kan vara intressanta, men de kan också vara just som jag kände, påträngade och där gränsen mellan det privata och offentligt blir glidande på ett sätt jag upplever som integritetskränkande.
3.Nyhetstexter: Skenbart neutrala och konstaterande texter som inte ställer krav på förändringar i läsarens liv. Men kan vara radikala såsom att det finns få kvinnliga ledare, berätta om en kvinnlig ledares liv som fostrare, noblepristagare osv. kraven som ställs är på beslutsfattare eller på män i allmänhet, med lättsam gliring som avrundning.
Jag upplever dessa texter som problematiska, eftersom de inte skapar utrymme för revolution mot ett sjukt system utan snarare lär mig att konstatera och leva med orättvisor.
Lahmela menar att i damtidningarna kan man tydligt se att konflikter kan bekräftas men inte ifrågasättas, som en förstående vännina som ger råd om hur man ska "anpassa" sig. Damtidningarnas hörnsten är att rikta kvinnors intresse mot de kvinnliga ämnena i den privata sfären. Det är kanske denna passivitet som jag känner att jag inte klarar av, att inte blanda sig i annat, andra världar och strukturer. Att bara fortsätta som om inget hänt, vilket jag ser att majoriteten av människorna i detta land gör.
Skillanden mellan att läsa en feministisk tidning och Cosmopolitan är att den feministiska tidningen kan gå långt i sina krav på läsaren utan att läsarna blir oroliga och avbryter prenumereringen fortsätter Lahmela. Cosmopolitanläsaren däremot tillåts koncentrera sig på att åtgärda kroppen och sexualiteten fortsätter hon - vilket är något som kvinnor också kan, i en viss utsträckning och tillåts därför enbart kontrollera sitt liv och inte mera.
Ett bekvämt sätt att leva.
Det kan kanske också förklarar varför Veckoreyvns feministiska satsning inte fungerade i längden. Kvinnorna ville känna att de hade kontroll över verkligheten, vilket ett feministiskt budskap inte kan ge - det serverar snarare en analys om patriarkatet och vad vi borde göra för att krossa det.
I somras då jag befann mig på en arbetsplats där "vanliga" damtidningarna cirkulerade vilt tog jag jag som uppgift att kolla upp hur dessa tidningar förändrats sedan jag senast läste en. Jag insåg ganska snabbt att det måste ha varit länge sen, samtidigt som mycket av innehållet följde samma idé med på ett mer vulgärt och hårt sätt. De delar som handlade om kändisar, där man förföljde dem på deras semestrar, jämförde och betygsatte deras kläder med varandra fick mig att känna mig illa till mods. Empatin för dessa kändisar som ju egetnligen är helt vanliga människor gjorde att det kändes som om tidningarna blandat sig i och kränkt mig och mitt liv. Jag hade verkligen svårt att föreställa mig hur dessa repotage skulle ge något mervärde i mitt liv och det kändes obehagligt att återigen inse att andra människor känner tvärtom.
Igår läste jag en intressant artikel där Tulva jämfördes med den finska damtidingen Anna. Elina Lahmela som skrivit den damtidningskritiska artiklen hade själv jobbat på Anna, och under hennes tid hade man redan ironiserat innehållet i tidningen på redaktionen. Hon menade att en av de grundläggande skillanderna mellan tidningarna var det direkta målet med tidningen. Då Anna strävar till att hela tiden öka upplagan och göra mer och mer pengar, har Tulva som mål att sprida ett visst budskap och där arbetet till största delen sker på ideéll basis.
"En djupare analsy visar att det inte bara är en fråga om pengar. Damtidningen fungerar alltid även som diskussion för könskontraktet, som en organisatör av relationerna mellan kvinnor och män. Damtidningarna bygger upp en skillnad mellan kvinnligt och manligt genom att förstärka, ifrågasätta och diskutera hur särskild kvinnlighet ska manifesteras.Damtidningen är tvungen att delta i diskussionen om könskontraktet eftersom en stor del av innehållet - samlevnadsartiklarna, vården av hemmet och iscensättandet av kvinnligheten - kretsar kring just detta tema...En tidning vars mål är stor spridning tar inte upp könskontraktets upplösning utan koncentrerar sig på att stärka det, i likhet med den stora majoriteten potensiella läsare."
Och det var också kanske det som jag reagerade på i somras, att uppdelningen mellan man och kvinna blir så tydlig. Att allting är så heteronormativt ( utgår från att heterosexalitet och heterosexuella relationer är det enda normala). Det innebär att det finns en mycket stark vinkling att vi kvinnor vill ha dessa män och tidningen fungerar som ett (tvingande)stöd i denna strävan. Singelskapet verkar liksom mera framstå som enbart en mellanfas, inte som något normalt under en längre tid, och alla andra typer av sexualiteter eller ett ifrågasättande av heterosexualitetens innehåll förblir osynligt.
Lahmela delar in damtidningarnas texter i tre typer:
1.Uppmanande eller dikterande: "förbered dig för vinterns temperaturskillnader med en ordentlig funktighetskräm som passar din hudtyp". Texter om kroppsmodellering handlar om kvinnlighet och kvinnlig konsumtion, dvs hur vi ska ta hand om vår kvinnlighet och vad vi borde konsumera för att upprätthålla denna kvinnlighet.
Det är kanske dessa jag själv upplever som mycket problematiska. Någon ställer krav på mig utan att fråga om jag tycker att dessa krav innehåller relevans för mitt liv. Kanske jag inte bryr mig om en fuktighetskräm om jag inte blir respekterad på min arbetsplats eller sexuellt trakasserad på krogen. Dessa uppmaningar känns för mig tvingande, ytliga och ogrundade.
2.Polemiska texter: diskuterande texter utan krav men som kan användas för läsaren att känna igen sig, jämföra sitt liv med kändisar och andra personligheter som presenteras.
Jag tycker att dessa typer av texter emellanåt kan vara intressanta, men de kan också vara just som jag kände, påträngade och där gränsen mellan det privata och offentligt blir glidande på ett sätt jag upplever som integritetskränkande.
3.Nyhetstexter: Skenbart neutrala och konstaterande texter som inte ställer krav på förändringar i läsarens liv. Men kan vara radikala såsom att det finns få kvinnliga ledare, berätta om en kvinnlig ledares liv som fostrare, noblepristagare osv. kraven som ställs är på beslutsfattare eller på män i allmänhet, med lättsam gliring som avrundning.
Jag upplever dessa texter som problematiska, eftersom de inte skapar utrymme för revolution mot ett sjukt system utan snarare lär mig att konstatera och leva med orättvisor.
Lahmela menar att i damtidningarna kan man tydligt se att konflikter kan bekräftas men inte ifrågasättas, som en förstående vännina som ger råd om hur man ska "anpassa" sig. Damtidningarnas hörnsten är att rikta kvinnors intresse mot de kvinnliga ämnena i den privata sfären. Det är kanske denna passivitet som jag känner att jag inte klarar av, att inte blanda sig i annat, andra världar och strukturer. Att bara fortsätta som om inget hänt, vilket jag ser att majoriteten av människorna i detta land gör.
Skillanden mellan att läsa en feministisk tidning och Cosmopolitan är att den feministiska tidningen kan gå långt i sina krav på läsaren utan att läsarna blir oroliga och avbryter prenumereringen fortsätter Lahmela. Cosmopolitanläsaren däremot tillåts koncentrera sig på att åtgärda kroppen och sexualiteten fortsätter hon - vilket är något som kvinnor också kan, i en viss utsträckning och tillåts därför enbart kontrollera sitt liv och inte mera.
Ett bekvämt sätt att leva.
Det kan kanske också förklarar varför Veckoreyvns feministiska satsning inte fungerade i längden. Kvinnorna ville känna att de hade kontroll över verkligheten, vilket ett feministiskt budskap inte kan ge - det serverar snarare en analys om patriarkatet och vad vi borde göra för att krossa det.
lördag, september 23, 2006
A-plus som ett stort minus
Jag läser ledaren i den finska versionen av Studentbladet, Yliopilaslehti, en upprepning av innehållet i A-plus programmet den 14.9 som jag redan hörde av en upprörd bekant förra veckan. Programmet ska vara ett aktualitetsprogram och hade förra veckan som uppgift att avslöja att kvinnor inte alls tjänar 80 cent av männens euro utan snarare 93-104 cent.
Inbjuden gäst i studion var vår "jämställdhetsminister" (Social- och hälsovårdsminister) Tuula Haatainen. Det som blev uppenbart i programmet var att programledaren inte var påläst, dvs han har inte förstått att 80cents diskussionen bottnar i ett medelvärde av alla branscher. Och euroliknelsen speglar det faktum att de kvinnodominerande brancherna är starkt underbetalda då man jämför med det konkreta arbete som görs (tunga lyft, skiftesarbete, klientelansvar) och jämför med motsvarande manliga brancher. Det innebär att det självfallet finns kvinnor som tjänar bättre än män, vilket inte borde vara konstigt då kvinnor i 20 år varit i majoritet på universitetet och därigenom har en högre utbildningsgrad än män. Men trots det är bara var fjärde professor vid Helsingfors Universitet en kvinna påpekar Elina Kervinen i sin ledare.
Kervinen ifrågasätter i sin ledare om denna rapport där det "bevisas" att det finns kvinnor som tjänar mer än män verkligen berör jämställdhetsproblematiken? Och är det inte snart dags att se problemet.
Men istället för att se problemet känns det som om man hellre riktar kritik mot Feministerna, en kritik som enligt mig snarare berör de som kritiserar. Då man säger att feminister letar manliga konspirationsteorier så undrar jag egentligen vem det är som utmålat feministerna till konspiratörerna mot de "oskyldiga stackars männen". Eller snacket om att feminisiter skulle vara hysteriska och alltför känslomässigt engagerade? Jag tycker att det är just det som dessa män snarare personifierar, ett hysteriskt anfall som snarare bottnar i ett försök kvarhålla status quo eftersom en förändring skulle innebära att de själva måste tänka över sin egen position som män i detta samhälle.
På samma sätt som jag är vit, måste jag ta anvar för den rasism som florerar och ingripa för att stoppa den. Även om jag vet att det är vita som förtrycker andra kulturer, religioner eller etniska grupper behöver jag inte känna mig personligen anklagad. Utan istället ta mitt ansvar. Det finns säkert icke-vita som tjänar bättre än mig, men för det behöver jag inte ignorera hela rasismproblematiken, dra fram en massa statistik på arbetslösa vita människor osv.
Varför ska det vara så jävla svårt för män att tänka på samma sätt?
Inbjuden gäst i studion var vår "jämställdhetsminister" (Social- och hälsovårdsminister) Tuula Haatainen. Det som blev uppenbart i programmet var att programledaren inte var påläst, dvs han har inte förstått att 80cents diskussionen bottnar i ett medelvärde av alla branscher. Och euroliknelsen speglar det faktum att de kvinnodominerande brancherna är starkt underbetalda då man jämför med det konkreta arbete som görs (tunga lyft, skiftesarbete, klientelansvar) och jämför med motsvarande manliga brancher. Det innebär att det självfallet finns kvinnor som tjänar bättre än män, vilket inte borde vara konstigt då kvinnor i 20 år varit i majoritet på universitetet och därigenom har en högre utbildningsgrad än män. Men trots det är bara var fjärde professor vid Helsingfors Universitet en kvinna påpekar Elina Kervinen i sin ledare.
Kervinen ifrågasätter i sin ledare om denna rapport där det "bevisas" att det finns kvinnor som tjänar mer än män verkligen berör jämställdhetsproblematiken? Och är det inte snart dags att se problemet.
Men istället för att se problemet känns det som om man hellre riktar kritik mot Feministerna, en kritik som enligt mig snarare berör de som kritiserar. Då man säger att feminister letar manliga konspirationsteorier så undrar jag egentligen vem det är som utmålat feministerna till konspiratörerna mot de "oskyldiga stackars männen". Eller snacket om att feminisiter skulle vara hysteriska och alltför känslomässigt engagerade? Jag tycker att det är just det som dessa män snarare personifierar, ett hysteriskt anfall som snarare bottnar i ett försök kvarhålla status quo eftersom en förändring skulle innebära att de själva måste tänka över sin egen position som män i detta samhälle.
På samma sätt som jag är vit, måste jag ta anvar för den rasism som florerar och ingripa för att stoppa den. Även om jag vet att det är vita som förtrycker andra kulturer, religioner eller etniska grupper behöver jag inte känna mig personligen anklagad. Utan istället ta mitt ansvar. Det finns säkert icke-vita som tjänar bättre än mig, men för det behöver jag inte ignorera hela rasismproblematiken, dra fram en massa statistik på arbetslösa vita människor osv.
Varför ska det vara så jävla svårt för män att tänka på samma sätt?
fredag, september 22, 2006
Kvinnors kroppar
Idag har jag spenderat den bilfria dagen i Esplanadparken i Helsingfors tillsammans med en god vän. Trots att det varit en härlig dag i solen är jag inte särskilt positiv. Vi diskuterade senaste Big Brother och besökte en utställning om kvinnansrösträttskamp.
*
Min kompis berättade att i Big brother kunde man misstänka att en våldtäkt kunde ha skett om inte folk ingripit. Big Brothers beskriver händelsen så här:
Diskussionen på Big Brother forumet för sig från kritiken mot manschauvinismen i programmet till det klassiska; "så klart att hon ville också ha sex, det var inget fel i killens handlade".
Själv säger han att han var full och inte minns. Det känns som om denna gång handlar det inte bara om vilka regler Big Brother har och vad man ska ta för åtgärder. Programmets publik är unga människor och deras syn på sexualitet, rätt och fel kommer att påverkas av programmets beslut. Jag håller tummarna för att Mika slängs ut.
*
Utställningen som vi också tittade in på idag heter "Naisten ääniä" och har tyvärr inte något svenskt namn (trots att majoriteten av nyckelpersonerna i rösträttkampen var finlandssvenska kvinnor. Brochyren om utställningen är på engelska och finska, men texterna i utställningssalen är alla på svenska.)
Det är Kvinnoorganisationernas centralförbund som sammanställt den mångsidiga utställningen. Där finns bland annat flera klädstreck fyllt med kläder, några banderoller och tygtryck över rösträttkampen, kvinnoporträtt, kvinnokampstidslinje samt lite böcker och skrifter kopplade till kvinnans kamp för jämställdhet.
Jag gillade speciellt kvinnokläderna på klädstrecket. Kläder symboliserade för mig kampen om kvinnans rätt till sin kropp och integritet och på plaggen fanns viktiga årtal tryckta i rosa. Under årtalen beskrivs vilken lag som trätt i kraft och hur den gynnat kvinnans ställning i det finländska samhället.
På plats finns också ett röstbås. Där kan man rösta om vilken den viktigaste kvinnorättsfrågan inför kommande riksdagsval är. Jag tror jag aldrig haft procentuellt så många goda kandidater att rösta på tidigare. Det fanns, tror jag, sex eller sju alternativ så som lika lönfrågan, arbetsgivarens delade kostnader för föräldrarledigheten, våld mot kvinnor och extra finansering till jämställdhetsarbete. Jag minns inte, vill kanske inte minnas allt som ännu finns kvar att göra för alla kändes lika viktiga.
Trots att det är en vacker utställning med mycket information om rösträttreformen kände jag och min kompis att vi blev mest deprimerad av att återigen inse hur kort vi egentligen kommit vad gäller jämställdhetsarbete i Finland. Genom att blicka genom kvinnohistorian ser man hur samma frågor som rör kvinnors rättigheter ex. hennes rätt till sin egen kropp inte ännu lösts trots att den diskuterats i över hundra år.
Utställningen besöks av olika kvinnoorganisationer som informerar om sitt verksamhet, håller föredrag osv. Kolla in utställningens händelsekalender dag för dag och pricka in något uppmuntrande.
*
Min kompis berättade att i Big brother kunde man misstänka att en våldtäkt kunde ha skett om inte folk ingripit. Big Brothers beskriver händelsen så här:
Molemmat asukkaat ovat olleet hämmentyneitä yön tapahtumista. Mikan ja Sorellan ollessa parisängyssä Mika siirsi sikeässä unessa olleen Sorellaan housuja alaspäin ja peitti itsensä ja Sorellaan sängyssä olleella peitolla. Tässä vaiheessa Big Brother puuttui toimintaan ja käski Mikan päiväkirjahuoneeseen. Mika komennettiin nukkumaan Arin entiseen sänkyyn.
Mika och Sore super och hånglar, hon somnar i sängen med honom. Han klär av hennes byxor och täcker dem båda från karmeran med täcket.
Diskussionen på Big Brother forumet för sig från kritiken mot manschauvinismen i programmet till det klassiska; "så klart att hon ville också ha sex, det var inget fel i killens handlade".
Själv säger han att han var full och inte minns. Det känns som om denna gång handlar det inte bara om vilka regler Big Brother har och vad man ska ta för åtgärder. Programmets publik är unga människor och deras syn på sexualitet, rätt och fel kommer att påverkas av programmets beslut. Jag håller tummarna för att Mika slängs ut.
*
Utställningen som vi också tittade in på idag heter "Naisten ääniä" och har tyvärr inte något svenskt namn (trots att majoriteten av nyckelpersonerna i rösträttkampen var finlandssvenska kvinnor. Brochyren om utställningen är på engelska och finska, men texterna i utställningssalen är alla på svenska.)
Det är Kvinnoorganisationernas centralförbund som sammanställt den mångsidiga utställningen. Där finns bland annat flera klädstreck fyllt med kläder, några banderoller och tygtryck över rösträttkampen, kvinnoporträtt, kvinnokampstidslinje samt lite böcker och skrifter kopplade till kvinnans kamp för jämställdhet.
Jag gillade speciellt kvinnokläderna på klädstrecket. Kläder symboliserade för mig kampen om kvinnans rätt till sin kropp och integritet och på plaggen fanns viktiga årtal tryckta i rosa. Under årtalen beskrivs vilken lag som trätt i kraft och hur den gynnat kvinnans ställning i det finländska samhället.
På plats finns också ett röstbås. Där kan man rösta om vilken den viktigaste kvinnorättsfrågan inför kommande riksdagsval är. Jag tror jag aldrig haft procentuellt så många goda kandidater att rösta på tidigare. Det fanns, tror jag, sex eller sju alternativ så som lika lönfrågan, arbetsgivarens delade kostnader för föräldrarledigheten, våld mot kvinnor och extra finansering till jämställdhetsarbete. Jag minns inte, vill kanske inte minnas allt som ännu finns kvar att göra för alla kändes lika viktiga.
Trots att det är en vacker utställning med mycket information om rösträttreformen kände jag och min kompis att vi blev mest deprimerad av att återigen inse hur kort vi egentligen kommit vad gäller jämställdhetsarbete i Finland. Genom att blicka genom kvinnohistorian ser man hur samma frågor som rör kvinnors rättigheter ex. hennes rätt till sin egen kropp inte ännu lösts trots att den diskuterats i över hundra år.
Utställningen besöks av olika kvinnoorganisationer som informerar om sitt verksamhet, håller föredrag osv. Kolla in utställningens händelsekalender dag för dag och pricka in något uppmuntrande.
torsdag, september 21, 2006
Uppväckt ur sin törnrosa sömn?
I går och idag ramlar det in inbjudningar till ett seminarium som handlar om hur man ska utveckla jämställdheten inom teknologi-industrin.
Seminariet som organiseras av jämställdhetskonsultfirman Wom Oy är unikt i Finland eftersom det är ett samarbete mellan Teknologiindustin, Metallabetarförbundet och Tjänstemannaunionen. Att dessa mäktiga (mans)förbund sluter upp runt detta ämne och samarbetar är ju inte en dag försent i Nokialandet.
Kanske det finns hopp ändå?
Det är nog bäst att gå dit, det skrivs kanske historia.
Seminariet som organiseras av jämställdhetskonsultfirman Wom Oy är unikt i Finland eftersom det är ett samarbete mellan Teknologiindustin, Metallabetarförbundet och Tjänstemannaunionen. Att dessa mäktiga (mans)förbund sluter upp runt detta ämne och samarbetar är ju inte en dag försent i Nokialandet.
Kanske det finns hopp ändå?
Det är nog bäst att gå dit, det skrivs kanske historia.
onsdag, september 20, 2006
Jubileumsåret
Jag läste senaste numret av tidskriften "Tasa-arvo" idag. Skriften ges ut av delegationen för jämlikhetsärenden och kommer några gånger i året och kan tyvärr inte läsas på nätet.
I ledaren skriver Sirka-Liisa Anttila (ordförande för delegationen och riksdagens första vice talman) om lagstadgad finansering av kvinnoorganisationerna. Jag tror faktiskt inte att jag hört talas om lagen tidigare, trots att förslaget lämnades in för bara ett år sedan. Lagförslaget skulle ålägga riksdagen att reservera pengar till alla kvinnoorganisationer som jobbar med jämställdhet. Och den kommer att antas under jubileumsåret. Jag tycker att det låter strålande.
Nu skulle man ju kunna invända -men mansorganisationerna då? Ja, då skulle jag vilja ha åtminstonne 5 exempel på mansorgansationer som jobbar med dessa frågor. Själv kommer jag bara på en, profeministimiehet. Och om det är så att det plötsligt skulle bli populärt bland mansorganisationer att jobba med jämställdhet efter att lagen trätt i kraft tycker jag att de faktiskt kan jobba utan statsbidrag. För om det blir intressant först då det kommer pengar in i bilden så säger väl det något om hurdant djup det är på engagemanget.
Många av kvinnorganisationerna gjort det gratis i över 100år och det är på tiden att det arbetet belönas. Båda könen har gynnats av de arbete som gjort och gynnas fortfarande.
I ledaren skriver Sirka-Liisa Anttila (ordförande för delegationen och riksdagens första vice talman) om lagstadgad finansering av kvinnoorganisationerna. Jag tror faktiskt inte att jag hört talas om lagen tidigare, trots att förslaget lämnades in för bara ett år sedan. Lagförslaget skulle ålägga riksdagen att reservera pengar till alla kvinnoorganisationer som jobbar med jämställdhet. Och den kommer att antas under jubileumsåret. Jag tycker att det låter strålande.
Nu skulle man ju kunna invända -men mansorganisationerna då? Ja, då skulle jag vilja ha åtminstonne 5 exempel på mansorgansationer som jobbar med dessa frågor. Själv kommer jag bara på en, profeministimiehet. Och om det är så att det plötsligt skulle bli populärt bland mansorganisationer att jobba med jämställdhet efter att lagen trätt i kraft tycker jag att de faktiskt kan jobba utan statsbidrag. För om det blir intressant först då det kommer pengar in i bilden så säger väl det något om hurdant djup det är på engagemanget.
Många av kvinnorganisationerna gjort det gratis i över 100år och det är på tiden att det arbetet belönas. Båda könen har gynnats av de arbete som gjort och gynnas fortfarande.
måndag, september 18, 2006
Med känsla för mänsklighet?
Idag började jag och min kompis en diskussion om känslor. Och det som stannade i mina tankar på vägen hem var förvirrande frågor. Vad händer om man stiger ur en del av kvinnorollen man aldrig gillat och sätter gränser för vad man vill utsätta sig för? Då man plötsligt slutar finnas till känslomässigt för andra, man slutar ha så jävla mycket sympati för vad andra behöver och fokuserar på sig själv. Är det då man bli hjärtlös som kvinna? Då man slutar att bry sig om andra? För att kvinnor _ska_bry sig om. Det ingår i själva kvinnligheten.
I mina funderingar över känslor kom jag att tänka på ett stycke jag läste för några veckor sen i ett av alla mina bokprojekt; APM som är en förkortning på AntiPatriarkaltManifest. Boken är en e-postdiskussion mellan den feministiska debattören Maria-Pia Boëthius och illustratör Maria Lindhgren. Deras plan är att skriva ett antipatriarkat manifest, men istället blir det en lång e-postdiskussion där de försöker få ett grepp om hur patriarkatet upprätthålls och återskapar sig själv till att dominera vår kultur. Och eftersom manifestet inte blir skriver väljer de att publicera diskussionen kring manifestet, vilket erbjuder ofärdigt tänkta tankar, början på trådar och slutet på andra. I ett av Boëthius brev berättar hon hur hon gjort upp med en del av kvinnligheten.
Men jag är uppfostrad till att jag är till för andra. I många, många år ägnade jag sådana fester, typ på doktorsdisputationer, till att plocka fram det bästa ur min bordsherre, oavsett vem han var. Alla har något alltid. Efteråt var jag helt utpumpad, medan dom sken och lyste av belåtenhet. Vet du att det var ett slags uppenbarelse för mig när jag insåg att jag inte behövde underhålla dessa typer hela kvällen/ samt när jag började tacka konsekvent nej till själva festerna. Vilken lycka att en sådan "disputationskväll" sitta i sin egen fotölj hemma - i tystnaden - med en kopp te och en underbar bok - det är svårt att finna större tillfredställelse.
Hennes exemple fick mig att så haja till att jag måste läsa om stycket flera gånger. Varför sitter jag på fester och försöker plocka fram det bästa i mina bordskavaljerer? Och vad händer då jag inte längre vill göra det. Utan säger rakt ut att jag inte behöver en vän till för jag har så många. Och det är ju sant. Men trivs jag i att säga det, då jag är uppfostrad till att finnas till för andra?
I mina funderingar över känslor kom jag att tänka på ett stycke jag läste för några veckor sen i ett av alla mina bokprojekt; APM som är en förkortning på AntiPatriarkaltManifest. Boken är en e-postdiskussion mellan den feministiska debattören Maria-Pia Boëthius och illustratör Maria Lindhgren. Deras plan är att skriva ett antipatriarkat manifest, men istället blir det en lång e-postdiskussion där de försöker få ett grepp om hur patriarkatet upprätthålls och återskapar sig själv till att dominera vår kultur. Och eftersom manifestet inte blir skriver väljer de att publicera diskussionen kring manifestet, vilket erbjuder ofärdigt tänkta tankar, början på trådar och slutet på andra. I ett av Boëthius brev berättar hon hur hon gjort upp med en del av kvinnligheten.
Men jag är uppfostrad till att jag är till för andra. I många, många år ägnade jag sådana fester, typ på doktorsdisputationer, till att plocka fram det bästa ur min bordsherre, oavsett vem han var. Alla har något alltid. Efteråt var jag helt utpumpad, medan dom sken och lyste av belåtenhet. Vet du att det var ett slags uppenbarelse för mig när jag insåg att jag inte behövde underhålla dessa typer hela kvällen/ samt när jag började tacka konsekvent nej till själva festerna. Vilken lycka att en sådan "disputationskväll" sitta i sin egen fotölj hemma - i tystnaden - med en kopp te och en underbar bok - det är svårt att finna större tillfredställelse.
Hennes exemple fick mig att så haja till att jag måste läsa om stycket flera gånger. Varför sitter jag på fester och försöker plocka fram det bästa i mina bordskavaljerer? Och vad händer då jag inte längre vill göra det. Utan säger rakt ut att jag inte behöver en vän till för jag har så många. Och det är ju sant. Men trivs jag i att säga det, då jag är uppfostrad till att finnas till för andra?
söndag, september 17, 2006
Att ha eller inte ha kontroll
Uleåborgs skyddhem har tagit fram statistik på män som slår och resultaten är, för en som är insatt i ämnet våld mot kvinnor, inte förvånande. Men för vissa forskare dock. Surprise.
Av de män som misshandlar sin partner, är 60% bara våldsamma i hemmet. Forskarna förklarar det med två huvudfaktorer:
1. I nära relationer förstärks känslomässiga konflikter.
2. Att använda våld i hemmet är inte lika tabu som på arbetsplatsen.
Min kompis synliggör en motsägelsen då vi diskuterar rapporten och som nästan alltid uppstår då man diksuterar varför våldet uppstår. Man förklarar att dessa män tappar kontrollen vid enstaka tillfällen och då tar till våld, samtidigt som man säger att en av de vanligaste orsakerna till att män tar till våld är att de vill ha kontroll över sin partner. De kan man läsa i den svenska rapporten om mäns våld mot kvinnor i Sverige "Slagen dam".
Så hur ska man nu ha det. Det går inte att okontrollerat ha kontroll över någon. Har män kontroll eller inte kontroll över sina slag mot sin partner? Svaret är uppenbart. Våld är makt och makt är kontroll. Självklart har de kontroll. De slår på ställen kvinnan kan dölja, de drar för gardinerna, höjer ljudet på radion och slår kontrollerat.
I publikationen Kön och politik menar Aino Saarinen att det könsrelaterade våldet är lika viktig för kvinnorna idag som rösträtten var för 100år sedan. Då som nu handlar det om kvinnors rätt att få sin röst hörd. Varför såg man inte då eller ser inte nu, att det handlar om grundläggade rättigheter för kvinnor.
Av de män som misshandlar sin partner, är 60% bara våldsamma i hemmet. Forskarna förklarar det med två huvudfaktorer:
1. I nära relationer förstärks känslomässiga konflikter.
2. Att använda våld i hemmet är inte lika tabu som på arbetsplatsen.
Min kompis synliggör en motsägelsen då vi diskuterar rapporten och som nästan alltid uppstår då man diksuterar varför våldet uppstår. Man förklarar att dessa män tappar kontrollen vid enstaka tillfällen och då tar till våld, samtidigt som man säger att en av de vanligaste orsakerna till att män tar till våld är att de vill ha kontroll över sin partner. De kan man läsa i den svenska rapporten om mäns våld mot kvinnor i Sverige "Slagen dam".
Så hur ska man nu ha det. Det går inte att okontrollerat ha kontroll över någon. Har män kontroll eller inte kontroll över sina slag mot sin partner? Svaret är uppenbart. Våld är makt och makt är kontroll. Självklart har de kontroll. De slår på ställen kvinnan kan dölja, de drar för gardinerna, höjer ljudet på radion och slår kontrollerat.
I publikationen Kön och politik menar Aino Saarinen att det könsrelaterade våldet är lika viktig för kvinnorna idag som rösträtten var för 100år sedan. Då som nu handlar det om kvinnors rätt att få sin röst hörd. Varför såg man inte då eller ser inte nu, att det handlar om grundläggade rättigheter för kvinnor.
onsdag, september 13, 2006
Lika lön?
Jag fick ett tips av min kompis häromdagen om FFC nya jämställdhetsrapport Pitkää, pätkää, silppua (översatt ungefär: Långt, kort, stympat) som finns på finska i pdf-format men i ett svenskt sammandrag i Löntagaren.
"I FFC:s och förbundens förvaltning har kvinnornas andel har minskat under de senaste åren, särskilt i styrelserna. Merparten av förbundsordförandena är män och det återspeglas i sammansättningen i FFC:s styrelse. Jämställdhet inom rörelsen ska vägas vid sommarens kongress. Några mer drastiska åtgärder för att rätta till skevheten i könsfördelningen skrivs dock knappast in i kongressdokumentet."
Jag tycker att det är skrämmande att man inte tar ojämställdhetsproblemet på allvar inom en sådan stor organisation. Men kanske det inte är förvånande då det finns så mycket män i styrelserna. I den finska rapporten under rubriken "Löner" kan man läsa att kvinnorna med fulltidsjobb tjänar 70% av männen och medelkvinnan inom förbundet når som 50åring inte upp till unga mäns ingångslön. Institutsnivå eller högra utbildning ger inte kvinnor lika hög lön som män som gått på yrkesskola. Den största orsaken till det är att kvinnorna arbetar inom den offentliga sektorn, där lönerna är bland de lägsta. Majoriteten av männen arbetar inom industrin, där lönerna är högre."
Då vi pratar om lika lön, tycker jag att det är viktigt att se på vilket arbete som anses vara värdfullt och varför? Vad är det som kommer först, lönen eller männen inom arbetsområdet?
Områden som tidigare dominerats av män, och som idag domineras av kvinnor sjunker i status, vilket också avspeglas i lönesättningen. Det finns undersökningar från Sverige som visar att ju fler kvinnor det finns på en arbetsplats desto lägre löner. En advokatbyrå med majoritet kvinnor och med i princip likadana uppgifter som en annan där bara män arbetar, utbetalar lägre löner för sina arbetstagare. Och det drabbar även männen på advokatbyrån. Hur arbetar dessa ojämställda strukturer? Och är det rättvist att skylla allt på kvinnorna ( eller männen)?
Jag tycker inte det. Men jag tycker att det är allas ansvar att rätta till dessa strukturella orättvisor. Frågan är bara hur? Hur kommer man åt strukturerna om man inte har en idé om vad som borde göras och hur? Dvs hur gör man det utan en jämställdhetsplan? Och hur gör man det om människor inte upplever det som viktigt? Eller bara viktigt på ett allmänt plan men inte på ens egen arbetsplats.
"I FFC:s och förbundens förvaltning har kvinnornas andel har minskat under de senaste åren, särskilt i styrelserna. Merparten av förbundsordförandena är män och det återspeglas i sammansättningen i FFC:s styrelse. Jämställdhet inom rörelsen ska vägas vid sommarens kongress. Några mer drastiska åtgärder för att rätta till skevheten i könsfördelningen skrivs dock knappast in i kongressdokumentet."
Jag tycker att det är skrämmande att man inte tar ojämställdhetsproblemet på allvar inom en sådan stor organisation. Men kanske det inte är förvånande då det finns så mycket män i styrelserna. I den finska rapporten under rubriken "Löner" kan man läsa att kvinnorna med fulltidsjobb tjänar 70% av männen och medelkvinnan inom förbundet når som 50åring inte upp till unga mäns ingångslön. Institutsnivå eller högra utbildning ger inte kvinnor lika hög lön som män som gått på yrkesskola. Den största orsaken till det är att kvinnorna arbetar inom den offentliga sektorn, där lönerna är bland de lägsta. Majoriteten av männen arbetar inom industrin, där lönerna är högre."
Då vi pratar om lika lön, tycker jag att det är viktigt att se på vilket arbete som anses vara värdfullt och varför? Vad är det som kommer först, lönen eller männen inom arbetsområdet?
Områden som tidigare dominerats av män, och som idag domineras av kvinnor sjunker i status, vilket också avspeglas i lönesättningen. Det finns undersökningar från Sverige som visar att ju fler kvinnor det finns på en arbetsplats desto lägre löner. En advokatbyrå med majoritet kvinnor och med i princip likadana uppgifter som en annan där bara män arbetar, utbetalar lägre löner för sina arbetstagare. Och det drabbar även männen på advokatbyrån. Hur arbetar dessa ojämställda strukturer? Och är det rättvist att skylla allt på kvinnorna ( eller männen)?
Jag tycker inte det. Men jag tycker att det är allas ansvar att rätta till dessa strukturella orättvisor. Frågan är bara hur? Hur kommer man åt strukturerna om man inte har en idé om vad som borde göras och hur? Dvs hur gör man det utan en jämställdhetsplan? Och hur gör man det om människor inte upplever det som viktigt? Eller bara viktigt på ett allmänt plan men inte på ens egen arbetsplats.
söndag, september 10, 2006
Pekingin asiakirja
Idag var vi och såg pjäsen "Pekingin asiakirja"
ett feministiskt bidrag till jämställdhetsdebatten. Pjäsen visade bl.a på hur man i media framställer kvinnor och män olika, vilka olika krav och förväntningar som samhället ställer på män och kvinnor och hur tidigare vetenskap om hysteri säger ganska mycket om hur man ser på kvinnor och män idag. Jag tycker att det är så spännande att se hur man genom forumet teater kan berätta om ojämställdhet genom att ta fram detaljer, skapa stämmningar och genom olika persongestaltningar visa på hur komplexa problemen är. Pjäsen visas fram till 16.9, se den!
ett feministiskt bidrag till jämställdhetsdebatten. Pjäsen visade bl.a på hur man i media framställer kvinnor och män olika, vilka olika krav och förväntningar som samhället ställer på män och kvinnor och hur tidigare vetenskap om hysteri säger ganska mycket om hur man ser på kvinnor och män idag. Jag tycker att det är så spännande att se hur man genom forumet teater kan berätta om ojämställdhet genom att ta fram detaljer, skapa stämmningar och genom olika persongestaltningar visa på hur komplexa problemen är. Pjäsen visas fram till 16.9, se den!
fredag, september 08, 2006
Café diskussion
Jag satt på ett café med en kompis härom dagen. Det var så kul att se att hon blommade som aldrig förr efter en tung period i hennes liv. Vi pratade om kvinnlighet och hur depressioner och hysteri alltid kodats som något kvinnligt.
Jag berättade om teaterpjäsen Sången i Själö som handlade om kvinnorna på mentalsjukuset Själö som jag såg på Åbo Svenska teater för några år sedan. Pjäsen baserade sig på Jutta Ahlbeck tidigare forskning om de galna kvinnorna på Själö. Mentalsjukhuset Själö, ute i den Åboländska skärgården, fungerade som en slutstation för 200 kvinnor under åren 1889–1944. Hennes avhandling "Diagnostisering och disciplinering. Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944" blev godkänd tidigare i år. Avhandlingen känns mycket aktuell i en tid då man läser hälsoundersökningar om studerande:
Vi kom fram till att det inte är så konstigt att kvinna blir deprimerad och hysterisk av att leva som kvinna i den här världen med tanke på allt som drabbar en eller hotet om att drabbas av ex. könsdiskriminering, sexuella trakasserier, förvridna kvinnoideal, våld mot kvinnor osv. Men med en femistisk analys kan man kanske skapa en plats i kaoset, utifrån vilken man på ett mer strukturerat sätt kan jobba med och lära sig att hantera de kvinnobilder och andra tvingande normer man som kvinna möter. Det ger i allafall mig kraft och styrka att hantera och leva vidare i detta sexistiska samhälle.
Jag berättade om teaterpjäsen Sången i Själö som handlade om kvinnorna på mentalsjukuset Själö som jag såg på Åbo Svenska teater för några år sedan. Pjäsen baserade sig på Jutta Ahlbeck tidigare forskning om de galna kvinnorna på Själö. Mentalsjukhuset Själö, ute i den Åboländska skärgården, fungerade som en slutstation för 200 kvinnor under åren 1889–1944. Hennes avhandling "Diagnostisering och disciplinering. Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889–1944" blev godkänd tidigare i år. Avhandlingen känns mycket aktuell i en tid då man läser hälsoundersökningar om studerande:
GHQ12-mätaren visade på psykiska problem hos 19 % av männen och 30 % av kvinnorna. Att man ständigt känner sig överansträngd, att man känner sig olycklig och deprimerad samt man har svårt att koncentrera sig på uppgifter visade sig vara de största problemen bland mätarens olika delområden. Enligt en screeningundersökning av den mentala hälsan upplevde 25 % av männen och 34 % av kvinnorna svår stress. Av frågorna i denna var det svårigheter att få grepp om studierna, att uppträda, t.ex. hålla föredrag, humöret i allmänhet, framtidsplanerna samt problem med de egna krafterna och förmågorna som i de flesta fall gav upphov till stress. Mental stress betraktades allmänt som det största hotet mot den egna hälsan. Symptom som visar på ätstörningar förekom hos en tiondel av kvinnorna.
(Kunttu,K och Huttunen, T 2005)
Vi kom fram till att det inte är så konstigt att kvinna blir deprimerad och hysterisk av att leva som kvinna i den här världen med tanke på allt som drabbar en eller hotet om att drabbas av ex. könsdiskriminering, sexuella trakasserier, förvridna kvinnoideal, våld mot kvinnor osv. Men med en femistisk analys kan man kanske skapa en plats i kaoset, utifrån vilken man på ett mer strukturerat sätt kan jobba med och lära sig att hantera de kvinnobilder och andra tvingande normer man som kvinna möter. Det ger i allafall mig kraft och styrka att hantera och leva vidare i detta sexistiska samhälle.
Stand up
Jag var på stand up igår och där fanns en Teemu som körde nästan rakt igenom feministiska skämt. Vi var grymt imponerade. Här, i Finland. Otroligt. Jag har varit glad hela dagen idag.
tisdag, september 05, 2006
Pedofiliparti
Konstaterande: I Holland har man grundat ett pedofiliparti med den argumenten att barn också har en sexualitet och kan njuta av sex.Därför borde det vara ok med pedofili.
Fakta: Pedofiler är främst män. Sexköpare är främst män.
Reflektion: Det känns som om ämnet pedofili och prostitution tangera samma problematik dvs. mäns makt till sex.
Frågor: Hur kan vi veta att vi inte skadar barnen. Hur ska vi kunna dra en skiljelinje mellan ofrivillig barnprositution och pedofilsex, då vi inte ens kan göra klart om hur man kan veta om vuxna kvinnor vill eller inte vill sälja sex.
Vissa vill att pedofilipartiet ska finnas, för att detta tema ska kunna diskuteras offentligt. Det tycker inte jag.
Fakta: Pedofiler är främst män. Sexköpare är främst män.
Reflektion: Det känns som om ämnet pedofili och prostitution tangera samma problematik dvs. mäns makt till sex.
Frågor: Hur kan vi veta att vi inte skadar barnen. Hur ska vi kunna dra en skiljelinje mellan ofrivillig barnprositution och pedofilsex, då vi inte ens kan göra klart om hur man kan veta om vuxna kvinnor vill eller inte vill sälja sex.
Vissa vill att pedofilipartiet ska finnas, för att detta tema ska kunna diskuteras offentligt. Det tycker inte jag.
måndag, september 04, 2006
Relationsanarki
Idag fick jag ett nytt ord av en vän jag beundrar. Relationsanarki. Hon menade att de gjorde henne glad. Läs de åtta punkterna och bli kanske som jag, glad och varm i hjärtat.
söndag, september 03, 2006
Volver
Jag såg Pedro Almóvars nya film Volver idag. I Nyt-bilagan kan man läsa en intervjuv med Almóvar, där en av de närvarande reportrarna på presskonferensen frågar varför alla hans filmer handlar om kvinnor. Visst har kvinnorna varit ofta i fokus men inte alltid rättar Almóvar. Det kan hända att jag ser kvinnorna som intressantare som subjekt i utvecklandet av berättelsers fortsätter han.
Det som jag tycker är speciellt intressant är att han filmer kan uppfattas handla enbart om kvinnor och ATT denna fråga ställs. För det indikerar på att en del människor reagerar på att då filmer handlar om kvinnor så blir det plötsligt något som avviker från normen, något som ibland kanske ifrågasätts eller som i den här situationen kräver en förklaring. Hur mycket filmer handlar inte bara om män? Och broderskap? Varför har jag aldrig hör den frågan ställas om film med bara män i? Ställs den? Och vad är då svaret? Att världen ser ut så och att det är hans berättelse som oftas berättas?
Under filmen funderade jag om jag uppmärksammar hur _många_ män/kvinnor det finns i filmerna och hur det i såfall påverkar mig eller filmens innehåll.
Och visst brukar jag göra det, speciellt då det är påfallande mycket män. Då brukar det nästa börja störa, för då blir det ofta stereotypt manligt: det handlar om mord, sex, vackra kvinnor, broderskap och mäns personliga misslyckanden/svagheter. Teman jag börjat tröttna på. För de känns varken nydanande eller konstruktiva. Det är ingen som protesterar, det känns som ingen ser mannen och manligheten, utan det är det könlösa Kriget, Kampen, Löftet, Broderskapet, Olyckan och Hjälten. Volver handlar inte om det, utan om det jag inte ser så ofta på film och gärna skulle se mera av. Kvinnors historier.
Den finska förhandsvisningen av Volver gick redan förra veckan på Finlands filmarkiv som ett led i ett av höstens teman "Kvinnors röst". Det ska bli spännande att se vilka andra filmer som valts ut och vilka teman de lyfter upp.
Det som jag tycker är speciellt intressant är att han filmer kan uppfattas handla enbart om kvinnor och ATT denna fråga ställs. För det indikerar på att en del människor reagerar på att då filmer handlar om kvinnor så blir det plötsligt något som avviker från normen, något som ibland kanske ifrågasätts eller som i den här situationen kräver en förklaring. Hur mycket filmer handlar inte bara om män? Och broderskap? Varför har jag aldrig hör den frågan ställas om film med bara män i? Ställs den? Och vad är då svaret? Att världen ser ut så och att det är hans berättelse som oftas berättas?
Under filmen funderade jag om jag uppmärksammar hur _många_ män/kvinnor det finns i filmerna och hur det i såfall påverkar mig eller filmens innehåll.
Och visst brukar jag göra det, speciellt då det är påfallande mycket män. Då brukar det nästa börja störa, för då blir det ofta stereotypt manligt: det handlar om mord, sex, vackra kvinnor, broderskap och mäns personliga misslyckanden/svagheter. Teman jag börjat tröttna på. För de känns varken nydanande eller konstruktiva. Det är ingen som protesterar, det känns som ingen ser mannen och manligheten, utan det är det könlösa Kriget, Kampen, Löftet, Broderskapet, Olyckan och Hjälten. Volver handlar inte om det, utan om det jag inte ser så ofta på film och gärna skulle se mera av. Kvinnors historier.
Den finska förhandsvisningen av Volver gick redan förra veckan på Finlands filmarkiv som ett led i ett av höstens teman "Kvinnors röst". Det ska bli spännande att se vilka andra filmer som valts ut och vilka teman de lyfter upp.
fredag, september 01, 2006
Män ska uppmuntars och belönas med pengar i jämställdhetens namn?
Jag satt nästan frukosten i halsen idag då jag läste notisen i Hbl om att pappaledigheten höjs till 80% av lönen vilket innebär att män får mer pengar för att stanna hemma med sina barn. Vilka signaler vill samhället ge till papporna? Att det är värt pengarna att stanna hemma? Att barn är värda mer pengar om pappor stannar hemma? Att pappas blöjbytande och matlagande är mer värdefullt? Eller menar man att lönerna har nu blivit så lika mellan män och kvinnor att det inte alls handlar om att män skulle få mer pengar än kvinnorna? Jag orkar inte höra att "men hela familjen vinner ju på om de får mera pengar"
I samma tidning kan vi läsa att fyra av fem finländare anser att föräldrarledigheten har negativ effekt på kvinnors karriär. Andra bromsande faktorer är visstidsanställningar, att kvinna är kvinna samt män och kvinnors ovilja att välja kvinnor till höga poster.
På något sätt känns det som om all denna fakta som matas ut om hur kvinnor blir diskriminerade, våltagna, satta på undantag osv. inte räcker för förändring. Inte är tillräckligt för att man och kvinnor ska på studds förändra det samhälle vi lever i, för samhället består ju av oss. Med liknande fakta men med likande hinder fick kvinnor stå utanför möjligheten att rösta i allmänna val, vilket därmed omöjliggjorde ett ifrågasättande av och demokratisk kamp för kvinnors rättigheter. Nu har kvinnorna rösträtt, finns invalda, men trots det finns det många faktorer som hindrar dem från att få samma lön, höga inflytelserika positioner och rätt till sin egen kropp.
Och då mödrarna uppmuntrar döttrarna till utbildning, skapar en duktig-flicka-kultur för att dottern i allafall ska vara värd lika lön, få den kompetens som man talar om för att nå makt ens korridorer och ges möjligheten att ta rätten till sin kropp tillbaka. Då får vi höra hur synd det är om männen. Akka-välde. Regeringen där hemma. Om kivnnor som slår. Om hur psykiskt våld är grymmare då det inte syns. Men patriarkatet syns inte heller, vi kan bara ana det. Och kvinnorna är fortsättningsvis diskriminerade.
Varför erbjöds inte kvinnor högre arvoden istället för kvotering i beslutande organ 1995?
I samma tidning kan vi läsa att fyra av fem finländare anser att föräldrarledigheten har negativ effekt på kvinnors karriär. Andra bromsande faktorer är visstidsanställningar, att kvinna är kvinna samt män och kvinnors ovilja att välja kvinnor till höga poster.
På något sätt känns det som om all denna fakta som matas ut om hur kvinnor blir diskriminerade, våltagna, satta på undantag osv. inte räcker för förändring. Inte är tillräckligt för att man och kvinnor ska på studds förändra det samhälle vi lever i, för samhället består ju av oss. Med liknande fakta men med likande hinder fick kvinnor stå utanför möjligheten att rösta i allmänna val, vilket därmed omöjliggjorde ett ifrågasättande av och demokratisk kamp för kvinnors rättigheter. Nu har kvinnorna rösträtt, finns invalda, men trots det finns det många faktorer som hindrar dem från att få samma lön, höga inflytelserika positioner och rätt till sin egen kropp.
Och då mödrarna uppmuntrar döttrarna till utbildning, skapar en duktig-flicka-kultur för att dottern i allafall ska vara värd lika lön, få den kompetens som man talar om för att nå makt ens korridorer och ges möjligheten att ta rätten till sin kropp tillbaka. Då får vi höra hur synd det är om männen. Akka-välde. Regeringen där hemma. Om kivnnor som slår. Om hur psykiskt våld är grymmare då det inte syns. Men patriarkatet syns inte heller, vi kan bara ana det. Och kvinnorna är fortsättningsvis diskriminerade.
Varför erbjöds inte kvinnor högre arvoden istället för kvotering i beslutande organ 1995?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)