Kvinnlig organisering och mäns ansvar

Mitt inlägg för några dagar sen om herrar på egen täppa vill jag fortsätta med lite. Kanske för att jag nu i efterhand tycker att det kan tolkas som en idealisering av kvinnligorganisering. Som något bättre och sannare och jag tror att jag vill bredda begreppet lite för att kanske komma in mera på det jag då hade i tankarna men som inte kanske blev så tydligt. Denna gång inspirerad av Maud Eduards bok "Förbjuden handling" som handlar just om kvinnlig organisering och är en tankeväckande läsning med tanke på separatism och hur det tolkas utifrån.

Insikten om att mannen är samhällets norm dvs. att kvinnor (och män) måste hela tiden förhålla sig till de "manliga" ramar som redan finns uppsatta inom ramen för det demokratiska idealet:lika fördelning. Lika lön innebär "lika-mycket-lön-som-män" och halva makten betyder "lika-mycket-makt-som-männen" och det skulle bli ramaskri om kvinnor begärde mera, som en kompensation av alla dessa år av makt-/lönunderskott.

Att se mannen som norm ger en ganska bra utgångspunkter att bygga upp en förståelse för det vi tvingas lära oss att jobba för: en rättvisa utan möjlighet till skadestånd. En orättvisa som ingen "enskild" man anser sig vara skyldig till, men en orättvisa som han drar fördelar av som man.

Då kvinnor organiserar sig, som bara kvinnor, finns det vissa outtalade begränsningar om hur och varför hon får göra det. Kvinnor får inte pyssla med "oriktigtheter" som att arbeta mot män, fundera ut nån kvinnorevolution, prata skit om män eller liknande som skulle ifrågasätta och därmed hota den manliga normen.

Det faktum att män träffas i herrklubbar, män med makt och som skapar mer kontakter och därigenom rekryterar varandra till olika uppdrag och positioner i samhället, är däremot inte fel, utan helt ok. Dessa män anklagas inte för att vara kvinnohatare i samma utsträckning som kvinnorna som diskuterar makt. Dessa grupper ifrågasätts inte som samhällsfarliga eller en risk mot demokratin utan de ses som självklarheter som "alltid har funnits" och som bevarare och skyddare av traditioner. Att dessa traditioner i sig innebär att kvinnor hålls utanför både den politiska och ekonomiska makten är inte något som dessa män vill erkänna. Inte högt.

Och om de gör det, som för mig mellan två ögon så tillägger de -men du måste förstå att tiderna kommer att ändras och att det inte kommer att fortsätta så här, jag skulle aldrig anställa någon bara för att den är man... (Se tidigare diskussion om manstyper)

Och den skiten ska jag liksom svälja rakt av? Varför är han då med i herrklubben? Jo, för att han är smickrad, han har blivit utvald och han vet att genom att finnas där finns det kanske möjligheter som öppnar sig. Inte är han där för att göra revolution eller ifrågasätta herrklubbens existens. Nej, han är där som kön och för att försäkra sig om att han inte missar något. (Något=möjlighet att kunna få olika typer av fördelar, makt).

Kvinnor i sepratisktiska samhang beskriv istället som avvikande, ansvarslösa, inkompententa, fientliga och rent odemoratiska. Kvinnoliga, kvinnovälde, "kvinnorna tar över", farliga häxor, kvinnotribunal. Vem har inte hört pratet om att det inte är bra om kvinnorna blir för många på höga poster? Det talades om det då Anneli Jäätteenmäki blev statsminister. Per Stenbäck uttryckte samma oro då sfp fick sin första kvinnliga partisekreterade och partiet står inför val av ny partiordförande. När hör vi om att det är för mycket män i regeringen, att det är för mycket män i Kones styrelse, att det är för mycket män som på tekniska högskolan, att det är för mycket män i IT branchen? Nej, så har det alltid varit och det är "naturligt".

Detta är också en fråga om fokus. Är det kvinnorna som är för få eller männen som är för många? Kan det bli för många kvinnor, och kan det bli för många män? För många kvinnor ses med misstänksamhet om det är inom icke-traditionella kvinnliga domäner, män är aldrig för många, de är kompetenta och inte män då de väljs.

Är det kvinnorna som ska kvoteras in eller ska vi ta itu med problemet att män konsekvent kvoteras in för att de är män? Även diskussionen om könsproblematiken måste hållas innanför den manliga normen. Man får inte säga att männen är problemet. Mäns förmåner eller ansvar som grupp är något som sällan diskuteras. Män uppfattar det som anklagande. Att män plötsligt bli ett kön.

-Men bara för att jag är man är väl det inte mitt fel säger en vän till mig. - Nä, säger jag, men du måste se dina fördelar på samma sätt som jag måste se mina fördelar av att vara vit och västerlänning. Inte är jag personligen ansvarig för det som händer, men jag är personligt ansvarig för att det fortgår genom de beslut jag tar. Att handlar etiskt och kravmärkt kaffe är att ta ansvar för att jag är vit och vänsterlänning.
Och på samma sätt tycker jag att man kan tänka som man. Att ta ansvar för de "oskyldiga" handlingar/uttalanden/beslut man gör och dess konsekvenser. Att gå med i en herrklubb utan att ha för avsikt att ifrågasätta maktproblematiken, är att personligen bli ansvarig för det som fortgår genom den klubben anser jag.

Då jag organiserar mig separatisktiskt stiger jag på en öm tå. Mitt handlande "pekar också ut män och ifrågasätter deras privilegium att vara en icke-inringad, skiftande och flytande kategori" skriver Edvards träffande. Och det är just det, att de blir definierade som ett kön med privilegier känner flera män i min omgivning som orättvist. Att kvinnor bli våldtagna, på tafsade, diskriminerade och ihjälslagna för att de är kvinnor är något som vi kvinnor är mycket medvetna om. Att vi lever i en konstant (vardags)rädsla för vi är kvinnor är orättvist.

Det räcker inte med att bara vi tar ansvar för att skydda oss och andra kvinnor, även männen måste gör det. Om man inte gör det är man i mina ögon delaktig i att det fortsätter hända. Det handlar även om mäns makt över andra män, där man kan välja att bli en del av det eller ta ett avstånd och arbeta för förändring. Nu!