Våld och kärlek

Älskar du mej?, en dokumentär av Lars Westmans som handlade om kvinnorna i hans liv visades på tv2 i kväll.

Kvinnorna bär på sorger, orsakade av bland annat våldsamma män, Lars är en av dem. Han pratar om sin svartsjuka, frågar sig om man kan älska för mycket. Att han tror att motsatsen till kärlek är ensamhet. Gudrun Schyman som han levde tillsammans med i 17år säger att det inte handlade om att älska för mycket. Det handlade om att han behövde någon vid sin sida, hela tiden. Men att han snarare satte sig på henne eller framför henne, istället för brevid. Hon fortsätter att prata om våld, våld mot kvinnor och han frågar om hon inte förstod att hon var den viktigaste personen i hans liv trots att han gjorde "dumheter". Det förstod jag inte då säger hon.

Hon pratar om att inte prata om våld. Att inte säga för att skydda, för att inte vara elak eller avslöja. Att hon hatar hyschandet. Och att kvinnor faktiskt dör.

Igår natt bråkade ett par utanför på gatan. Båda var fulla. Han var kanske 1.90 hon 1,65, båda i min ålder. Han tar henne om halsen, skuffar henne - hon skriker nej. Ingen människa syns till på gatan.

Vi kan inte titta. Vi klär på oss och springer ut. Vi blandar oss i. Han är agressiv, vill slåss. Hon säger att det är lugnt. Att allt är under kontroll. Jag säger att jag är orolig för henne. Att jag såg vad som hände, att han slog. Att jag tycker att det är fel. Han säger att jag inte ens vet vad våld är. Och det syns att han vill slåss med killen som står bakom mig. Hon säger att de bara ska gå hem och sova. Jag frågar om hon faktiskt tycker att det är en bra idé. Hon vill att vi går. Att vi lämnar dem i fred. Jag säger att jag vill att hon sköter om sig, tar vara på sig själv. Hon ber oss att lämna dem.

Situationen låser sig. Vad ska vi göra? Vi respekterar hennes önskan och går. Långsamt. Och vi tittar bakåt. De fortsätter att diskutera, han blir förbannad igen, skriker och sparkar i ett skyltfönster. Det är inte kärlek. Det är våld.

Vi ringer 112.