Herrar på egen täppa

Jag tittade just på TV2 och programmet "Herrar på egen täppa" som var ett reportage om herrklubben "Svenska Klubben" i Helsingfors. Klubben som grundades 1880 och idag har över 700medlemmar har två medlemskriterier: du ska vara man och prata svenska. Och klassikern förstås: du ska bli rekommenderad av minst två medlemmar.
Malin Slotte skriver i recensionen idagens Hbl: "Den som har svårt för det som klubben representerar lär få sina fördomar bekräftade". Och jo, jag erkänner att jag hör till en av dem, jag har svårt.

Jag förespråkar själv separatism i vissa sammanhang och själv rör mig i sammanhang där män inte är välkomna, vilket i det här fallet kunde kanske ses som dubbelmoral. Men jag anser inte att det ena utesluter det andra. Jag ska göra en jämförelse.

I reportaget menar männen att det handlar om en möjlighet att träffa vänner, hålla fast vid traditioner och träffa nya vänner och kontakter. De män vi ser flimra förbi på bilderna är framgångsrika (eller i allafall synliga) finlandssvenska män. Det pratas om långsam förändring, om att ta in unga män i lugn takt, det finns ett ointresse att skapa snabba förändringar, och en önskan om respekt för saker som är som de är och att de görs som det görs säger den unga mannen i soffan. Och därmed personifierar han en av de som stiger in i ett sammanhang där allt är bestämt och där det handlar om att rätta sig i leden, acceptera och respektera. Inte ifrågasätta.

Detta sker i ett informations samhälle, där takten ökar och intresset för de annorlunda och nydanande aldrig tidigare varit så stort. En tid då man uppmanas kasta sig in i det okända, testa sina gränser som ett sätt att förverkliga sig själv som människa.

I allt detta finns denna herr-oas. Som som står nästan stilla. Där man klär upp sig traditionellt, äter i utrymmen från en förgången tid i enlighet med gamla seder och bruk, bjuder in viktiga personligheter (även kvinnor poängteras det flera gånger i reportaget) som får berätta om aktuella saker. Det är en plats där man berättar om sina resor, gemensamma konsertupplevelser eller bara umgås. Ett tryggt ställe.

Mina frågor blir naturligtvis de som jag inte får svar på i detta program och som jag inte heller tidigare fått svar på: Vad är det egentligen som ska bevaras, för vem och av vem, i vilket syfte och vad är det slutliga målet?

I den kvinno-oas jag rör mig i handlar det om sammanföra kvinnor som inte känner varandra och där alla är välkomna på det villkoret att man inte värderar andra utan respekterar varandra för den man är. Det handlar om att bryta invanda mönster och öppna upp, att se de gemensamma erfarenheterna av att vara kvinna, men även om att se förbi kön och människan som finns där. Man träffas för att lära av varandra, både om sig själv men även andra erfarenheter av att vara kvinna. Men man arbetar också för att skapa en förändring, i sig själv och (därmed) omgivningen som man rör sig i. Fokus är på förändring. En förändring som handlar om en frigörelse, att gå från att vara kvinna till att bli människa. En individuell frigörelse som sker kollektivt, med kraft och argument från en större bas än bara ens egna erfarenheter. Det handlar om att stärka sig själv och andra i en trygg miljö. Att känna ett systerskap inte bara med dessa kvinnor utan även kvinnor utanför. En miljö som skapas av de som ingår i den, därför är det är viktigt att alla ger/ges plats att vara och därmed forma det gemensamma. Platsen och sammanhanget ligger i tiden, skapas här och nu av det behov som finns här och nu, av de kvinnor som deltar just här och nu. Vanligtvis unga kvinnor.

Två oaser, så olika att de blir lika. Platser för kön och olika syn på och förhållande till makt. Det handlar om synen på sig själv, men även synen på (var)andra. Trygga platser på olika sätt. Rätten att få vara den man är/höra till och därmed få bekräftelse på att man är någon, "samhörighet och medlemskap i något" sägs det i talet på festen i programmet. vs. Rätten att själv få definera och vara det som känns bra, slippa reduceras till enbart en kvinna/slippa vara en del patriarkatet.

Konservatism och anpassning vs. revolution och frigörelse. Makt vs. maktlöshet.

Det är lättare att bevara än att förändra. Men det som är lätt är inte alltid rätt.

På frågan varför finns det inte några damklubbar svarar en av männen att han inte vet och att man nog måste nog vara psykolog för att ha det svaret.

Makt är mitt svar. Och jag är inte psykolog.