Jag läser dagens söndagsbilaga av Hbl och blir så jäkla trött av denna apsex man hela tiden måste förhålla sig till, år 2006. Artikeln heter Sex som vetenskap och beskriver ett forskningsprojekt vid ÅA som reder ut sexuella dysfunktionernas beteendegenetik, agressivt beteende och förmedlande av hormoner. Projektet har för syfte att utreda arvet och miljöns påverkan på beteende, och jag hoppas forskningen är mera nyanserad än den artikel som Erik Wahlström skrivit utgångende från en intrevjuv med Kennth Sandnabba.
Artikeln börjar bra med att visa på att sex är genompolitiserat och det inte finns en objektiv syn på sexualiteten. Men då forskningen presenteras närmare börjar vi med homo sapiens förfäder: hanarnas kamp om honorna - så är den manliga normen för den fortsatta diskussionen satt. (Det innebär att mannen är det normala och kvinnan det avvikande.)
Vi informeras om svårigheten att undersöka kvinnors hormonella status (läs: kvinnors kroppar är så ostrukturerade och komplicerade), men att de manliga sexhormonerna verkar vara nödvändiga för lusten och för utlösningen (läs: vi kan skylla på mannens sexhormoner då han har så stor lust). Vi får veta vidare att de män som drabbas av för tidig utlösning egentligen bara är en avkomma till den apa som lurar sig på alfahanens harem ( läs: mannen som får tidig utlösning är snarare en klippsk kille som får sig ett skjut hos andra mäns kvinnor, än en misslyckad man). Vidare läser vi att kvinnors största problem är utebliven orgasm men att den inte har någon påverkan på reproduktionen ( läs: vad tjafsar kvinnor om, det är ju inte biologiskt viktigt med orgasm utan det ger bara män ångest fast de faktiskt sköter sin repoduktionsdel).
"En man som kvinnan uppfattar som attraktiv och som har bra "gener" som hon vill ha för sina barn skulle alltså främja hennes orgasm" (läs: det är inte män som har en besatthet efter att reproducera sig utan det är kvinnan och då hon väljer rätt får hon orgasm). Jag skulle isåfall lägga in här en kommentar att tydligen är majoriteten av männen i Finland oattraktiva och har inte "bra gener" eftersom majoriteten av kvinnorna aldrig upplevt en orgasm under ett samlag. Det nämns det dock inte något om, utan istället fortsätter diskussionen om hur sex blivit en plikt och hur människor tror att det är något fel på dem om de inte vill ha sex. Sandnabba berättar om hur de unga männen som är oroade över denna frånvaron av sexlust var den patientkategori som ökade mest. Och vi får igen bekräftat att människor betyder män.
Artikeln fortsätter med att beskiva hur sex ska bygga på absolut samycke och att det är en straffrätslig definition, men ingenstans nämns att det är männen som utför dessa brottsliga handlingar utan Sandnabba berättar att man försöker få ut sadomasochism ur sjukdomskategorin. Man beskriver hur masochisten iscensätter allting och regisserar det erotiska dramat och hur det är speciellt vanligt bland framgångsrika, välavlönade män och att det finns en enorm brist på dominanta kvinnor (läs: männen vill men kvinnorna ställer inte upp). Ingenstans nämns ordet makt och kön och att det snedvridna förhållande i samhället även avspeglar sig på vad som händer i sängkammaren - faktumet att kvinnor inte är framgångsrika och avlönade i lika hög grad som män, men som nog ställer höga krav på sig själva och inte får tappa kontrollen ( karriär och barn-fenomenet) men det tillskrivs dessa män som något specifikt för dem.
Artikeln avslutar med att tillägga att sex i vår kultur har blivit så mycket mer än ett sätt att få barn. Konstigt nog får jag inte alls den uppfattningen då jag läser denna artikel. Jag blir bara jäkligt förbannad på att stereotypiseringen av kvinnor och män, att sexdiskussionen fortfarande utgår från reproduktion och där kvinnans sexualitet höljs i dunkel.
Min protest här är att jag anser att man inte kan reducera allt till enbart en kropp och apkunskap, men inte heller skylla allt på social konstruktion utan det måste hittas en konstruktiv balans mellan dessa två perspektiv, vilket denna artikel inte bjuder på.
Nu ska jag skriva till Erik och Kenneth.
söndag, april 30, 2006
onsdag, april 19, 2006
Våld och kärlek
Älskar du mej?, en dokumentär av Lars Westmans som handlade om kvinnorna i hans liv visades på tv2 i kväll.
Kvinnorna bär på sorger, orsakade av bland annat våldsamma män, Lars är en av dem. Han pratar om sin svartsjuka, frågar sig om man kan älska för mycket. Att han tror att motsatsen till kärlek är ensamhet. Gudrun Schyman som han levde tillsammans med i 17år säger att det inte handlade om att älska för mycket. Det handlade om att han behövde någon vid sin sida, hela tiden. Men att han snarare satte sig på henne eller framför henne, istället för brevid. Hon fortsätter att prata om våld, våld mot kvinnor och han frågar om hon inte förstod att hon var den viktigaste personen i hans liv trots att han gjorde "dumheter". Det förstod jag inte då säger hon.
Hon pratar om att inte prata om våld. Att inte säga för att skydda, för att inte vara elak eller avslöja. Att hon hatar hyschandet. Och att kvinnor faktiskt dör.
Igår natt bråkade ett par utanför på gatan. Båda var fulla. Han var kanske 1.90 hon 1,65, båda i min ålder. Han tar henne om halsen, skuffar henne - hon skriker nej. Ingen människa syns till på gatan.
Vi kan inte titta. Vi klär på oss och springer ut. Vi blandar oss i. Han är agressiv, vill slåss. Hon säger att det är lugnt. Att allt är under kontroll. Jag säger att jag är orolig för henne. Att jag såg vad som hände, att han slog. Att jag tycker att det är fel. Han säger att jag inte ens vet vad våld är. Och det syns att han vill slåss med killen som står bakom mig. Hon säger att de bara ska gå hem och sova. Jag frågar om hon faktiskt tycker att det är en bra idé. Hon vill att vi går. Att vi lämnar dem i fred. Jag säger att jag vill att hon sköter om sig, tar vara på sig själv. Hon ber oss att lämna dem.
Situationen låser sig. Vad ska vi göra? Vi respekterar hennes önskan och går. Långsamt. Och vi tittar bakåt. De fortsätter att diskutera, han blir förbannad igen, skriker och sparkar i ett skyltfönster. Det är inte kärlek. Det är våld.
Vi ringer 112.
Kvinnorna bär på sorger, orsakade av bland annat våldsamma män, Lars är en av dem. Han pratar om sin svartsjuka, frågar sig om man kan älska för mycket. Att han tror att motsatsen till kärlek är ensamhet. Gudrun Schyman som han levde tillsammans med i 17år säger att det inte handlade om att älska för mycket. Det handlade om att han behövde någon vid sin sida, hela tiden. Men att han snarare satte sig på henne eller framför henne, istället för brevid. Hon fortsätter att prata om våld, våld mot kvinnor och han frågar om hon inte förstod att hon var den viktigaste personen i hans liv trots att han gjorde "dumheter". Det förstod jag inte då säger hon.
Hon pratar om att inte prata om våld. Att inte säga för att skydda, för att inte vara elak eller avslöja. Att hon hatar hyschandet. Och att kvinnor faktiskt dör.
Igår natt bråkade ett par utanför på gatan. Båda var fulla. Han var kanske 1.90 hon 1,65, båda i min ålder. Han tar henne om halsen, skuffar henne - hon skriker nej. Ingen människa syns till på gatan.
Vi kan inte titta. Vi klär på oss och springer ut. Vi blandar oss i. Han är agressiv, vill slåss. Hon säger att det är lugnt. Att allt är under kontroll. Jag säger att jag är orolig för henne. Att jag såg vad som hände, att han slog. Att jag tycker att det är fel. Han säger att jag inte ens vet vad våld är. Och det syns att han vill slåss med killen som står bakom mig. Hon säger att de bara ska gå hem och sova. Jag frågar om hon faktiskt tycker att det är en bra idé. Hon vill att vi går. Att vi lämnar dem i fred. Jag säger att jag vill att hon sköter om sig, tar vara på sig själv. Hon ber oss att lämna dem.
Situationen låser sig. Vad ska vi göra? Vi respekterar hennes önskan och går. Långsamt. Och vi tittar bakåt. De fortsätter att diskutera, han blir förbannad igen, skriker och sparkar i ett skyltfönster. Det är inte kärlek. Det är våld.
Vi ringer 112.
lördag, april 15, 2006
Att möta "dom andra"
För två veckor sedan besökte jag den finlandssvenska Regnbågshelgen där de erbjöds en möjlighet att närmare stifta bekantskap med de hbt-debatter som figurerat i de finlandssvenska tidningarna under det senaste året. På plats fanns representanter från skola, vård, kyrka och media och det var spännande att följa med diskussionerna som i dagspressen ofta blir ett pratande förbi varandra. Och typiskt nog fanns inte heller direkt konservativa åsikter representerade bland panellisterna, så diskussionerna erbjöd mest kunskap och argument från den liberala sidan.
Jag har själv funderat på varför de konservativa inte ställer upp i dessa sammanhang, vågar de inte stå upp för sina åsikter inför de människor som de konsekvent pratar om? Eller reducerar de mig och mina åsikter till osakligheter? Jag vet själv att jag tackat nej till en radiodebatt där de behövde en feminist som gav svar på en man som skrivit en massa skit om feminism på insändarsidorna. Jag valde att inte göra det eftersom jag delvis kände att diskussionen låg på en sån låg nivå, men också delvis på forumet: direkt radio via telefon. Jag möter hellre de som utsett mig till sin fiende öga mot öga, eftersom jag vill inte reduceras enbart till en röst eller text. Möjligheten att möta hbt-personer öga mot öga erbjöds på Arbis. Varför valde de konservativa att stanna hemma?
Jag har själv funderat på varför de konservativa inte ställer upp i dessa sammanhang, vågar de inte stå upp för sina åsikter inför de människor som de konsekvent pratar om? Eller reducerar de mig och mina åsikter till osakligheter? Jag vet själv att jag tackat nej till en radiodebatt där de behövde en feminist som gav svar på en man som skrivit en massa skit om feminism på insändarsidorna. Jag valde att inte göra det eftersom jag delvis kände att diskussionen låg på en sån låg nivå, men också delvis på forumet: direkt radio via telefon. Jag möter hellre de som utsett mig till sin fiende öga mot öga, eftersom jag vill inte reduceras enbart till en röst eller text. Möjligheten att möta hbt-personer öga mot öga erbjöds på Arbis. Varför valde de konservativa att stanna hemma?
torsdag, april 13, 2006
Kvinnlig organisering och mäns ansvar
Mitt inlägg för några dagar sen om herrar på egen täppa vill jag fortsätta med lite. Kanske för att jag nu i efterhand tycker att det kan tolkas som en idealisering av kvinnligorganisering. Som något bättre och sannare och jag tror att jag vill bredda begreppet lite för att kanske komma in mera på det jag då hade i tankarna men som inte kanske blev så tydligt. Denna gång inspirerad av Maud Eduards bok "Förbjuden handling" som handlar just om kvinnlig organisering och är en tankeväckande läsning med tanke på separatism och hur det tolkas utifrån.
Insikten om att mannen är samhällets norm dvs. att kvinnor (och män) måste hela tiden förhålla sig till de "manliga" ramar som redan finns uppsatta inom ramen för det demokratiska idealet:lika fördelning. Lika lön innebär "lika-mycket-lön-som-män" och halva makten betyder "lika-mycket-makt-som-männen" och det skulle bli ramaskri om kvinnor begärde mera, som en kompensation av alla dessa år av makt-/lönunderskott.
Att se mannen som norm ger en ganska bra utgångspunkter att bygga upp en förståelse för det vi tvingas lära oss att jobba för: en rättvisa utan möjlighet till skadestånd. En orättvisa som ingen "enskild" man anser sig vara skyldig till, men en orättvisa som han drar fördelar av som man.
Då kvinnor organiserar sig, som bara kvinnor, finns det vissa outtalade begränsningar om hur och varför hon får göra det. Kvinnor får inte pyssla med "oriktigtheter" som att arbeta mot män, fundera ut nån kvinnorevolution, prata skit om män eller liknande som skulle ifrågasätta och därmed hota den manliga normen.
Det faktum att män träffas i herrklubbar, män med makt och som skapar mer kontakter och därigenom rekryterar varandra till olika uppdrag och positioner i samhället, är däremot inte fel, utan helt ok. Dessa män anklagas inte för att vara kvinnohatare i samma utsträckning som kvinnorna som diskuterar makt. Dessa grupper ifrågasätts inte som samhällsfarliga eller en risk mot demokratin utan de ses som självklarheter som "alltid har funnits" och som bevarare och skyddare av traditioner. Att dessa traditioner i sig innebär att kvinnor hålls utanför både den politiska och ekonomiska makten är inte något som dessa män vill erkänna. Inte högt.
Och om de gör det, som för mig mellan två ögon så tillägger de -men du måste förstå att tiderna kommer att ändras och att det inte kommer att fortsätta så här, jag skulle aldrig anställa någon bara för att den är man... (Se tidigare diskussion om manstyper)
Och den skiten ska jag liksom svälja rakt av? Varför är han då med i herrklubben? Jo, för att han är smickrad, han har blivit utvald och han vet att genom att finnas där finns det kanske möjligheter som öppnar sig. Inte är han där för att göra revolution eller ifrågasätta herrklubbens existens. Nej, han är där som kön och för att försäkra sig om att han inte missar något. (Något=möjlighet att kunna få olika typer av fördelar, makt).
Kvinnor i sepratisktiska samhang beskriv istället som avvikande, ansvarslösa, inkompententa, fientliga och rent odemoratiska. Kvinnoliga, kvinnovälde, "kvinnorna tar över", farliga häxor, kvinnotribunal. Vem har inte hört pratet om att det inte är bra om kvinnorna blir för många på höga poster? Det talades om det då Anneli Jäätteenmäki blev statsminister. Per Stenbäck uttryckte samma oro då sfp fick sin första kvinnliga partisekreterade och partiet står inför val av ny partiordförande. När hör vi om att det är för mycket män i regeringen, att det är för mycket män i Kones styrelse, att det är för mycket män som på tekniska högskolan, att det är för mycket män i IT branchen? Nej, så har det alltid varit och det är "naturligt".
Detta är också en fråga om fokus. Är det kvinnorna som är för få eller männen som är för många? Kan det bli för många kvinnor, och kan det bli för många män? För många kvinnor ses med misstänksamhet om det är inom icke-traditionella kvinnliga domäner, män är aldrig för många, de är kompetenta och inte män då de väljs.
Är det kvinnorna som ska kvoteras in eller ska vi ta itu med problemet att män konsekvent kvoteras in för att de är män? Även diskussionen om könsproblematiken måste hållas innanför den manliga normen. Man får inte säga att männen är problemet. Mäns förmåner eller ansvar som grupp är något som sällan diskuteras. Män uppfattar det som anklagande. Att män plötsligt bli ett kön.
-Men bara för att jag är man är väl det inte mitt fel säger en vän till mig. - Nä, säger jag, men du måste se dina fördelar på samma sätt som jag måste se mina fördelar av att vara vit och västerlänning. Inte är jag personligen ansvarig för det som händer, men jag är personligt ansvarig för att det fortgår genom de beslut jag tar. Att handlar etiskt och kravmärkt kaffe är att ta ansvar för att jag är vit och vänsterlänning.
Och på samma sätt tycker jag att man kan tänka som man. Att ta ansvar för de "oskyldiga" handlingar/uttalanden/beslut man gör och dess konsekvenser. Att gå med i en herrklubb utan att ha för avsikt att ifrågasätta maktproblematiken, är att personligen bli ansvarig för det som fortgår genom den klubben anser jag.
Då jag organiserar mig separatisktiskt stiger jag på en öm tå. Mitt handlande "pekar också ut män och ifrågasätter deras privilegium att vara en icke-inringad, skiftande och flytande kategori" skriver Edvards träffande. Och det är just det, att de blir definierade som ett kön med privilegier känner flera män i min omgivning som orättvist. Att kvinnor bli våldtagna, på tafsade, diskriminerade och ihjälslagna för att de är kvinnor är något som vi kvinnor är mycket medvetna om. Att vi lever i en konstant (vardags)rädsla för vi är kvinnor är orättvist.
Det räcker inte med att bara vi tar ansvar för att skydda oss och andra kvinnor, även männen måste gör det. Om man inte gör det är man i mina ögon delaktig i att det fortsätter hända. Det handlar även om mäns makt över andra män, där man kan välja att bli en del av det eller ta ett avstånd och arbeta för förändring. Nu!
Insikten om att mannen är samhällets norm dvs. att kvinnor (och män) måste hela tiden förhålla sig till de "manliga" ramar som redan finns uppsatta inom ramen för det demokratiska idealet:lika fördelning. Lika lön innebär "lika-mycket-lön-som-män" och halva makten betyder "lika-mycket-makt-som-männen" och det skulle bli ramaskri om kvinnor begärde mera, som en kompensation av alla dessa år av makt-/lönunderskott.
Att se mannen som norm ger en ganska bra utgångspunkter att bygga upp en förståelse för det vi tvingas lära oss att jobba för: en rättvisa utan möjlighet till skadestånd. En orättvisa som ingen "enskild" man anser sig vara skyldig till, men en orättvisa som han drar fördelar av som man.
Då kvinnor organiserar sig, som bara kvinnor, finns det vissa outtalade begränsningar om hur och varför hon får göra det. Kvinnor får inte pyssla med "oriktigtheter" som att arbeta mot män, fundera ut nån kvinnorevolution, prata skit om män eller liknande som skulle ifrågasätta och därmed hota den manliga normen.
Det faktum att män träffas i herrklubbar, män med makt och som skapar mer kontakter och därigenom rekryterar varandra till olika uppdrag och positioner i samhället, är däremot inte fel, utan helt ok. Dessa män anklagas inte för att vara kvinnohatare i samma utsträckning som kvinnorna som diskuterar makt. Dessa grupper ifrågasätts inte som samhällsfarliga eller en risk mot demokratin utan de ses som självklarheter som "alltid har funnits" och som bevarare och skyddare av traditioner. Att dessa traditioner i sig innebär att kvinnor hålls utanför både den politiska och ekonomiska makten är inte något som dessa män vill erkänna. Inte högt.
Och om de gör det, som för mig mellan två ögon så tillägger de -men du måste förstå att tiderna kommer att ändras och att det inte kommer att fortsätta så här, jag skulle aldrig anställa någon bara för att den är man... (Se tidigare diskussion om manstyper)
Och den skiten ska jag liksom svälja rakt av? Varför är han då med i herrklubben? Jo, för att han är smickrad, han har blivit utvald och han vet att genom att finnas där finns det kanske möjligheter som öppnar sig. Inte är han där för att göra revolution eller ifrågasätta herrklubbens existens. Nej, han är där som kön och för att försäkra sig om att han inte missar något. (Något=möjlighet att kunna få olika typer av fördelar, makt).
Kvinnor i sepratisktiska samhang beskriv istället som avvikande, ansvarslösa, inkompententa, fientliga och rent odemoratiska. Kvinnoliga, kvinnovälde, "kvinnorna tar över", farliga häxor, kvinnotribunal. Vem har inte hört pratet om att det inte är bra om kvinnorna blir för många på höga poster? Det talades om det då Anneli Jäätteenmäki blev statsminister. Per Stenbäck uttryckte samma oro då sfp fick sin första kvinnliga partisekreterade och partiet står inför val av ny partiordförande. När hör vi om att det är för mycket män i regeringen, att det är för mycket män i Kones styrelse, att det är för mycket män som på tekniska högskolan, att det är för mycket män i IT branchen? Nej, så har det alltid varit och det är "naturligt".
Detta är också en fråga om fokus. Är det kvinnorna som är för få eller männen som är för många? Kan det bli för många kvinnor, och kan det bli för många män? För många kvinnor ses med misstänksamhet om det är inom icke-traditionella kvinnliga domäner, män är aldrig för många, de är kompetenta och inte män då de väljs.
Är det kvinnorna som ska kvoteras in eller ska vi ta itu med problemet att män konsekvent kvoteras in för att de är män? Även diskussionen om könsproblematiken måste hållas innanför den manliga normen. Man får inte säga att männen är problemet. Mäns förmåner eller ansvar som grupp är något som sällan diskuteras. Män uppfattar det som anklagande. Att män plötsligt bli ett kön.
-Men bara för att jag är man är väl det inte mitt fel säger en vän till mig. - Nä, säger jag, men du måste se dina fördelar på samma sätt som jag måste se mina fördelar av att vara vit och västerlänning. Inte är jag personligen ansvarig för det som händer, men jag är personligt ansvarig för att det fortgår genom de beslut jag tar. Att handlar etiskt och kravmärkt kaffe är att ta ansvar för att jag är vit och vänsterlänning.
Och på samma sätt tycker jag att man kan tänka som man. Att ta ansvar för de "oskyldiga" handlingar/uttalanden/beslut man gör och dess konsekvenser. Att gå med i en herrklubb utan att ha för avsikt att ifrågasätta maktproblematiken, är att personligen bli ansvarig för det som fortgår genom den klubben anser jag.
Då jag organiserar mig separatisktiskt stiger jag på en öm tå. Mitt handlande "pekar också ut män och ifrågasätter deras privilegium att vara en icke-inringad, skiftande och flytande kategori" skriver Edvards träffande. Och det är just det, att de blir definierade som ett kön med privilegier känner flera män i min omgivning som orättvist. Att kvinnor bli våldtagna, på tafsade, diskriminerade och ihjälslagna för att de är kvinnor är något som vi kvinnor är mycket medvetna om. Att vi lever i en konstant (vardags)rädsla för vi är kvinnor är orättvist.
Det räcker inte med att bara vi tar ansvar för att skydda oss och andra kvinnor, även männen måste gör det. Om man inte gör det är man i mina ögon delaktig i att det fortsätter hända. Det handlar även om mäns makt över andra män, där man kan välja att bli en del av det eller ta ett avstånd och arbeta för förändring. Nu!
onsdag, april 12, 2006
Diskriminering och rättvisa
Jag vet inte om Hbl har ändrat policy för nyhetsrapportering eller om det på sistone blivit fler företag som fälls i domstol för arbetsplatsdiskriminering. Två stycken har jag läst om den senaste veckan och båda fallen gällde kvinnor som avskedats och kvinnan har hävdat att det gällt hennes barn (graviditet och sjukt barn) och fått rätt.
Då jag surfar in på jämställdhetsombudsmannens sidor hittar jag en (finskspråkig) sammanfattning på alla domstålsbeslut rörande jämställdhet mellan åren 1999-2002. Under den tiden finns bara 11(!) fall nämnda, vilket förvånar mig med tanke på hur vår arbetsmarknad ser ut.
Det som jag ändå måste påpeka som problematiskt i dessa fall, då man "vinner" målet, är att man inte får tillbaka sitt jobb om man blivit avskedad på fel grunder. Det innebär att ett företag som har tillräckligt mycket pengar kan avskeda folk, strida lite i rätten och sen "betala bort" dem. Och så står man där utan jobb, kanske med några månders full lön, men fortfarande utan det där jobbet. Och vilka signaler ger det på den arbetsplatsen? Självklart finns det fall då man inte vill bli kvar/gå tillbaka till sitt jobb. Kanske då det handlar om sexuella trakasserier eller annat som delvis butit ned ens förtroende för arbetsplatsen under en längre tid.
Men på något sätt så känns det liksom så lätt at bara betala bort någon. Dessa arbetsplatser borde på något sätt märkas på samma sätt som jag får en prick i registret om jag bryter mot lagen.
Jag tror på social kontroll, kanske på någon form av offentlig svartlista. Så att de anstränger sig att "förbättra" sin image. Om image är viktigt - då ska man gå på det.
I Sverige gjorde man en utredning om jämställdhetsmärkning och certifiering i jämställdhetshänseende. "Utredningen ger bland annat förslag på de kriterier som ska ligga till grund för jämställdhetsmärkning av livsmedel, läkemedel, möbler, kontorsredskap, verktyg, maskiner, produkter inom bilindustrin, banktjänster, försäkringstjänster, hotelltjänster och restaurangtjänster". Jag tycker att det låter som en bra idé, men har aldrig hört om att det skulle ha tagits ikraft.
Så vi får väl köra social kontroll än så länge.
Då jag surfar in på jämställdhetsombudsmannens sidor hittar jag en (finskspråkig) sammanfattning på alla domstålsbeslut rörande jämställdhet mellan åren 1999-2002. Under den tiden finns bara 11(!) fall nämnda, vilket förvånar mig med tanke på hur vår arbetsmarknad ser ut.
Det som jag ändå måste påpeka som problematiskt i dessa fall, då man "vinner" målet, är att man inte får tillbaka sitt jobb om man blivit avskedad på fel grunder. Det innebär att ett företag som har tillräckligt mycket pengar kan avskeda folk, strida lite i rätten och sen "betala bort" dem. Och så står man där utan jobb, kanske med några månders full lön, men fortfarande utan det där jobbet. Och vilka signaler ger det på den arbetsplatsen? Självklart finns det fall då man inte vill bli kvar/gå tillbaka till sitt jobb. Kanske då det handlar om sexuella trakasserier eller annat som delvis butit ned ens förtroende för arbetsplatsen under en längre tid.
Men på något sätt så känns det liksom så lätt at bara betala bort någon. Dessa arbetsplatser borde på något sätt märkas på samma sätt som jag får en prick i registret om jag bryter mot lagen.
Jag tror på social kontroll, kanske på någon form av offentlig svartlista. Så att de anstränger sig att "förbättra" sin image. Om image är viktigt - då ska man gå på det.
I Sverige gjorde man en utredning om jämställdhetsmärkning och certifiering i jämställdhetshänseende. "Utredningen ger bland annat förslag på de kriterier som ska ligga till grund för jämställdhetsmärkning av livsmedel, läkemedel, möbler, kontorsredskap, verktyg, maskiner, produkter inom bilindustrin, banktjänster, försäkringstjänster, hotelltjänster och restaurangtjänster". Jag tycker att det låter som en bra idé, men har aldrig hört om att det skulle ha tagits ikraft.
Så vi får väl köra social kontroll än så länge.
tisdag, april 11, 2006
F-film
Jag fick häromdagen ett mail med en lista på feministiska och feministiskt relaterade filmer och som jag och en kompis kompletterat ytterligare och listat nedan. Listan är alltså godtycklig och det kan finnas olika åsikter om deras feministiska vinkel. Du kan också kolla in filmlistan som upprätthålls av feminetik.
Kolla www.imdb.com om ni vill veta mer om någon film rekommenderade tjejen som gjorde den ursprunliga listan.
Kolla www.imdb.com om ni vill veta mer om någon film rekommenderade tjejen som gjorde den ursprunliga listan.
Alien
Annie
Antonia
Better Than Chocolate
Billy Elliot
Bound
Boys Don’t Cry
Breking the Waves
But I’m a Cheerleader
Chocolat
Contact
Dependencia Sexual
Dogwille
Du ska nog se att det går över
Erin Brochowich
Evita
Fire
Freeway 1 and 2 Story of a Trick Babe
Frida
Fucking Åmål (Show Me Love)
Foxfire
Ghost World
G.I Jane
Girl Fight
Girls Just Wanna Have Fun
Girlstown
Gorillas in the Mist: The Story of Dian Fossey
Hip Hip Hora
I am Dina
In die wand
In the Name of the Father
Jesus is Magic
Joanne d’Arc
Masjävlar
Mary Reilly
Ma Vie En Rose
Milena
Mulholland Dr.
Million Dollar Baby
Monster
Mrs. Doubtfire
No Man’s Land (Om kriget i forna Jugoslavien)
Orlando
Rädslans geografi (Pelon maantiede)
Stekta Görna Tomater
Tillsammans
The Crying Game
The Journey
Thelma&Louise
The Hours
The Virgin Suicides
Todo sobre mi madre
Transamerica
Vagina Monologues by Eve Ensler
Venus Boys
Vera Drake
Veronica Guerin
Wild at Heart
Zigenarnas Tid
måndag, april 10, 2006
Herrar på egen täppa
Jag tittade just på TV2 och programmet "Herrar på egen täppa" som var ett reportage om herrklubben "Svenska Klubben" i Helsingfors. Klubben som grundades 1880 och idag har över 700medlemmar har två medlemskriterier: du ska vara man och prata svenska. Och klassikern förstås: du ska bli rekommenderad av minst två medlemmar.
Malin Slotte skriver i recensionen idagens Hbl: "Den som har svårt för det som klubben representerar lär få sina fördomar bekräftade". Och jo, jag erkänner att jag hör till en av dem, jag har svårt.
Jag förespråkar själv separatism i vissa sammanhang och själv rör mig i sammanhang där män inte är välkomna, vilket i det här fallet kunde kanske ses som dubbelmoral. Men jag anser inte att det ena utesluter det andra. Jag ska göra en jämförelse.
I reportaget menar männen att det handlar om en möjlighet att träffa vänner, hålla fast vid traditioner och träffa nya vänner och kontakter. De män vi ser flimra förbi på bilderna är framgångsrika (eller i allafall synliga) finlandssvenska män. Det pratas om långsam förändring, om att ta in unga män i lugn takt, det finns ett ointresse att skapa snabba förändringar, och en önskan om respekt för saker som är som de är och att de görs som det görs säger den unga mannen i soffan. Och därmed personifierar han en av de som stiger in i ett sammanhang där allt är bestämt och där det handlar om att rätta sig i leden, acceptera och respektera. Inte ifrågasätta.
Detta sker i ett informations samhälle, där takten ökar och intresset för de annorlunda och nydanande aldrig tidigare varit så stort. En tid då man uppmanas kasta sig in i det okända, testa sina gränser som ett sätt att förverkliga sig själv som människa.
I allt detta finns denna herr-oas. Som som står nästan stilla. Där man klär upp sig traditionellt, äter i utrymmen från en förgången tid i enlighet med gamla seder och bruk, bjuder in viktiga personligheter (även kvinnor poängteras det flera gånger i reportaget) som får berätta om aktuella saker. Det är en plats där man berättar om sina resor, gemensamma konsertupplevelser eller bara umgås. Ett tryggt ställe.
Mina frågor blir naturligtvis de som jag inte får svar på i detta program och som jag inte heller tidigare fått svar på: Vad är det egentligen som ska bevaras, för vem och av vem, i vilket syfte och vad är det slutliga målet?
I den kvinno-oas jag rör mig i handlar det om sammanföra kvinnor som inte känner varandra och där alla är välkomna på det villkoret att man inte värderar andra utan respekterar varandra för den man är. Det handlar om att bryta invanda mönster och öppna upp, att se de gemensamma erfarenheterna av att vara kvinna, men även om att se förbi kön och människan som finns där. Man träffas för att lära av varandra, både om sig själv men även andra erfarenheter av att vara kvinna. Men man arbetar också för att skapa en förändring, i sig själv och (därmed) omgivningen som man rör sig i. Fokus är på förändring. En förändring som handlar om en frigörelse, att gå från att vara kvinna till att bli människa. En individuell frigörelse som sker kollektivt, med kraft och argument från en större bas än bara ens egna erfarenheter. Det handlar om att stärka sig själv och andra i en trygg miljö. Att känna ett systerskap inte bara med dessa kvinnor utan även kvinnor utanför. En miljö som skapas av de som ingår i den, därför är det är viktigt att alla ger/ges plats att vara och därmed forma det gemensamma. Platsen och sammanhanget ligger i tiden, skapas här och nu av det behov som finns här och nu, av de kvinnor som deltar just här och nu. Vanligtvis unga kvinnor.
Två oaser, så olika att de blir lika. Platser för kön och olika syn på och förhållande till makt. Det handlar om synen på sig själv, men även synen på (var)andra. Trygga platser på olika sätt. Rätten att få vara den man är/höra till och därmed få bekräftelse på att man är någon, "samhörighet och medlemskap i något" sägs det i talet på festen i programmet. vs. Rätten att själv få definera och vara det som känns bra, slippa reduceras till enbart en kvinna/slippa vara en del patriarkatet.
Konservatism och anpassning vs. revolution och frigörelse. Makt vs. maktlöshet.
Det är lättare att bevara än att förändra. Men det som är lätt är inte alltid rätt.
På frågan varför finns det inte några damklubbar svarar en av männen att han inte vet och att man nog måste nog vara psykolog för att ha det svaret.
Makt är mitt svar. Och jag är inte psykolog.
Malin Slotte skriver i recensionen idagens Hbl: "Den som har svårt för det som klubben representerar lär få sina fördomar bekräftade". Och jo, jag erkänner att jag hör till en av dem, jag har svårt.
Jag förespråkar själv separatism i vissa sammanhang och själv rör mig i sammanhang där män inte är välkomna, vilket i det här fallet kunde kanske ses som dubbelmoral. Men jag anser inte att det ena utesluter det andra. Jag ska göra en jämförelse.
I reportaget menar männen att det handlar om en möjlighet att träffa vänner, hålla fast vid traditioner och träffa nya vänner och kontakter. De män vi ser flimra förbi på bilderna är framgångsrika (eller i allafall synliga) finlandssvenska män. Det pratas om långsam förändring, om att ta in unga män i lugn takt, det finns ett ointresse att skapa snabba förändringar, och en önskan om respekt för saker som är som de är och att de görs som det görs säger den unga mannen i soffan. Och därmed personifierar han en av de som stiger in i ett sammanhang där allt är bestämt och där det handlar om att rätta sig i leden, acceptera och respektera. Inte ifrågasätta.
Detta sker i ett informations samhälle, där takten ökar och intresset för de annorlunda och nydanande aldrig tidigare varit så stort. En tid då man uppmanas kasta sig in i det okända, testa sina gränser som ett sätt att förverkliga sig själv som människa.
I allt detta finns denna herr-oas. Som som står nästan stilla. Där man klär upp sig traditionellt, äter i utrymmen från en förgången tid i enlighet med gamla seder och bruk, bjuder in viktiga personligheter (även kvinnor poängteras det flera gånger i reportaget) som får berätta om aktuella saker. Det är en plats där man berättar om sina resor, gemensamma konsertupplevelser eller bara umgås. Ett tryggt ställe.
Mina frågor blir naturligtvis de som jag inte får svar på i detta program och som jag inte heller tidigare fått svar på: Vad är det egentligen som ska bevaras, för vem och av vem, i vilket syfte och vad är det slutliga målet?
I den kvinno-oas jag rör mig i handlar det om sammanföra kvinnor som inte känner varandra och där alla är välkomna på det villkoret att man inte värderar andra utan respekterar varandra för den man är. Det handlar om att bryta invanda mönster och öppna upp, att se de gemensamma erfarenheterna av att vara kvinna, men även om att se förbi kön och människan som finns där. Man träffas för att lära av varandra, både om sig själv men även andra erfarenheter av att vara kvinna. Men man arbetar också för att skapa en förändring, i sig själv och (därmed) omgivningen som man rör sig i. Fokus är på förändring. En förändring som handlar om en frigörelse, att gå från att vara kvinna till att bli människa. En individuell frigörelse som sker kollektivt, med kraft och argument från en större bas än bara ens egna erfarenheter. Det handlar om att stärka sig själv och andra i en trygg miljö. Att känna ett systerskap inte bara med dessa kvinnor utan även kvinnor utanför. En miljö som skapas av de som ingår i den, därför är det är viktigt att alla ger/ges plats att vara och därmed forma det gemensamma. Platsen och sammanhanget ligger i tiden, skapas här och nu av det behov som finns här och nu, av de kvinnor som deltar just här och nu. Vanligtvis unga kvinnor.
Två oaser, så olika att de blir lika. Platser för kön och olika syn på och förhållande till makt. Det handlar om synen på sig själv, men även synen på (var)andra. Trygga platser på olika sätt. Rätten att få vara den man är/höra till och därmed få bekräftelse på att man är någon, "samhörighet och medlemskap i något" sägs det i talet på festen i programmet. vs. Rätten att själv få definera och vara det som känns bra, slippa reduceras till enbart en kvinna/slippa vara en del patriarkatet.
Konservatism och anpassning vs. revolution och frigörelse. Makt vs. maktlöshet.
Det är lättare att bevara än att förändra. Men det som är lätt är inte alltid rätt.
På frågan varför finns det inte några damklubbar svarar en av männen att han inte vet och att man nog måste nog vara psykolog för att ha det svaret.
Makt är mitt svar. Och jag är inte psykolog.
fredag, april 07, 2006
Överlevare
Nya nummret av Astra Nova damp ner ner i postinkastet idag. Tema: Man.
Jag tycker att tidningen är ett har blivit ett superviktigt språkrör för den finlandssvenska feminismen på senaste tiden och blir förargad då jag hör om hur dålig ekonomi tidningen har, likt svenska Bang eller likt isländska Vera. Varför kanaliserar inte kvinnorörelsen några pengar? Finns det inga rika kvinnor som vill donera, fonder som tycker som vill pusha på, eller främst av allt, vanliga dödliga kvinnor som vill prenummerera?
Men den överlever, år efter år, trots att den blev nedlagd 1992. En överlevare på samma sätt som Emma som blivit dödsdömd många gånger. Men i all evighet?
Jag håller tummarna för Vera och uppmanar till prenummering på Astra Nova.
Jag tycker att tidningen är ett har blivit ett superviktigt språkrör för den finlandssvenska feminismen på senaste tiden och blir förargad då jag hör om hur dålig ekonomi tidningen har, likt svenska Bang eller likt isländska Vera. Varför kanaliserar inte kvinnorörelsen några pengar? Finns det inga rika kvinnor som vill donera, fonder som tycker som vill pusha på, eller främst av allt, vanliga dödliga kvinnor som vill prenummerera?
Men den överlever, år efter år, trots att den blev nedlagd 1992. En överlevare på samma sätt som Emma som blivit dödsdömd många gånger. Men i all evighet?
Jag håller tummarna för Vera och uppmanar till prenummering på Astra Nova.
onsdag, april 05, 2006
Att faktiskt göra något
Föreställningen Nainen Palaa har gett upphov till en nygrundad förening Tilit tasa ry som strävar till att arbeta för lika lön. Föreningen är i startgroparna men kan säkert samla smarta människor som kunde samarbeta med statens likalönprogram.
Hur coolt som helst tycker jag. Mer inspirerande aktionsteater!
Hur coolt som helst tycker jag. Mer inspirerande aktionsteater!
tisdag, april 04, 2006
Män och feminism
Starkt inspirerad av mansforskare Jouni Varanka på De Grönas diskussion om feminism måste jag reflektera över det han sa om ämnet män och feminism.
Hur ska mannens roll se ut? Ska han vara aktiv eller passiv i rörelsen? Det finns olika möjliga negativa följder oberoende av vilken roll han väljer.
Den aktiva mannen "stjäl showen" med sina problem. Eller så gör han en Göran Person. Det innebär att han urholkar mäns aktivism inom feminismen genom att kalla sig feminist men inte tillföra det ett innehåll.
Den passiva mannen ger över all makt men även ansvar till kvinnorna att skapa en förändring. Eller så blir han en motreaktion mot kvinnorna (manliga antifeminister). Manlighetsdiskussionen blir i det här fallet inte heller progressiv.
Möjliga lösningar kunde vara att bara bjuda in "rättänkare" i rörelsen. Det skulle även vara viktigt att utveckla en tävlande diskurs om manlighet, som en motvikt till karlarkarl-diskursen. Ett mångafaldsdeltagande skulle kunna understödas.
Vad prioriterar vi inom feminismen?
Är det mäns deltagande eller mäns problem som är intressant?
Kan man vara stolt över att vara man och samtidigt förhålla sig kritiskt till manlighetsnormen?
På vems villkor diskuterar vi? Killarnas svaghet i skolan eller tjejers minskade utrymme i klassrummet?
De möjliga negativa effekterna av endera valet kan vara:
-om x så y dvs. vi förväntar oss att om vissa problem löses så löses också andra, kausalt.
-kan vi prata om prostitution eller våld dvs. saker som män gör?
-skuldbeläggning av män
Varför är feminism något för män?
Kvinnovetenskapen ger begrepp att förstå kön. Att se hur kön konstrueras socialt i det vi gör, säger och pratar.
Feminismen erbjuder därför en kritik mot det vi har och visar att en annan könsordning är möjlig. Bara för att vi är biologiskt födda till män eller kvinnor behöver det inte betyda att vi ska gå och dras med endera kvinnliga/manliga egenskaper som tillskrivs oss.
Det finns också bättre möjligheter att själv välja vad man vill vara och göra, att bli individ snarare än ett kön.
Det finns liknande fördelar för kvinnor som män. Att vara man är inte alltid att vara prioriterad; rätt till pappaledigt är en del som kommer med feministisk politik.
Individuella fördelar för en själv och män i ens närhet. Det är lättare att se sig själv och skydda sig mot diskriminering.
Olika ågärder som främjar kvinnor, främjar även män ex. kvotering av män (in i olika skolor/trad.kvinnliga utskott osv.)
Makt och mäns fördelar som skapar problem för män kontra feminism
-"jag upplever inte att jag har fördelar", svårt att se sin position, sitt köns fördelar.
-svåra frågor för män, identitetsfrågor.
-om männen blir aktiva minskas även mäns makt och fördelar, vilket kan "kännas" orättvist.
-då män lyfts upp är de homogena och heteronorma, trots att männens position är mer mångsidig.
-mannen står utan alternativ mansroll eftersom idén om mannen begränsar honom själv. Frågor som "behövs män?" kan ställas som ett försök att komma åt manligheten.
-att prata om män är idag ett skämt ser man i reklamer, på bio; kan vi prata seriöst om män? Kan män prata seriöst om sig själva?
***
Jag tycker att här finns många av kärnfrågorna samlade som delvis hindrar en manlig frigörelse och delvis skapar en motreaktion mot feminismen.
Jag ser även paralleller till ex. debatten om assisterad befruktning. Det tvångsmässiga pratet om barnens rätt till en mamma och pappa tolkar jag som ett sätt att hålla funktionen av pappaskapet kvar. Att män (pappor) ska ha en naturgiven funktion i familjen. Då det snarare handlar om att bygga upp en egen och personlig relation till barnet, vilket kräver att man funderar över sin funktion som vuxen. Självklart skrämmer det att inte ha en papparoll som man bekvämt landar i, en roll som man själv inte behöver definiera, som inte ifrågasätts ( men pappor är ju sådana) osv.
Därför blir det obekvämt att redefiniera sig som man. Att hitta sitt eget sätt att vara, utan fastslagna ramar. Kvinnor har genom tiderna spräckt sina ramar för vad det är att vara kvinna. Att jag kan gå i jeans, cykla, rösta, träna kampsport, studera, använda preventivmedel, ha kort hår osv har jag modiga kvinnor att tacka för. De har utmanat den traditionella bilden av kvinnor och kvinnor fortsätter göra det, hela tiden.
Men hur är det med män? Vad skiljer en man idag från en man för 100år sedan?
Hur mycket har egentligen förändrats? Hur mycket har mansbilden utmanats och hur intresserade är män idag att fortsättningsvis utmana den?
Jag tror jag vill se mer modiga män.
Hur ska mannens roll se ut? Ska han vara aktiv eller passiv i rörelsen? Det finns olika möjliga negativa följder oberoende av vilken roll han väljer.
Den aktiva mannen "stjäl showen" med sina problem. Eller så gör han en Göran Person. Det innebär att han urholkar mäns aktivism inom feminismen genom att kalla sig feminist men inte tillföra det ett innehåll.
Den passiva mannen ger över all makt men även ansvar till kvinnorna att skapa en förändring. Eller så blir han en motreaktion mot kvinnorna (manliga antifeminister). Manlighetsdiskussionen blir i det här fallet inte heller progressiv.
Möjliga lösningar kunde vara att bara bjuda in "rättänkare" i rörelsen. Det skulle även vara viktigt att utveckla en tävlande diskurs om manlighet, som en motvikt till karlarkarl-diskursen. Ett mångafaldsdeltagande skulle kunna understödas.
Vad prioriterar vi inom feminismen?
Är det mäns deltagande eller mäns problem som är intressant?
Kan man vara stolt över att vara man och samtidigt förhålla sig kritiskt till manlighetsnormen?
På vems villkor diskuterar vi? Killarnas svaghet i skolan eller tjejers minskade utrymme i klassrummet?
De möjliga negativa effekterna av endera valet kan vara:
-om x så y dvs. vi förväntar oss att om vissa problem löses så löses också andra, kausalt.
-kan vi prata om prostitution eller våld dvs. saker som män gör?
-skuldbeläggning av män
Varför är feminism något för män?
Kvinnovetenskapen ger begrepp att förstå kön. Att se hur kön konstrueras socialt i det vi gör, säger och pratar.
Feminismen erbjuder därför en kritik mot det vi har och visar att en annan könsordning är möjlig. Bara för att vi är biologiskt födda till män eller kvinnor behöver det inte betyda att vi ska gå och dras med endera kvinnliga/manliga egenskaper som tillskrivs oss.
Det finns också bättre möjligheter att själv välja vad man vill vara och göra, att bli individ snarare än ett kön.
Det finns liknande fördelar för kvinnor som män. Att vara man är inte alltid att vara prioriterad; rätt till pappaledigt är en del som kommer med feministisk politik.
Individuella fördelar för en själv och män i ens närhet. Det är lättare att se sig själv och skydda sig mot diskriminering.
Olika ågärder som främjar kvinnor, främjar även män ex. kvotering av män (in i olika skolor/trad.kvinnliga utskott osv.)
Makt och mäns fördelar som skapar problem för män kontra feminism
-"jag upplever inte att jag har fördelar", svårt att se sin position, sitt köns fördelar.
-svåra frågor för män, identitetsfrågor.
-om männen blir aktiva minskas även mäns makt och fördelar, vilket kan "kännas" orättvist.
-då män lyfts upp är de homogena och heteronorma, trots att männens position är mer mångsidig.
-mannen står utan alternativ mansroll eftersom idén om mannen begränsar honom själv. Frågor som "behövs män?" kan ställas som ett försök att komma åt manligheten.
-att prata om män är idag ett skämt ser man i reklamer, på bio; kan vi prata seriöst om män? Kan män prata seriöst om sig själva?
***
Jag tycker att här finns många av kärnfrågorna samlade som delvis hindrar en manlig frigörelse och delvis skapar en motreaktion mot feminismen.
Jag ser även paralleller till ex. debatten om assisterad befruktning. Det tvångsmässiga pratet om barnens rätt till en mamma och pappa tolkar jag som ett sätt att hålla funktionen av pappaskapet kvar. Att män (pappor) ska ha en naturgiven funktion i familjen. Då det snarare handlar om att bygga upp en egen och personlig relation till barnet, vilket kräver att man funderar över sin funktion som vuxen. Självklart skrämmer det att inte ha en papparoll som man bekvämt landar i, en roll som man själv inte behöver definiera, som inte ifrågasätts ( men pappor är ju sådana) osv.
Därför blir det obekvämt att redefiniera sig som man. Att hitta sitt eget sätt att vara, utan fastslagna ramar. Kvinnor har genom tiderna spräckt sina ramar för vad det är att vara kvinna. Att jag kan gå i jeans, cykla, rösta, träna kampsport, studera, använda preventivmedel, ha kort hår osv har jag modiga kvinnor att tacka för. De har utmanat den traditionella bilden av kvinnor och kvinnor fortsätter göra det, hela tiden.
Men hur är det med män? Vad skiljer en man idag från en man för 100år sedan?
Hur mycket har egentligen förändrats? Hur mycket har mansbilden utmanats och hur intresserade är män idag att fortsättningsvis utmana den?
Jag tror jag vill se mer modiga män.
lördag, april 01, 2006
Dove och skönheten
Ni kanske minns Dove's reklamkampanj för något år sedan som fick mycket uppmärksamhet för att den innehöll kvinnor med olika drag, form, färg osv. På varje affisch fanns det två ordmotsatser kopplade till deras utseende och en uppmaning till iakttagaren att välja vilken egenskap man förknippade med bilden. Kampanjen prisades för att den visade kvinnor som vanligtvis inte "passar in" i reklam och gav utrymme för en bredare tolkning och positiv tolkning av olika kroppar.
Jag hade lite svårt att helt köpa konceptet eftersom jag gillade inte iakttagarens makt att bestämma om någon är ful eller inte. Jag tyckte att kampanjen bara förstärkte bilden av att det är upp till andra att bedömma kvinnans utseende och samtidigt tar makten från henne att få definera det själv.
Då jag just gick igenom Kampenentret, sprang jag på deras nya kampanj i form av en fotoutställning "BEYONDcompare" i samarbete med ätstörningsförbundet. Och denna gång känner jag att jag stöder kampanjen full ut. (Det var tyvärr sista dagen för utställningen idag). Även om man kan se det som problematiskt att återigen diskutera utseendet, så tycker jag att denna kampanj öppnar upp begreppet skönhet och ger mera rymd än den tidigare.
Den etiska biten vad gäller Dove och dess koppling till den multinationella Unilever, på samma sätt som Body shops försäljning till franska L'Oreal, världens största kosmetika företag, gör det problematiskt att välja vad man vill stöda i dessa företag.
Jag hade lite svårt att helt köpa konceptet eftersom jag gillade inte iakttagarens makt att bestämma om någon är ful eller inte. Jag tyckte att kampanjen bara förstärkte bilden av att det är upp till andra att bedömma kvinnans utseende och samtidigt tar makten från henne att få definera det själv.
Då jag just gick igenom Kampenentret, sprang jag på deras nya kampanj i form av en fotoutställning "BEYONDcompare" i samarbete med ätstörningsförbundet. Och denna gång känner jag att jag stöder kampanjen full ut. (Det var tyvärr sista dagen för utställningen idag). Även om man kan se det som problematiskt att återigen diskutera utseendet, så tycker jag att denna kampanj öppnar upp begreppet skönhet och ger mera rymd än den tidigare.
Den etiska biten vad gäller Dove och dess koppling till den multinationella Unilever, på samma sätt som Body shops försäljning till franska L'Oreal, världens största kosmetika företag, gör det problematiskt att välja vad man vill stöda i dessa företag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)