Tvåsamhetsnormen del 1

Igår hade jag en av de mest inspirerade diskussionerna på länge. Jag sprang i hop med en gammal vän och hennes vänner, hungern tog oss till ett café på Folkungagatan på Söder. Diskussionen ville aldrig ta slut och jag måste därför referera och fortsätta den här och nu.

Michael Kimmel, manlighetsforskare, berättade om hur hans egen generation, inklusive han själv är med och förhindrar en förändrad syn på kvinnor och män genom att exempelvis inte förstå "cross-sex-friendship". Att han själv ifrågasatt sin sons vänskap med en jämnårig flicka bottnar i den ålderdomliga idén om att män och kvinnor inte kan vara "bara" vänner. Och visst är det ett nytt fenomen; för hundra år sedan var det mycket mer ovanligt att kvinnor och män var vänner eftersom kvinnorna varken hade rösträtt eller fick studera i samma utsträckning som män, hade man inte heller möjlighet att bygga upp vänskapsband på det sätt som är möjligt idag. Och även om mina föräldrars generation var den första som kunde göra det, möttes de av fördomar av sina föräldrar och vänner eller så var de just en av de vänner som inte kunde förstå att en man och kvinna kunde vara vänner.

För hundra år sedan var det mycket svårare att leva som singel, klaga på sin hopplösa man/kvinna eller att skilja sig. Mina föräldrars generation var de första som faktiskt kunde skilja sig ur kärnfamiljen, som inte av ekonomiska orsaker måste stanna kvar. Vår generation är de barn som växt upp de första familjerna som splittrades, och idag leder vart annat äktenskap i skilsmässa och många lever med bonus barn och bonus föräldrar. Regnbågsfamiljer diskuteras, syns och existerar - min generation ser den normerade kärnfamiljen sättas i gungning och många alternativ öppnas upp. Men även de är begränsade eftersom tvåsamhetens tvingande diskurs är stark, även i nybildade eller regnbågsfamiljer.

Tvåsamheten och kärnfamiljen existerar fortfarande som ett ideal för många, men kraven nya. Du ska skaffa dig en utbildning, inleda karriären, hitta dig en jämställd man/kvinna och skaffa barn innan den biologiska klockan slutat ticka.
Om du inte lyckas är det dig det är fel på, om mannen inte är jämställd, så var det du som valde fel, om barnen blir kriminella så är det även ditt fel (endera var du hemma och skämde bort dem, eller så var du aldrig närvarande utan tänkte bara på din karriär).

Mina far- och morföräldrars generation gifte sig inte alltid av kärlek, mina föräldrars generation kunde det. Mina föräldrars generation kunde också klaga på min respektive, diskutera och hota om skilsmässa. Men ändå var det många som stannade kvar. Min generation förstår inte hur man stannar kvar hos en partner man bara klagar på, en partner som man en gång gift sig med av kärlek. Vi förstår inte och vi frågar, men får inte några rationella svar.

En 15-årig flicka sade: då en mamma och pappa jobbar lika mycket och sen kommer hem så lagar mamman mat, diskar, tvättar och städar medan pappan ligger på soffan. Varför är det så? Ja, hur kommer det sig att en generation som faktiskt kan skilja sig, inte gör det? Varför går hon inte brukade vi fråga oss kvinnan som stannade kvar i förhållandet där mannen misshandlade henne? Sedan fick vi lära oss de komplicerade processerna och förstod.

En av tjejerna berättade om Tobbe, som jobbade som grävmaskinsförare och som på lunchrasten packade upp sin matlåda och irriterat anmärkte på att frugan hans inte fattade att han inte gillade leverpastej. Han frågade om någon annan ville ha en, för han äter dessutom bara 7 och inte 10 som hon packar ner. Om ingen jobbarkompis tog en macka så slängde ha dem. En av männen frågade då honom om varför han inte sa till att han inte ville ha leverpastej eller 10 mackor. Tobbe svarade att det inte var någon idé och att det bara blir ett jävla liv.

Vi frågade oss a)varför brer frun mannens mackor? b)varför kan dessa två, som en gång gift sig av kärlek, inte diskutera detta problem med mackorna? c) hur kommer det sig at tuffa Tobbe plötsligt låter framstå att frun bara bestämmer och han inte kan göra någonting? Som att exempelvis breda sina mackor själv?

Varför går han inte? Varför lämnar han inte kvinnan som inte ens kan respektera att han inte vill ha några leverpastejsmackor? Vilka processer finns det i detta och många andra förhållanden som min generation hört om, kanske i vår egen familj, på sommarjobbet, på arbetsplatsen, på släktfester osv.

Vi tjejer ansåg att vi inte visste vad som var mest absurt. Det att en man i 30-40-årsåldern inte brer sina mackor själv och dessutom har mage att klaga på det sätt frun gör det. Eller det att frun inte respekterar sin mans mackönskningar.

Är det tvåsamhetens tvingade diskurs - så som en frånvaro av andra rollmodeller att leva sitt liv ihop, en rädsla för att bli ensam eller är det en vanmakt inför hela situationen där en man/kvinna förlorat makten över sitt liv?

Kimmel menade att det är viktig att vi kommer ihåg att kvinnorörelsen är den mest lyckade sociala rörelsen genom tiderna, från att inte ens ha haft rösträtt, kan kvinnor idag sitta på världen ledande positioner. Kvinnors förhållande har förändrats ofantligt. Men på vilket sätt har mäns syn på sig som man, sina möjligheter och mans ideal. Knappt någonting på tre generationer. Kimmel menade att han växt upp med samma ideal som sin far och han ser sin son gå samma väg.
-En man ska inte ha något med kvinnlighet/kärringhet att göra dvs. det fult/mindre värt(jo, det håller på luckras upp men mycket långsamt iom. pappaledigheten, män på dagis men det alla män godkänner det inte som något bra eller eftersträvansvärt).
-En man ska fortfarande egoistiskt ta för sig av välstånd och rikedom,
-En man ska klara allt själv och ensam, både kriser och problem.
-En man ska skita i andra och ta risker och ge sig ut i det okända.

Sitter kanske Tobbe fast i vår manlighetsnorm? Baserar sig grundvalarna i mina föräldrars generations fortfarande på heteronormen som de tvingar på sina barn, även fast kärnfamiljen splittrats? Sitter kvinnorna fortfarande fast i 50-tales duktighets ideal där hemmet ska skina och ungarna vara rena trots att hon nu dessutom har ett heltidsjobb?

Jag tror att svaret på alla frågor är ja. Och frågan är alltså nu, vad ska jag göra för att inte påverkas av mina föräldrars heteronormativitets hysteri och inte göra samma fel som våra mammor men med dessutom en karriär på köpet?