Vad är det som händer?

Idag söndag guidade jag mina vänner runt på stan, vädret växlade mellan regn, blåst och solsken och vi bestämde oss för att gå in på MacDonalds för att ta en varm kaffe.

Vi hinner inte sitta länge vid vårt bord innan en alkis slår sig ned på stolen bakom mig och börjar prata med oss. Med fredagens "diskussion" i minnet och faktumet att det är en alkholpåverkad alkis, väljer vi strategin igonorera. Han kommenterar dock vår diskussion som vi för på svenska och som han troligtvis inte förstår genom att skratta med, ställa frågor i våra diskussionspauser samtidigt som han lutar sig mot oss och stirrar på oss. Vi försöker fortsätta vår diskussion men distraherade av hans beteende väljer vi att just diskutera situationen. Vi pratar om hur jobbigt det är att dessa situationer uppstår och att killar i vår ålder knappast förstår hur det känns att tvingas ta ställning till liknande händelser även mitt på ljusa dagen. Trots att vi totalt ignorera honom försöker han diskutera med oss, ställer frågor och svarar även själv på dem.

En av tjejerna säger att hon tycker att det är jobbigt att gång på gång befinna sig i dessa liknande situationer där man måste säga: nej, jag vill inte, sluta, gå härifrån, jag orkar inte, jag är inte intresserad osv. Dessa situationer som man hoppades att man inte skulle behöva förhålla sig till eftersom de dessutom tvingar en att använda ett vokabulär man gärna skulle unvika eller förknippas med. Vi pratar om hur mycket trevligare det är att säga ja, jättegärna och självklart vill jag. Men hur sällan sådana situationer uppstår och hur man istället framställs som en grinig tjej som inte kan bjuda till.

Alkisen försöker oavbrutet prata med oss och situationen blir mer och mer ansträngd från vår sida, eftersom vår diskussion kommenteras och efterapas. Då en av tjejerna går på toaletten och vi blir två kvar, känner vi oss ganska ensamma och utsatta. Vi bestämmer oss därför att lämna vårt bord och sätta oss vid utgången och vänta in vår kompis. Vi fortsätter prata om andra situationer i livet där man blir tjatig eller jobbig för att någon eller några tvingar en in i den rollen.

En halvtimme senare prommenerar vi med våra paraplyn i regnet som blir allt kraftigare och kraftigare. Vi ser folk söka skydd i portingångar och vi bestämmer oss att följa andras exempel. Jag hinner bara sänka ner paraplyet för att skaka ut vattnet så dyker en man upp som stått kanske 10 meter längre bort på en annan avsats i skydd för regnet. Han håller en halv liter öl i handen och frågar mig om vi är från Estland. Jag säger nej och försöker skaka ur paraplyet och han säger att han visst vet att vi är från Estland. Jag säger att vi inte alls är det och känner mig obehaglig till mods då han trycker sig på mot mitt paraply. Jag säger att jag inte vill att han kommer närmare och håller paraplyet mellan mig och honom, men han trycker in sin mage i spetsen av paraplyet. Jag känner mig dum och indirekt anklagas för hotfullt beteende med paraplyet i hans mage och tar bort det, vilket leder till att han stiger ännu närmare. Jag sätter fram handen för att hålla ett avstånd mellan mig och honom. Men han fortsätter att närma sig mig och säger att han visst vet att vi är från Estland. Min hand tar i hans bröstkorg och jag känner ännu mer obehag och ber honom att inte störa mig. Då sträcker han upp handen och försöker smeka mig på kinden. Jag viftar bort hans hand och säger att han ska sluta. Istället stiger han ännu närmare och jag börjar känna mig inpressad i portingången. Jag säger att jag vill att han respekterar mig och försöker skuffa bort honom, vilket leder till att han tar tag i min handled riktigt hårt och säger att jag inte ska föra hand på honom. Jag säger att jag vill att han slutar och vrider mig ur hans grep, vilket gör honom ännu mera hotfull och jag börjar nästa känna mig rädd. En av tjejerna uppmanar oss att gå och jag är helt med på noterna eftersom han nu står bara 50 cm ifrån mig. Vi springer ut i regnet igen och den andra tjejen säger att hon blir så förbannad av att det är vi som måste stiga ut i regnet och inte han. Det värker i min handled och hjärtat bultar. Jag känner en ilska växa i mig då jag funderar på vilken sorts bemötande man ska ha som tjej för att slippa dessa obehagliga situationer.

Är det enbart med ett leende som jag ska bemöta dessa närmanden för att bete mig normalt? Sårar mitt avvisande så mycket att våldet blir det medel som används för att upprätta den manliga stoltheten?