Anton och Thomas på den lokala puben

Igår då vi sitter på en pub ser jag hur två killar spanar in oss och jag säger till mitt sällskap som är på besök över helgen, att vi har två killar på inkommande. Det tar inte mer än en minut innan de beger sig från bardisken med sina öl för att få sig en trevlig diskussion med oss fyra unga tjejer. De ställer sig bredvid vårt bord hör att vi pratar svenska och blandar sig i vår diskussion. Thomas och Anton, som det senare visar sig att det heter, är också svenskspråkiga och inleder diskussionen med att säga att de hör att vi pratar svenska. Istället för att vara inbjudande säger jag att -vi inte vill prata med er. Killarna slår sig ner och jag säger - slå er inte ned, jag sa ju att vi inte var intresserade av att prata med er. Vilket visar sig vara helt fel metod om man vill att de ska gå. Istället har jag sårat deras, eller i allafall Antons manlighet.

Och sedan är diskussionen(?) i full gång. Anton påstår att jag inte vet hur man beter sig på krogen och mitt sätt att bemöta folk är inte normalt. Jag säger att normalt beteende behöver inte betyda att det är ett bra beteende och jag inte har lust att vara vänlig mot alla som blandar sig i vår diskussion. Jag säger att han inte vet hur det är att vara kvinna på krogen och hur det känns när en massa män kommer och vill diskutera med en hela tiden.

Efter en stund säger han att de ska sätta sig vid bordet bredvid och störa oss var 10:e minut med en kommentar och jag be honom låta bli och lämna oss i fred. Han och Thomas lyckas sitta kanske 1minut innan de återkommer och stör oss igen.

Jag frågar om de inte kan respektera oss och sluta störa. Anton förklarar då att om man går till en pub så ska man umgås med människor och man måste förstå att folk kommer fram och pratar med en.Vi borde ha suttit i en stuga i skogen istället om vi velat vara så osociala som vi nu är. Jag säger att vi har ingen skyldighet att prata med varje man som kommer fram till vårt bord och vi har nu tagit det beslutet att vi inte vill prata med er två. Han tillägger att jag sa att vi inte ville prata med någon, vilket kan stämma. Och det säger jag att jag kan medge. Han tillägger att han är gift och har barn och är därför inte intresserad av att ragga upp någon utan bara ha en diskussion med folk på krogen.

Någonstans här i diskussion säger Anton till oss att jag verkar vara en ledare i gruppen och att jag verkligen har problem och att de andra är neutrala. Då påpekar en av tjejerna i mitt sällskap att hon visst sagt till om att de ska går. Men det övertygar inte honom och säger att han ska tala om för mig hur man ska bete sig.

Under denna diskussion poängterar jag hela tiden att vi vill att de respekterar oss och lämnar oss i fred.

Diskussionen som blir allt mer och mer absurd i våra ögon, blir dessutom allt mer härsk från Antons sida och tar inte direkt fram det bästa i honom. Thomas som kanske ser att Anton går till överdrift eller inte längre tycker att det är kul försöker prata med Anton om att de ska gå genom att ställa sig emellan honom och oss med ryggen till, men Anton blir envist kvar. Thomas avlägnsar sig och återkommer efter en stund och gör ett nytt försök att få med sig Anton. I något skede frågar jag honom varför han inte kan respektera oss. Hans svar är att han är gift och det betyder att han respekterar kvinnor. Jag ser att det ena kan utesluta det andra och att hans giftemål inte alls behöver betyda att ha respekterar kvinnor.

Diskussionen hoppar hit och dit där Antons argument handlar om vad som är normalt på krogen och att jag faktiskt borde fundera på mitt beteende. Mina argument handlar om att jag vill att han respekterar oss och lämnar oss, och att vi inte är intresserade av att fortsätta diskussionen.

I något skede frågar jag honom varför han inte kan respektera oss. Hans svar är att han är gift och det betyder att han respekterar kvinnor. Jag säger att det ena kan utesluta det andra och att hans giftemål inte alls behöver betyda att ha respekterar kvinnor.

En av tjejerna frågar honom varför de då inte letar upp någon som då vill prata med honom. Då menar han att han tycker att vi har saker att lära om hur publivet går till. Han tillägger att han har bott 15år i Ulrikasborg och därför vet han vad som är normalt på krogen i Helsingfors. Och så klämmer han ut sig - det att du sitter här utan sockor visar ju hur onormal du är (sic!). (Jag hade flipflops på mig och hade klätt av mig dem och satt uppkrupen i soffan). Jag säger att jag tycker överhuvudtaget inte att detta är relevant för den här diskussionen. Men tjafset fortsätter.

Jag säger att jag kunde inte bry mig mindre och att han kan vinna 1-0 bara han lämnar oss. Anton hör mig säga -jag vinner 1-0. Jag säger till flera gånger för att han ska fatta. Han frågar -menar du att jag vinner? och brister ut i ett leende. Ja, säger jag, jag bryr mig inte, bara du lämnar oss. Och då säger han att han ska gå om en minut och att han har bara en sak att säga. Jag säger att jag inte är intresserad av vad han har att säga att jag hört nog för ikväll och tycker att han ska gå. Han berättar ändå att jag ska då jag kommer hem fundera på mitt eget beteende på krogen och jag säger att det tycker jag att även han ska göra. Han frågar om jag fattar vad han menar och jag säger ja, det gör jag, men fattar du vad jag menar frågar jag. Men han fortsätter med att predika att jag borde förstå att jag inte beter mig normalt och vi är tillbaka på ruta ett. I det här skede säger jag att nu har det gått en minut och det är dags för honom att respektera vår önskan om att hans ska gå. Och det blixtrar till i hans ögon. Han stiger upp med sitt nästan urdruckna glas och släpper mig inte men blicken. Vi tjejer känner i luften att det känns hotfullt och han fortsätter stirra och säger -Skulle du har varit en kille skulle du ha fått på käften vid det här laget och legat där ute på gatan. Och så pekar han mot gatan. Jag säger att jag bryr mig inte och föraktet i hans ögon går inte att ta miste på. Han står stilla och bara stirrar. Vi håller tyst andan och väntar spänt på vad han tänker göra. Hotet känns i luften. Men han stegar sedan ilsket ut genom pubdörren.

Och vi bara stirrar på varandra och undrar vilken akilleshäl vi steg på och hur denna kavajprydda finlandssvenska pappa i 30åldern kunde bli så hotfull på slutet.

Jag kan erkänna att jag var otrevlig då jag, utan att ge dem en chans, ganska kort i tonen och utan att le att -nä, vi vill inte prata med er, men betyder det att han ska hota mig på det sätt han gjorde? Varför kunde inte mitt nej accepteras?