Arg

Jag blir så jävla arg. Eller kanske besviken. På andra eller kanske mest på mig själv. Tiina Rosenberg sa i maj då hon var i Helsingfors, att hon tror inte på kvinnorna men på feminismen, då hon pratade om en förändrad politisk ordning.

Och jag vill också tro det.

Och jag blir besviken då det visar sig att feminister inte är några supermänniskor. Att de inte håller allt de lovar eller respekterar andra människors tidtabeller. Det är kanske bra att stiga ner i verkligheten och se att systerskapet är något man måste bygga på. Som om jag inte skulle ha vetat det. Som om jag inte skulle ha haft någon negativ erfarenhet tidigare. Men ändå blir jag arg och besviken, kanske mest på mig själv. Att jag själv återigen bygger denna fantasibild som ändå inte existerar. Att jag gör saker ionödan. Att jag nu i efterhand ser att jag istället kunde ha suttit på öl med mina vänner, diskuterat livet. Pysslat.

Men visst finns den andra världen. Den är bara inte allmänrådande och det är kanske det jag har svårt att acceptera.
Eller svårt att se gränserna.
Det är så lätt att plurra.

Men. Också idag. Vännen som varit i Amerika skriver att hon vill fika. Han blir glad fast jag ringer sent och är arg. Hon får mig att skratta då hon säger att hon ingen energi har, men funderar på att göra en feministklocka. Och hon som skickar mail om att det var en superkul lunch. Och alla systrar, som bara finns där, nästan varje tisdag. Och allt det bra:a och dåliga feminsitiska på samma dag. Min ilska är borta.