Anorexia och sexmixern

På vändagen på väg på föreställningen Sexmixern läser jag i Metro om anorexia. Artikeln handlar om att de flesta dödsfall inom psykiatrin sker bland de som är intagna för anorexi. Professor Hasse Karlsson menar att de senaste tio åren har 5-10% av patienterna dött, hälften av dem pga av självmord. Han motsätter sig bilden av anorexia som någonting ytligt utan poängterar att de är ett livsfarligt tillstånd och bara hälften tillfrisknar helt. I Sverige minskar dödligheten pga av att man förändrat sin bild av vad anorexia beror av tillägger han. Lappvikens sjukhus är Finlands enda ätstörningsklinik med en medelålder på 24 år, de äldsta över 60år och en kö på 150 personer. Klienterna som får plats är i mycket dåligt skick och det skulle vara bättre om de fick vård i ett tidigare skede berättar sjukskötare Veera Pohjolainen för Metro.

Idagens Hbl uttrycker Bertel Lindqvist sin besvikelse över att man inte tar i beaktande de positiva forskningsresultat i Sverige som utgår från en annan syn på ästörningar än den som är gällande i Finland. Föreningen Bul An r.f. är en påtryckningsorganisation i det avseende, men även en plats för de som upplevt ätstörningar, både personligen eller som nära anhörig. De turnerar just nu runt i skolor med kampanjen Valuable. Låter spännande, jag ska försöka se den då turnén drar söderöver.

*

Men tillbaka till sexmixtern. Pjäsen handlar om könsroller och förväntningar, kretsar kring en kvinna och en man som är med i ett "big-brother"liknande program, de har suttit inlåsta under flera veckor och nu ska den bästa rollmodellen koras. Hbl gjorde ett stort repotage om pjäsen som också är en skolpjäs, där eleverna är aktivt med emellanåt och gör wokshopliknande uppgifter.
Men själv var jag inte så imponerad. Eller konceptet, idén var bra. Men det var något som saknades och saker som förblev otydliga. Vi diskuterade och försökte greppa vad det var, i metron från Nordsjö och Rastis där den nu ges. Jag tror att vi kom fram till att det som saknades var verktygen för eleverna att gå vidare. Syftet med pjäsen är att ge eleverna genusglasögon, men det finns ju en risk för vanmaktskänsla om man inte vet hur man ska gå vidare; hur man kan förändra rådande situation. Pjäsen har inte på "riktigt" visats, så de frågade efter konstruktiv kritik, så min kompis och jag ska absolut ge mer feedback än det vi plitade ner direkt efter pjäsen. Vi båda tyckte att temat var viktigt och idén riktigt bra. För om man anser sig veta bättre, anser jag att man också har en skyldighet att meddela sin åsikt än att bara klaga. Det är ju förstås en helt annan sak om kommentarerna tas i beaktande, men då har man ju i allafall försökt skapa förändring.