Solidaritet mellan kvinnor

Jag vill bara tipsa om en länk till en fransk sida, watch-bitches som stöder offentliga kvinnor. Läs och förtjusas.

Ett eget rum

My space får mig att tänka på Virgina Woolfs bok "Ett eget rum" och hur man kan dra paralleller till egna rum idag.

Det är många kvinnor som skapar sitt rum på nätet (jag är väl själv ett exempel på det) och som hittas av andra. Min kompis skickade den här låten av Heights Jacksson, till mig för nån vecka sen. Och jag tycker att det är spännande att musik inte längre behöver ha några gränser för tid och rum. Dessa rum ger utrymmet för det egna producerande och distribuerande som inte behöver begränsas av pengar på samma sätt som tidigare. Och möten handlar inte längre bara om text, utan formerna ökar och därmed också möjligheten att förmedla olika budskap och sätt att uttrycka sig.

Att synliggöra kön

Min kompis skickade idag en intressant engelsk artikel angående dödsskjutningarna i de två amerikanska skolorna som skedde för någon vecka sedan. I artikeln tar skribenten Bob Herbet fram kön som faktor och ifrågasätter varför vi inte är chockade över det som händer.

Som min kompis också skrev i sitt mail, så går poängen i artikeln att tillämpa på skandinaviska, finländska förhålladen.

Läs den och bli upprörd. Träden står redan i lågor.

"Jag visste att man ändrade lite, men inte att det var så mycket" sa en tjej idag då vi tittade på retuschskolan.

Tyvärr funkade inte datorns flashplayer som vi hade till vårt förfogande så vi kunde inte titta på Doves två amerikanska kortfilmer som gjorts inom ramen för deras projekt om flickors självförtroende. Jag fick tipset av en kompis och de är spännande hur mycket tankar dessa filmsnuttar får en att börja fundera på. Den ena kallas evolution och den andra är ett collage av flickors tankar om sina kroppar.

Det är med viss tveksamhet som jag uppskattar Doves ansträngningar att förändra unga kvinnors självbild. För samtidigt är det ju också ett försäljningstrick. Det går liksom inte att komma ifrån det. De bara gör det tvärtom. Istället för att påstå att man inte duger som man är och därför måste köpa produkten, ska man köpa produkten för att man räcker till som man är.

Men med tanke på den globala spridningen och budskapets innehåll måste jag erkänna att jag inte kan fördömma kampanjen. Jag tycker att det är viktigt att hindra självhatet att växa till sig hos unga kvinnor, och att även privata företags intessen kan ses förbi om de drar sitt strå tillstacken.

Sorg och glädje

De senaste veckorna har jag åter igen rest mycket och inte alls hunnit med att här reflektera över det som händer omkring mig.

Men jag måste ändå sammanfatta lite. Jag var på duktighets seminariet den 28.9 som hade plats för 50 deltagare men 98 som ville komma och lyssna på Jenny Sjögren och Anna Bergstrand som pratade om duktiga överpresterande flickor. Seminariet i sig gav inte så mycket nytt, men vetskapen om att intresset för detta team är så stort gör en både glad och nedslagen. Glad för att kvinnor insett att det är ett problem med duktigheten, men ledsen att det är så många som känner att det är mycket relevant just nu.

De senaste veckorna har jag varit med och skapat eller deltagit i separatistiska kvinnosammanhang och det är fascinerande att se och höra vad som händer då kvinnor samlas för att de är kvinnor. Kvinnors insikter om sig själva som kvinnor, ökar och stärker dem, får dem att se sig själv i ett nytt perspektiv. De ser att det handlar inte bara om mig, och att jag är jag, utan det handlar alltför ofta om att jag är kvinna och som kvinna rör mig här, i denna kultur med alla de kulturella mönster, förväntningar och krav det ställer på mig som kvinna, inte bara som individ. En kvinna sa att hon var överraskad att det plötsligt fanns en plats för henne som hon inte behövde kämpa kämpa sig till eller kämpa om att behålla, utan den fanns vigd till henne, fritt för henne själv att disponera över.
Jag blir glad då jag inser att jag ingår i många tillåtande och accepterande forum, med sorgsen över att det inte är en självklarhet för andra.

I fredags röstade riksdagen om assisterad befruktning skulle begränsas till endast heteropar eller ej. Diskussionerna tidigare hade varit sådana att stödet för en begränsning verkade vara större. Men det visade sig vid själva röstningen bli precis tvärtom. Utan aktivister som lagt ner all sin tid de senaste veckorna för att kämpa för sin rätt till lika behandling inför lagen skulle resultatet kanske inte sett ut som de gjorde, rösterna 105 - 83 mot en begränsning.

Jag är stolt över att vara finländare med tanke på beslutet, men skäms över den debatt där bla. de fundamental kristna och män som befinner sig i manlighetskris fört, eftersom den varit en mycket aggressiv kampanj mot lesbiska och ensamstående kvinnor. Och debatten har återigen synliggjort hur konservativa idéer som finns, speciellt över biologiskt faderskap.

Därför blir beslutet viktigt inte bara för de enskilda kvinnorna och männen som lagen konkret berör, men även symboliskt för vår syn på begreppet familj, kvinnor och män.