Euopeisk feminismaktivism

Man kan fira jul på många olika sätt. Ett val är också att inte fira alls, eller att fira något annat. I år valde jag att festa tillsammans med ca80 feminister från olika länder i Europa och fån ett sydamerikanskt land.

Det som kanske mest överraskar mig då jag träffar feminister från andra länder är att min egen feminism i dess finländska kontext blir ifrågasatt både av mig själv och andra. Varför ser den ut som den gör, varför gör vi på vissa sätt, pratar om vissa saker men inte andra. Samtalet där man har för syfte att bekanta sig med andras feminism blir samtidigt en uppgörelse med den egna synen och den egna aktuella agendan.


Medan vi demonstrerar för finländska kvinnors rätt att föda barn, protesterar man i Tyskland mot det begränsade asylkriterierna inte inbegriper förföljelse på basen av sexualitet och kön. Finland klarar detta år igen inte av att uppfylla sin egen flyktingkvot. Pinsamt.

I Italien hängs en kvinna ut med namn och foto i massmedia och anklagas för att vara prostituerad då hon anmält försök till våldtäkt.

I Tyskland får en kvinna sitt namn och foto publicerat på webben då man internt och anonymt försökt diskutera sexismen inom vänsterrörelsen. Våra problem känns så annorlunda och svåra att greppa. Mina europeiska systrar vågar inte skicka foton över nätet med rädsla för att fotona ska hamna i fel händer och vändas mot dem. De rör sig mer i anarkistiska och antifacistiska kretsar. Deras tilltro till polisen och systemet är likamed noll. I staden vi befann bestod gatureklamen i huvudsak av två mycket avklädda kvinnor som gjorde reklam för två vitt skilda produkter. Dessa bilder skulle inte varit politiskt korrekta att göra reklam med i Finland. Visst finns skillnaden, ibland är den stor, ibland är den hårfin.

Jag har själv upplevt EU:s politik om jämtegrering (gendermainsteaming) som ett steg i rätt riktning, ett sätt att få in jämställdhetsfrågorna i utrymmen och i diskussioner där de tidigare inte ansetts höra hemma. Men då mina tyska systrar berättar hur kvinno- och flickhus läggs ned i jämtegreringens namn ser jag politiken från en annan vinkel. Här i Finland finns i princip inga sådana institutioner som man kan lägga ned. I Tyskland finns ca 340 kvinnohus och av dem är ca 140 självständiga från staten. Hotet är överhängande och jag ser nyttan med att skapa och utbyta kunskap länder emellan. Våra liv ser så olika ut, men det patriakala systemet underordnar oss alla på olika sätt. Hoppas det nya året för mig sig en massa nytt och gott.

Feministiskt litteratur

Ikväll delas klapparna ut enligt kristen tradition i vårt land, oftast oberoende av om du hör till kyrkan eller nä. Små paket med pengar kan sättas på feministisk litteratur. Besök Hallongrottan på nätet eller i Sthlm två kvarter från Hornstull tunnelbanestation.


I onsdags bjöds det på vin och mingel, bekanta och obekanta i en sarlig röra. Trångt och mysigt. Massor med feministgrejer. Det blev några julklappar till mig själv. Bland annat ett nummer av den postkolonialfeministiska tidskriften Slut.

Veckorna som gick

*En diskussion uppstod på ett tåg om mäns förmåga att utbyta kontakter, erfarenheter och kunskap, så vi beslöt att göra det samma. Jag lärde mig grunderna i html-kodning och i utbyte fick jag ett hett tips om www.eat.fi, säkert den bästa guiden iHelsingfors matvimmel. Där ser du när var hur alla matställen är öppna och vad de serverar och deras prissättning. Verkligen värt att spara som bokmärke på din dator eller i din mobil.

*Jag besökte Nordiska Ministerrådets familjepolitiska konferans och blev förvånad att springa på svenska essentialist feminister. www.haru.se På deras hemsida står: "Anser att det är upp till föräldrarna att välja omsorgsform åt sina barn". Men jag insåg dock snabbt att de inte anser att pappan är en likvärdig uppfostrare till barnen då barnet är under ett år. Istället är det kvinnors rättigheter och deras samt barnets biologiska behov som måste prioriteras före mannen och alla kvinnor vill innerst inne vara hemma med sina barn.
Jaha, "dong" hade vi biologin och dessa djupa(djur?)instinktersom slagträ i debatten om barnens rätta. Individens val visar sig vara en lögn och istället omyndighetsförklaras mödrar med argument att de inte lyssnar på det "innerst inne". Och vem kan bevisa att det är allas innersta önskan? Individen har ju därmed tappat sin definitionsrätt till självutnämnda bättre vetande. Suck. Backlash i Sverige.

* På insändarsidan i Hbl 1 december kan man läsa: "Personligen är jag av den åsikten att genom att framställa kvinnor som offer och män som gärningsmän bidrar man till att öka klyftorna mellan könen istället för att minska dem!"
Min personliga åsikt är att genom att blunda för dessa fakta bidrar vi till att ignorera att 15kvinnor mördades senaste år av sin partner eller ex partner. Under dessa veckor som gått läser jag om två män som mördar sina fruar eller flickvänner. Vem är det som vinner på att vi blundar?

*Susanna Aaltonen disputerar vid Helsingfors Universitet med avhandlingen: "Tytöt, pojat ja sukupuolinen häirintä" som visar att pojkars sexualiserade våld mot flickor normaliserats till den grad att flickorna själva rättfärdigar pojkarnas beteende genom att förklara det med "pojkar är pojkar". Vad som tyvärr inte lyfts fram i avhandlingen är att de olika förklaringsmodeller som flickorna använder är en direkt efterapning av de lärare, föräldrar och andra vuxna använder för att slippa ta itu med det våld som manligheten i dag tyvärr innehåller.

* Två dagar senare läser jag om den saudiarabiska tonårsflickan som anmälde en gruppvåldtäkt och själv fick piskstraff. Parallellerna till vårt Finland känns inte speciellt långt ifrån. Piskrappen kunde jämföras med den samhälleliga skuld som påläggs unga kvinnor som utsätts för sexualiserat våld av pojkar.
Då jag för några veckor sedan diskuterade tillsammans med en grupp på tolv feminister om vad det första man skulle göra om man skulle bli utsatt för ett sexualiserat brott, var det bara en kvinna som skulle ringa polisen först. I vilket annat brott reagerar man på samma sätt? Säger inte det allt om rädslan för att inte bli trodd, inte få rätt stöd och hjälp för det som hänt. Är det här det en blind fläck i det nordiska rättstatssystemet?

*Från seminariet "Sambandet mellan prostitution och trafficking" tog jag med mig "normaliseringens risker" och risken med mäns frånvaro av empati. Då sexualiserat våld normaliseras, förskjuts hela tiden våra gränser för rätt och moral. Sexköpsdomen som föll i somras, visade att männen som köpte sex av en handikappad kvinna gjorde det trots att de visste att hon var handikappad på något sätt (hon diskuterades på det finska sexköpssajten). Hon var den som tog emot flest kunder, ca 20 per dag och straffet blev det högsta för människohandel, sex månaders fängelse. Med tanke på den enorma diskussion som föranledde denna lag så undrar jag vad som egentligen diskuterades.
Professor Liz Kelly från London Metropolitan University menade att lagen är värre än inget förbund alls. Det håller jag med om. Ett endast sexmånaders fängelsestraff för människohandel rättfärdigar en obehaglig syn på människor och deras värde. Jag skäms att vara finländare.

*På Lindex barnavdelning kan man köpa trosor med siffran 18 på. Då jag påpekade för expiditen att jag får lite pedofilivibbar så menade hon att hon nog inte kunde tolka in något sånt. Okejdå, men jag tycker ändå att man kunde lagt din nån annan siffra som tryck.

*Imorgon är det självständighetsdagen. Jag tror att jag för en gångs skull kommer att kolla in den eftersom jag vet att många kvinnosakskvinnor är inbjudna. Det skulle vara intressant att se vem dom är och om man kommer att uppmärksamma rösträttsjubileumet på något annat sätt.